EUs förbud mot rysk propaganda – del 1

River EU upp den heliga yttrandefriheten?
Om Sverige – alltid sent ute – vill försvara den så avgår det tåget nu.

Vi svenskar har tvingats tänka i nya banor om mycket på senare år. Anfallet på Ukraina har inte bara förändrat hur vi upplever Sveriges säkerhet men också hur vi ser på krig och fred. Vi kanske inte längre vill välja fred i alla lägen?

Donald Trump tvingade oss för några år sedan att se med nya ögon på frihandel som vi gynnats av så länge. Om en stormakt (USA) kan bestämma sig för att vi i Europa är fienden och plötsligt straffa oss med 25-procentiga tullar, vad gör vi då?
Kina har förstärkt den känslan flera gånger om genom att hota straffa Sverige för att inte vilja ge Huawei kontrakt om 5G.
Ryssland visar oss nu att handel (med olja och gas) kan vara direkt farlig.

Vi har redan tvingats tänka om vad gäller statens upplåning. Självklar skulle vi spara i ladorna, enades vi för några år sedan. Idag frågar vi oss hur staten INTE kan ta lån för att försvara oss mot krig och mot klimatförändringar.

Just nu kryper ännu en djupt etablerad sanning upp och kräver nytänkande – yttrandefriheten. Helig för bara fem minuter sedan. Men är den fortfarande det?

EUs länder förbjöd nyligen kanalerna Russia Today och Sputnik att sända i Europa. Deras propaganda – ja, hårresande lögner – sades utgöra ett hot för den allmänna säkerheten.

Var det rimligt eller fullständigt galet, ett införande av censur i Europa?
Magkänslan säger galet. Men om vi tar ett steg tillbaka och funderar över information i vårt samhälle finns det mer att begrunda.

Ekonomerna har länge sagt att information är det nya guldet, den nya handelsvaran som betingar högst pris. Information om vad vi människor gillar, vilka vanor vi har, hur vi rör oss, hur våra hjärnor fungerar, vad som får oss att falla för det ena istället för det andra…
Allt detta kan omsättas i pengar i rätt företagarhänder.
Och i rätt politikerhänder, omsättas i makt över oss.

Den första delen har vi förstått, EU har försökt dämpa det genom olika lagar som t ex att bolagen åtminstone måste be om vårt samtycke.
Men den andra delen? Där har vi som mest några myndigheter (även EU) som tillsatt folk med uppdrag att säga emot lögner på sociala media. Flera massmedia prövar inför val med faktagranskare men där alla partier ska granskas rättvist så kan resultatet bli tveksamt.

Ser vi till vad utländska stater som Ryssland använt mot oss, så känns detta ganska otillräckligt.
 
Den ryska staten har länge spelat med oss som marionetter. Inte bara genom att trumpeta sin propaganda för så lättlurade är vi inte och så dumma är inte de.

Nej, de använder sina propagandaverktyg till att blåsa upp meningsskiljaktigheter vi redan har, knuffar oss från att ha olika åsikter till att bli arga och kränkta på, de skapar eller sprider rykten om hemskheter tills vi har grävt ner oss i varsitt dike och HATAR varandra.
Inte bara trollarmén skickas ut. De egna kanalerna (Russia Today och Sputnik) använder sig regelbundet av våra egna politiker och kändis-tyckare till att hamra in splittringen.

Ryssar köpte tidigt etablerade massmedia i väst där de mer diskret kunnat driva Kremlin-valda åsikter, gärna genom etablerade journalister och politiker (Boris Johnson är en av dem).

Putin-kretsen finansierar också politiker i väst i syftet att undergräva stabiliteten i våra samhällen. Bland icke-etablerade politiker har Putins vänner länge varit generösa framförallt mot de främlingsfientliga partierna som driver en destabiliserande agenda vilket passar Kreml.
 
I Österrike och Italien har Putinvänner nått till landets högsta ledning. Putin-hyllaren Matteo Salvini har varit vice premiärminister. Österrikes utrikesminister Karin Kneissl dansade med Vladimir Putin på sitt bröllop och vice förbundskansler Heinz-Christian Strache fick avgå efter ryss-avslöjanden. Förbundskansler Sebastian Kurz har seglat farligt nära dessa vatten (och har fått gå).
 
