EUs bankunion frestar plötsligt den svenska regeringen

Sverige kanske kan gå med i EUs bankunion, säger finansmarknadsminister Per Bolund.
Det finns goda skäl till det.

Fördelen med EUs bankunion är – uttryckt extremt kort – att om en storbank kraschar i framtiden så hjälps länderna i EUs bankunion åt med kostnaden.

Den fördelen är egentligen precis vad svenska regeringar – denna och tidigare – fram  till nu har sett som största NACKDELEN med EUs bankunion.
För om man tar kostnaden gemensamt, så tar man nämligen också beslutet gemensamt; alltså beslutet att rädda eller låta en bank gå under.
Och ingen annan än en svensk regering skulle få besluta över svenska banker!
(Om det sedan gör ont i svenska skattebetalare… tja, synd.)

Så varför överväger regeringen att ändra sig?

Ett skäl som Bolund nämner är Nordea.
Sverige har fyra storbanker som gemensamt omsätter FYRA gånger mer än hela Sveriges BNP.
De råkar dessutom vara extremt insyltade i varandras affärer.
Konkar en av dem, är därför risken mycket hög att flera av de andra dras ner också.

Nu har Nordea just gått och gjort den potentiella kostnaden för staten att rädda banken från en krasch, väldigt mycket högre.
Nordea har gjort sina dotterbolag i de nordiska länderna till svenska filialer.
Vid en krasch kan svenska staten få bära kostnaderna för dem också.
Det rör sig om 1 800 miljarder extra.
Där går tydligen Per Bolunds gräns för vad svenska skattebetalare orkar.

Och så är det brexit.
Troligen är det de svenska bankerna som har berättat för regeringen vad som händer halvt fördolt, just nu.
Europas största finansmarknad – the City i London – som hanterar en enorm mängd svenskt kapital dagligen, håller på att avlövas.
EUs chefsförhandlare har redan förklarat att självklart! finns inte ens chans att finansaktörer i ett icke-EU-land som Storbritannien snart är, skulle få behålla det ”affärspass” som gör att man idag gör europeiska kapitaltransaktioner till inhemska.

Varje dag glider finansaktörer därför sakta över till den europeiska kontinenten.
Amerikanska storbolag går först. Några flyttar till Irland, andra till Frankfurt eller Paris.,
Bara få har ännu flyttat huvudkontoret (som Lloyds och Deutsche Bank)..
De flesta startar med att öppna en avdelning på fastlandet och flyttar över anställda efter hand.
Och svenskt kapital – svenska transaktioner – flyttar med.

Minister Per Bolund nämner ett villkor för att Sverige skulle gå med i bankunionen.
Han vill inte riskera att Sverige inte ska behöva plocka upp notan för sydeuropeiska bankers dåliga lån.

Det är tredje skälet att bankunionen ser så frestande ut numera – den saken är på god väg att ordnas.
I Spanien har de största utestående bankproblemen lösts i vår.
I Italien har en deal löst de ut några av de sämsta bankerna och sektorn bedöms vara  återkapitaliserad mot slutet av 2017. med undantag för mycket små banker.
Portugal har fixat sitt, Irland gjorde det för länge sedan och grekiska banker återkapitaliserades i slutet av 2015 och lånar nu på marknaden igen.

Kort sagt, risken att  de rikare länderna får se gemensamt avsatt fondkapital hamna i dåliga sydeuropeiska banker, är rätt mycket undanröjd.

Så finns väl ett fjärde skäl i att Danmark överväger att gå med i bankunionen.
Finland är med, Estland, Lettland och Litauen är med och självklart Tyskland….

Det verkar till slut bara  märkligt att stå utanför.

About

Journalist, skribent och bloggare – alltid om EU