EUs försvarsbeslut gick Sverige emot

En tre år lång strid har slutat i rejäl motgång för svenska regeringen.
När EUs försvarskapacitet byggs, kan svenska företag uteslutas.

Sverige anslöt efter stor tvekan 2017 till EUs nya satsning Pesco (konkreta projekt för att utveckla försvarskapaciteter) och då bara för att gynna svensk försvarsindustri.
förklarade statsminister Löfven omsvängningen.

Pesco sparkade igång direkt med 17 projekt, därefter ytterligare 17 plus 13 till vilket ger totalt 47 projekt idag – allt från drönare och en korvett till fältsjukvård.
I ett pesco-projekt ska minst tre EU-länder ingå men då kan man också söka om finansiering ur EUs nya försvarsfond.
Det är nytt att EU finansierar forskning och utveckling inom försvar.

Haken för svensk försvarsindustri i sammanhanget är att den är knappast är svenskägd eller ens EU-ägd.
I stort sett alla större företag är för länge sedan sålda till USA eller Storbritannien. Kvar finns Saabs flygplanstillverkning och ett stort antal teknologiskt avancerade småföretag.

Den svenska regeringen har därför kämpat för att tredjelands-företag ska kunna delta i EU-satsningar på utökad försvarskapacitet – för att ge vår försvarsindustri en chans, baserad i Sverige men ägd av icke-européer.
På svensk sida har atlantvännerna Nederländerna och Polen stått förutom att USA självklart har lobbyat EU stenhårt på alla nivåer för att kunna få delta.

I tre år har tvisten i EU om tredjelandsföretag dragits ut – till viss irritation – men försvarsminister Peter Hultqvist har stått på sig:
“Det får ta den tid det tar.”

I somras hade Hultqvist visst hopp att Tyskland som höstens EU-ordförande skulle ta tag i frågan och få den löst.
Det fick Tyskland men inte på ett sätt som passar Sverige. Den 5 november tog ministerrådet beslut med en rad stenhårda villkor för utomståendes tillträde.
Eller som beslutet säger:
“Undantagsvis kan ett tredjeland inbjudas att medverka i individuella Pesco-projekt.”
Tillstånd ska beviljas fall för fall. Villkoren är bl a:
* Alla pescoländer ska godkänna en ansökan från ett tredjeland (vilket är 25 EU-länder; alla utom Danmark och Malta).
* Tredjelandsföretag måste visa att de kan bidra med “substantiellt mervärde” till projektet.
* Medverkande får inte ställa krav på restriktioner för hur deras bidrag används eller vidareexporteras (vilket amerikansk försvarsindustri gör för att skydda sina teknologiska framsteg.)
* Att de får delta, innebär inte att de automatiskt kan ta del av EU-finansiering.

Men hindren stannar inte vid det.
* Företag från länder som inte respekterar EUs värderingar (läs Kina) eller som kränker EU-länders säkerhetsintressen eller en god grannskapsrelation (läs Turkiet) ska inte godkännas.
* Vidare måste företagets hemland ha en dialog med EU om försvar- och säkerhetsaspekter samt avtal om t ex dataöverföring (för närvarande även Storbritannien).

Låt oss säga att USA och/eller Storbritannien ansöker och godkänns, att de uppfyller villkoren för deltagande i något projekt som intresserar dem.
Det vore rimligt, bägge länder är trots allt militärt allierade med de 22 Natoländerna i EU och de levererar en hel del försvarsmateriel redan till övriga Europa.
Deras försvarsindustri får ändå ytterligare några trösklar att ta sig över:

* Om ett godkännande har getts, ska sedan det praktiska deltagandet avtalas i detalj – vilka möten X får delta i, vilken information X kan få ta del av, vilka beslut X kan tillåtas delta i, osv.

Nu är ju trots allt hela syftet med EUs försvarsunion att öka europeiskt strategiskt oberoende. Det har förstås gjort det lätt för t ex Frankrike att driva linjen att EU-projekten i första hand ska reserveras för europeisk försvarsindustri.
Trumpadministrationens inställning till EU, liksom Turkiets nonchalanta hanterande av sina Natopartners, har bara stärkt den övertygelsen.

Men för Sveriges del blir alltså den höga tröskeln för tredjelandsföretag en klar konkurrensnackdel när det ska väljas partner för projekt – svenskbaserade amerikanska och brittiska företag har en uppförsbacke att vandra.

Regeringens oro handlar inte enbart om eventuella jobb på svensk mark som kan gå förlorade.
Det handlar om risken att bli utestängd från forskning, teknik- och materielutveckling som är säkerhetspolitisk känslig och därför både viktig och svåråtkomlig.
Även om de genuint svenska företagen är jämförelsevis små, är de ofta teknologiskt intressanta som samarbetspartners för stora bolag i amerikansk och brittisk försvarsindustri.
Deras deltagande i transatlantiska projekt tar hem strategiskt kunnande till Sverige vilket det svenska försvaret drar nytta av.

Nu har ju svenska regeringar sedan länge önskat att svensk försvarsindustri – till skillnad från de flesta andra länder – inte ska vara statligt ägd och att vara helt marknadsstyrd.
…som man lite hotfullt utrycker saken i regeringens propp om totalförsvaret 2021-2025:
“Det är samtidigt företagens ansvar att i varje enskild anskaffning bevisa sin leveransförmåga, effektivitet och konkurrenskraft.
Väsentliga säkerhetsintressen kan i vissa fall tillgodoses med utländsk materiel…

Svenska politikers tilltro till marknaden som lösning ledde logiskt nog till att de stora försvarsföretagen som Kockums, Bofors och Hägglunds på 1990-talet köptes upp av utlandet.
Det är en rätt unik inställning. Andra europeiska länder anser försvarsindustri vara en del av det nationella försvaret och därför falla under statens ansvar.

Med det nya EU-beslutet kan de svenska icke-svenska företagen komma att utsättas för en hårdhänt test.
Ska de lägga om strategi och satsa stort på att bli en del av den europeiska försvarsindustri som kan växa fram under EUs vingar?
Eller istället satsa på att framförallt ingå i den anglosaxiska sfären?

Det marknadsstyrda val som de gör, lär i sin tur påverka tillgången till strategisk försvarsteknologi för det svenska försvaret… och kanske i förlängningen även till vilka som är våra allierade om tjugo år eller så.

Regeringen har dock sett dilemmat. I proppen lovar man att tillsätta en utredning om hur Sverige på lång sikt ska kunna trygga svensk tillgång till strategisk och känslig försvarsmateriel och vilken roll svenska staten ska spela i det.

Det är lite i senaste laget med tanke på EU-beslutet men bättre sent än aldrig.