God nyhet för eurozonen – både spansk och italiensk bankkris´ värsta problem är undanröjda.
Om det är så bra för EUs bankunion dock, är just nu höljt i dunkel.
Eurozonen går bra, riktigt bra.
Tillväxten har sedan 2016 varit starkare i Europa än i både USA och Storbritannien, valutan är stark , inflationen är tillbaka till 2 procent, budgetunderskotten är i stort sett borta och arbetslösheten på sitt lägsta sedan 2009.
Varje gång som någon bedömare noterade dessa goda nyheter om eurozonen, brukar förstås alltid varning följa:
…men bankkriserna är inte lösta ännu.
I Spanien och Italien har kapitalsvaga banker utgjort det stora hotet.
Fast nu börjar faktiskt även det lösa sig.
I Spanien för ett par veckor sedan gick det helt enligt regelboken.
Huvudsaken sedan EU satte upp en gemensam bankunion är ju att kraschande banker inte ska räddas av skattebetalarna
Ägarna eller aktieägare får ta smällen.
Skeppsvraket Banco Popular fick därför order att hitta nytt kapital för att täcka sina dåliga lån eller lägga ned.
En insats från spanska regeringen och EU-kommissionen gjorde att en kapitalstark köpare kunde hittas – banken Santander, som tog över konkursboet för 1 euro.
En riktigt segdragen bankkris i Italien städades sedan upp i helgen.
Men här lades regelboken åt sidan.
Den italienska regeringen sköt till 17 miljarder euro till Banca Popolare di Vicenza och Veneto Banca för att övertyga banken Intesa Sanpaolo att ta över dem.
Å ena sidan är därmed den mest hotfulla av Italiens potentiella bankkrascher undanröjd.
Å andra sidan ignorerades huvudregeln här i EUs nya bankunion.
De italienska skattebetalarna fick ju rycka ut, de som skulle skyddas.
Grälet mellan de italienska politikerna och EU-institutionerna har pågått mycket länge.
Italiensk medelklass äger en hel del i italienska banker och därför vägrade politikerna låta ägarna/aktieägarna ta smällen för de dåliga bankaffärerna.
De ville hellre låta staten ta kostnaden än väljarna.
EU-sidan har hållit emot i det längsta, pressat av bl a Tyskland som inte vill se ”slarvers” komma billigt undan.
Men så gav alltså ECB med sig.
De två konkursmässiga bankerna som står för 2 procent av den italienska banksektorn, kunde klassas som ”regionala banker” och tilläts därmed hanteras på nationell nivå istället för på EU-nivå.
Tyskar säger nu ilsket att det där kryphålet måste täppas till.
De kan föralldel reta sig men faktum är att de har själva del i skulden.
EUs bankunion är inte komplett.och det är beror till en del på Tyskland.
Upplägget var ju att en EU-instans ska övervaka större, systemviktiga banker, och meddela när de är så illa ute att de antingen måste öka sitt kapital eller läggas ned.
Beslutet förväntas då bli objektivt och inte grundas på nationalistisk stolthet eller sentimentalitet.
Viktigt också – investerare och sparare ska veta att de inte kommer räddas om de satsar i en bank med tveksamma affärer.
Men räddningsoperationer och nedläggningar kräver en räddningsfond. Så länge en sådan fond finansieras nationellt, kommer nationella politiker kräva att få ta besluten.
Och detta sista steg – den den gemensamma fonden – har Tyskland stoppat.
De vill inte betala in till en gemensam fond eftersom de misstänker att andra länder kommer plocka ur den för att stötta sina banker med tyska pengar.
Den tyska misstanken kan man ju förstå.
Men det finns väl någons sorts logik också i att italienska politiker vill ha rätt att bestämma över den italienska statens pengar när en italiensk bank behöver stöd.
Även om ett olyckligt resultat av alltsammans är att investerare kan känna sig fria att fortsätta lägga pengar i banker som inte håller måttet för hemlandet kommer ändå kompensera dem i slutänden
Vad gäller EUs utmärkt tänkta bankunion, hamnar EU – som så många gånger förr när man inlett ett projekt men inte löpt hela linan ut – med varken hackat eller malet.
Kanske ligger det ändå närmare än det ser ut, att Tyskland går med på den gemensamma fonden.
De har länge sagt att Sydeuropa måste städa upp bland sina dåliga banker först.
Sedan kan de gå med på en fond.
Nu har ju Italien trots allt tagit ett hyggligt steg framåt med att rensa upp.
Och Spanien följde upp Banco Popular-operationen med ännu en bankräddning (enligt regelboken) bara dagar efter.
Kanske är det tyska villkoret snart uppfyllt.
Så om detta är början på en komplett bankunion vi ser, lär visa sig – men inte före det tyska valet den 24 september.