EUs flört med Balkan – en riskfylld balansgång

EU-topparna far som skottspolar till Balkanländerna just nu för att lugna och att locka med framtida EU-medlemskap.
Fast vem vill – ärligt talat – ha med dessa korrupta, instabila länder?

Sex länder har sökt om EU-medlemskap och ytterligare ett (Kosovo) befinner sig i förstadiet.
EU förhandlar artigt… fast det knappast handlar om länder någon skulle önska sig som kolleger i gemenskapen ( även om vi helt förbiser kandidatlandet Turkiet).

Närmast EU-medlemskap bland Balkanländerna befinner sig Montenegro (nästan klart för Nato-medlemskap dessutom) som avverkat de flesta kapitel i EU-förhandlingarna och i stort sett installerat de nödvändiga institutioner som krävs i en fungerande demokrati och marknadsekonomi.
Tyvärr är dessa totalt tandlösa.
Korruptionen härjar vilt
och i höstas var den parlamentariska situationen kaotisk efter ett kuppförsök.

Därefter väntar Serbien vars premiärminister Alexander Vucic snällt har lovat EU allt som EU vill höra, inklusive att aldrig blockera Kosovos framtida EU-medlemskap.
Att lita på det löftet är förstås optimistiskt. Alla serber, nationalister eller ej, anser att Kosovo tillhör Serbien.

Serbien köper 80 procent av sin energi från Ryssland, köper sina vapensystem från Ryssland och premiärminister Vucic, tidigare propagandaminister för (frikände) krigsförbrytaren och serbiske nationalisten Milosevic, är bäste vän med Putin,
Vilket kanske förklarar varför blivande medlemslandet Serbien vägrar införa EUs ekonomiska sanktioner mot Ryssland.

Serbien har liksom Montenegro installerat de institutioner som EU begär men Alexander Vucic har som premiärminister angripit enskilda redaktioner som avslöjat korruption, infört vad som kallas en ”mjuk” censur för media och läget när det gäller pressfrihet bedöms numera som katastrofal. 

Vucic agerar stark ledare på ett sätt som Putin känner igen och de två är naturligtvis mycket goda vänner. Så goda vänner att Putin hade synpunkter på vilka ministrar som borde få chansen vid Serbiens senaste regeringsombildning.
EU-förhandlingarna med Serbien går framåt med full fart. För bara en dryg månad sedan öppnades två nya kapitel.

I kandidatlandet Makedonien har politiskt kaos rått i flera år.
Förra våren dinglade EU med moroten att faktiskt få starta förhandlingar om landets regering och opposition respekterade ett samarbetsavtal EU hade hjälpt att sy ihop. Sittande premiärminister gjorde så… men bara på pappret.

Idag råder politisk röra för Makedoniens president vägrar låta den opposition som blev största parti i det senaste valet, att få bilda regering.
Och precis som Serbien förblir i permanent konflikt med Kosovo-albaner, befinner sig Makedonien i konflikt med sitt lands albanska folkgrupp.

Albanien då?
Albaniens justitieminister sa i januari i år att han kände sig hedrad över att ha blivit sparkad från regeringen eftersom det berodde på att han velat bekämpa den stora korruptionen och näringslivets illegala verksamheter.
Just nu blockeras såväl en anti-korruptionsreform som ett nyval till parlamentet av oppositionen.

Bosnien, som hösten 2016 erkändes som kandidatland av EU,styrs av nationalister och vägrar avskaffa etnisk diskriminering trots dom i Europadomstolen,
Landet har ständiga tvister med EU-landet Kroatien och är politiskt instabilt och korrupt som övriga balkanländer.

Att ta in Balkanländerna i EU innebär att importera deras politiska kaos och korruption.
Det experimentet har EU redan prövat med Östeuropa.

