Hur ska Europa klara sig utan USA?
Frågan poppar upp i alla sammanhang – utom särskilt ofta i europeiska huvuden.
”Europa ägnar sig inte åt geopolitisk strategi,” sammanfattar Judy Dempsey på amerikanska Carnegie där hon är chefredaktör för bloggen Strategiska Europa.
Hur hon kan säga det när EU-kommissionens Ursula von der Leyen utropade sig till geopolitisk redan 2019 och inte pratat om annat än strategi sedan dess?
Dempsey förklarar:
”Att agera strategiskt är att läsa varningssignaler. Att ha en koordinerad underrättelse-, militär-, och säkerhets-struktur att bedöma hot. Om att förutse och lära av vad som hänt förut.”
Inget av det ägnar sig Europa åt, det har hon tyvärr rätt i (och verkligen inte Ursula von der Leyen heller, upptagen med att springa på alla bollar).
EU ser inte den höga kostnad det har för vår globala position att blunda för Israels massaker på palestinier.
EU har ingen strategi för hur kriget i Ukraina ska få ett slut – eller vad vi vill ska hända efter.
Och vi kan lägga till att EU har ingen aning om hur man ska förhålla sig till Kina – handelspartner eller fiende?
På onsdagen träffades de europeiska utrikesministrarna i sin egen försvarsallians Nato som fyller 75 år. En succé, säger de. Ingen försvarsallians har någonsin varit så lyckosam.
Sanningen är ju att Nato bildades för 75 år sedan för att rädda Europa mot anfall från Sovjetunionen – som aldrig kom.
Och när en attack istället kom från arvtagaren Ryssland till ett land angränsande Nato, så har Nato förhållit sig passivt ”för att inte utlösa världskrig III.”
När kriget nu går in på sitt tredje år, laborerar tydligen Nato med uppslaget att samordna 100 miljarder dollar av stöd till Ukraina över fem år. Ett första initiativ, till slut.
Lät säkert som en kul idé i nåns huvud.
Men 23 av Natos 32 länder är EU-medlemmar som alldeles nyss under stor möda klämt fram 50 miljarder euro till Ukraina över fyra år (och då ger man det mesta, 33 miljarder, som lån).
USA har svårt att ge Ukraina något alls pga motstånd i kongressen.
Natolandet Ungern vägrar allt stöd till Ukraina och har veto över Natobeslut.
Natolandet Turkiet är vän med Ryssland, vägrar följa västs sanktioner mot Putin och idkar vapenhandel, mm med ryssarna.
Och så har förstås Turkiet också veto.
Så om denna 100 miljarder-plan, tydligen född i norske Jens Stoltenbergs hjärna, en Natoledare som ännu inte gjort någon skillnad på något sätt – ville ingen säga till honom att det var dumheter?
Och då är kanske dummast av allt att de tänkta 100 miljarderna skulle fördelas av USA-ledda Ramsteingruppen. Européerna skulle hosta upp mycket mer pengar än de redan gjort men överlåta åt USA att sköta utdelningen.
Just idén att överlåta sina egna intressen till USA – det är väl där vi har problemet med Europa och geopolitisk strategi.
På torsdag träffas EUs handelsansvariga med sina amerikanska motsvarigheter i det sjätte mötet för Bidens lilla samtalshörna för oroliga européer – the EU-US Trade and Technology Council.
Detta var vad EU fick när man nervöst påpekade för Biden att hans handelspolitik drabbar europeiska företag lika mycket som kinesiska.
Fem tidigare möten har bestått i att Bidens folk försökt förmå EU att bryta sina egna regler, inklusive att bryta mot internationella handelsregler för att gynna amerikansk handel mer.
Det sjätte mötet ska, enligt sajten Politico, gå ut på att ”Trump-säkra” framtida handel mellan EU och USA.
EU vänder sig till en amerikansk administration som aggressivt drivit en handelspolitik som man övertagit från Trump, oblygt kallad ”America First” – för att be om skydd mot Trump som väntas driva ”America First” ännu hårdare?
Lösningen för européerna skulle tydligen vara att skriva under fler dokument om att samarbeta med amerikanerna.
Dels om att delta i amerikanernas jakt på sällsynta mineraler vilka USA desperat behöver men det gör EU lika desperat.
Dels om halvledare där Bidens folk med öppna hot har förbjudit europeiska företag… inte bara att sälja till Kina men att ens fullfölja sina leveranskontrakt med Kina. Om de inte vill straffas med att förbjudas använda dollar.
Nej, vi måste ge Judy Dempsey rätt.
EU och strategi är två ord som inte kan nämnas på samma dag. Vi tycks inte känna igen europeiska intressen ens när vi snubblar över dem.