I andra västländer som – Tyskland, Frankrike och Finland – har Ryssland ännu inte haft samma goda resultat trots ihärdiga försök men har åtminstone kunnat lägga på Kremls lönelista etablerade ex-politiker som en fd förbundskansler (Gerhard Schröder), en fd premiärminister (Francois Fillon) och två fd statsministrar (Paavo Lipponen och Esko Aho).
Och varför inte nämna fd svenske statsministern Carl Bildt som likaså tjänat ryska oljebolag.

Information i ett informationssamhälle kan få en direkt fysisk effekt, kan användas till att attackera våra samhällsinstitutioner genom att stoppa fungerande verksamhet.
Sjukhus drabbades under covid19-pandemin. I Sverige har banker drabbats, kommuner fått stänga ner, Trafikverkets personinformation om t ex försvarets piloter liksom poliser har stulits vilket också skett med svenskars sjukvårdsdata.  

Putin-kretsen i Kreml hade sin stora triumf i USA där man bidragit till att driva in landet i en förödande polemisk klyfta som djupt skadar samhället. Den misslyckade affärsmannen Donald Trump, finansierad i många år av ryssar, tog sig till makten i det klimatet.

Putins vänner har också hjälpt att driva Storbritannien ner i samma polemiska avgrund över brexit. Tankesmedjor, politiker (Nigel Farage bl a) och premiärminister Boris Johnson själv (finansierad sedan många år av ryssar) kunde klättra på samma axlar till makten i sitt land.
14 ministrar i Boris Johnsons regering har tagit emot ryska pengar, enligt en statlig utredning.

Att länge ha haft en eller ett par kompisar i EUs mitt är verkligen inte dåligt (Victor Orban men också Matteo Salvini). EUs krav på enhällighet i utrikespolitiken har därför länge spelat Putin i händerna.

Vi vet ganska lite om vad Kremls köpta vänner i väst har gett i utbyte men så många års arbete och så många miljarder utlagda får oss att misstänka, att det bör vara något bra.

* Information är medlet.
* Att destabilisera genom att öka splittring, är vägen.
* Målet är att göra sig kvitt demokratier för att ersätta med autokrater som går i Rysslands band.

Detta är en mångårig systematisk kampanj, ett hybridkrig. Det hävdar en utredning om utländsk inblandning i demokratiska processer från mars 2022. Kriget förs enligt rapporten på många olika sätt, bara några nämns här ovan.

Om detta är ett systematiskt informationskrig, om vi kan se att det skadar våra samhällen och underminerar vår demokrati – då blir frågan:
Hur försvarar vi oss?

EU-länderna har alltså gått så långt som att förbjuda kanalerna Russia Today och Sputnik att sända i Europa (liksom oss andra att sprida vidare deras inslag i andra media).
EU diskuterar fler åtgärder – mer om det i avsnitt nr 2 av denna artikel.

Men även om vi kan tycka att RT/Sputnik-förbudet känns rätt just nu – därför att vi kan se hur Kreml länge har rustat för krig och använt information som ett av sina vapen – så blir frågan för oss alla att besvara svårare än så.
Vilka fler behöver vi förbjuda eller begränsa?
Kina?
Saudiarabien?
ISIS?
Vi vill ju inte stå här igen om 20 år och ha svalt lögner från annan part som skadar oss.

Eller är det kanske inte avsändaren som ska stoppas utan budskapen?
Det är inte heller lätt.
Det har visserligen gått halvhyggligt att enas om att plocka ner ISIS´ uppmaningar till våld från nätet men Kremls lågprofil-infiltrering hade nog varit omöjlig att urskilja och stoppa i tid.

På det följer ännu svårare frågor. Vi kan försöka hindra Kina eller Ryssland att propagera för sina icke-demokratiska värderingar.
Men ska vi då också stoppa – eller åtminstone dra in partibidragen för – de partier i Sverige som har ett i praktiken anti-demokratiskt budskap? Vi har etablerade partier som gör skillnad på människor och människor, utifrån deras födelseort, religion eller sexuella val.
Eller ska kanske deras rätt att propagera för Kina eller Ryssland tas ifrån dem?

Var går gränsen där vi i vårt försvar av demokratin har försatt oss i ett samhälle som censurerar fritt tänkande och yttranden?
Eller å andra sidan – hur långt ska fiender till demokratin få gå?, de som arbetar i det uttryckliga syftet att kunna riva ner våra öppna samhällen medan vi svarar genom att skicka ut broschyrer där vi ber alla hålla en god ton.

Sverige är notoriskt sent ombord när nya EU-debatter öppnas. Den här borde vi vara med i, innan europeiskt konsensus gör besluten omöjliga att ändra.

Läs mer om hur EU agerar här…