Rumänien
och Bulgarien har regelbundet varnats för sin gravar korruption men till ingen nytta.
Det går inte bara ut över landets invånare, EU-bidrag dras självklart in och i fallet Bulgarien har det nått EU-kommissionen.
Bulgariens kandidat till EU-kommissionär nobbades över misstänkta kriminella kontakter och fler bulgariska höjdare i EU-sfären har utretts för liknande.
Ungern och Polen övergick till demokrati bara för att sedan falla tillbaka i gamla auktoritära former.

Få var omedvetna 2004 om att man drog in problem i EU när man genomförde utvidgningen till Östeuropa fast de nya länderna inte höll EU-standard.
Men argumentet för att ändå släppa in dem var starkt:
EU-medlemskapet skulle stärka de krafter i de östeuropeiska länderna som önskar demokrati och öppenhet.
Problemet som har visat sig därefter är att EU har inte vapen att ta till mot medlemsländer som bryter mot EUs grundvärderingar.

Rumänien och Bulgarien har vid ett par tillfällen fått sina regionalbidrag frusna men det har inte spelat någon större roll.
Bidragen är ändå så stora att länderna knappt förmått hitta på tillräckligt många vettiga projekt att använda dem till.

Det enda EU kan göra, är att suspendera ett lands rösträtt i EU.
Det kräver enhällighet bland alla utom det utpekade landet.
Eftersom Ungern alltid kommer försvara t ex Polen, för att inte själv utsättas för samma behandling, så går det inte att utlösa denna ”atombomb”.

Med den erfarenheten i ryggen och med kunskap om hur det ser ut på Balkan just nu, finns inte oväntat begränsad aptit bland EU-länderna att ta in en ny bunt.
Därför välkomnades Jean-Claude Junckers löfte när han tog över som ordförande för EU-kommissionen 2014, att han tänkte låta utvidgningsprocessen ta en paus.

Ändå far som sagt EU-topparna som skottspolar till Balkan för att uppmuntra, locka och dingla med löftet om snar antagning.
Utvidgningskommissionären Hahn reser ofta till Balkanländerna och talar vänligt, liksom hans överordnade kollega, EUs utrikesminister Mogherini och förstås, EUs rådsordförande Donald Tusk.

Det finns två skäl för EU att fortsätta uppmuntra Balkanländerna.
(Eller tre skäl, man kan ju optimistisk tro att det faktiskt ska ge önskat resultat.)

Det första är flyktingsituationen.
Balkanländerna utgjorde första anhalt efter Grekland på vägen mot Västeuropa för många flyktingar.
Dessa länder blev därför bli otroligt nyttiga för alla de många EU-politiker som ville sätta stopp för ”Balkanrutten”.
Flyktingarna kan dyka upp här igen, om Turkiets starke man Erdogan gör allvar av sitt hot att skicka iväg de cirka 3 miljoner som finns hos honom.

Det andra skälet är ryske presidenten Putin.
Med Serbien i spetsen, står de flesta Balkanländer nära Putin.
(Albanien är något av ett undantag och uppvaktas därför extra av honom.)

Putin gör vad han kan via affärsavtal och militära gåvor för att binda Balkanländerna till sig.
När det inte går skickar han ut folk för att skapa kaos, krympa pressfriheten (oligarker köper upp olönsamma tidningar och bekostar propaganda).
Ryssland har gått så långt som till att försöka genomföra en statskupp.

Putin vill att Balkan ska bli hans intressesfär och utvidgade buffertzon mot väst.
Då måste EU och Nato förtalas, politiker som är EU-, eller Natovänliga stoppas och alla dessa medlemsansökningar torpederas.

EU har här ett större perspektiv att ta hänsyn till, geopolitiska risker som är överhängande.
Balkanländerna måste lockas in i den europeiska gemenskapen.
Men hur gör man det utan att på samma gång dra in i EU grov korruption, kriminalitet på statlig nivå, långt framåtskriden nationalism och undertryckande av medborgerliga rättigheter?

I denna dragkamp med Putin om Balkan, är EUs metod att försöka hålla kärleken vid liv genom att flörta vilt men utan att komma till skott.
Det känns som att det nog finns en bortre gräns för hur länge det kan fungera.