Det är en rännil av flyktingar som president Erdogan har skickat på Grekland tills vidare.
Den verkliga flyktingströmmen väntar runt hörnet.
Vad vill han ha av EU för att inte släppa loss den?
Turkiets starke man Tayyip Erdogan spelar med allt högre och desperatare insatser. Nu senast är det EU som dras in i hans virvlande maskineri men han har hunnit med att på rätt kort tid liera sig/bryta med de flesta maktspelare i regionen vid det här laget.
Så här har det sett ut i Erdoganland ett tag nu…
* landets ekonomi har stadigt försämrats i flera år,
* Turkiet befinner sig i väpnad konflikt på syrisk mark med Syriens diktator Assad,
* trots mångårig militär allians med USA har Erdogan lierat sig med Putin, valt bort amerikanska vapensystem och köpt ryska istället,
*… jo, Putin – som alltså är allierad med hans fiende Assad…
* Ändå drog Trump hem sina amerikanska trupper i nordvästra Syrien när Erdogan bad honom, så att Turkiet ostört kunde angripa kurderna där,
* nyligen inledde Erdogan en högt trumpetad militärt och diplomatiskt inhopp i Libyens inbördeskrig men på den förlorande sidan,
* Erdogan fortsätter dessa militära insatser trots att han åtog sig på en fredskonferens i Berlin i slutet av januari ledd av förbundskansler Merkel, att liksom andra parter, avbryta allt militärt stöd till krigande parter i i Libyen,
* Erdogan befinner sig i öppen konflikt med Grekland över vatten nära Kreta och utanför Cypern där Erdogan tar sig friheten att drilla efter olja och gas.
Rörigt?
Jo.
Så den akuta krisen startar i Idlib, en syrisk stad inte långt från den turkiska gränsen när Assadstyrkor sätts in för att ta staden från syriska rebellstyrkor.
Ryssland stöttar Assad militärt. Turkiet skickar in soldater för att hjälpa rebellerna.
Rebellerna är sedan gammalt hans vänner men framförallt tycks president Erdogan frukta en enorm flyktingström om Assad vinner Idlib, som kommer att röra sig mot Turkiet.
Bombningarna och striderna blir fruktansvärda, det civila lidandet är oerhört och på 80 dagar jagas nära en miljon människor ut från Idlib.
Med ingenstans att ta vägen.
(Det här har pågått nu, medan vi oroat oss över corona-viruset.)
Totalt tros Idlib kunna ge världen cirka två miljoner människor med uppenbara flyktingskäl.
Det är något helt annat än de 20-30 000 personer som Erdogan senaste veckan låtit bussa till grekiska gränsen. Många av dessa tycks vara afghaner, irakier och afrikaner som vistats illegalt i Turkiet samt syrier som legalt bor i Turkiet men har svårt att klara sig ekonomiskt.
Dessa människor kan EU förmodligen hitta argument för att inte ta emot.
Turkiet har klassats som ett ”säkert land” för flyktingar så EU kan avvisa dem utan att bryta mot asylrätten.
Nej den egentliga konflikten just nu handlar om Idlibs civila befolkning, en stor del redan på flykt.
President Erdogans krigiska utflykter tycks väcka ett försiktigt motstånd i den turkiska befolkningen. Landets dåliga ekonomi – 15 procents arbetslöshet – är redan en källa till missnöje. Nu börjar dessutom turkiska soldater att dö i fjärran land (Syrien och Libyen). Miljoner fler syriska flyktingar kommer knappast välkomnas av turkarna.
Även om Erdogan har tagit makten över alla delar av landet, fängslat opposition, journalister och domare, så finns det en gräns även för en diktator där folket säger stopp.
President Erdogan har ett stort behov av att se ut som en vinnare.
Och det är möjligen det som förklarar varför han plötsligt drar in EU i sina konflikter.
Tayyip Erdogan vet precis vilken knapp att trycka på – flyktingar skrämmer alla europeiska ledare och får dem att gå i panik.
Erdogan kan egentligen inte få ut särskilt mycket av EU.
I den överenskommelse (aldrig underskriven, oklart juridiskt värde) som han gjorde med EU våren 2016, åtog han sig att stoppa flyktingar från att ta sig vidare mot Europa i utbyte för 6 miljarder euro över tre år.
Till hans besvikelse menade EU allvar med villkoret i överenskommelse, att de pengarna ska komma flyktingar till godo.
Att alla 6 miljarder inte betalats ut till fullo ännu, beror bland annat på att turkiska myndigheter inte redovisat korrekt eller presenterat tillräckligt goda projektförslag ännu.
EUs byråkrati i all sin prydnad.
Överenskommelsen tycktes också utlova visumfrihet för turkar och att medlemsskapsförhandlingar med Turkiet skulle återupptas.
Återigen, den som läser överenskommelsen ser att EU villkorat bägge delar med krav på Turkiet.
Ingetdera har därför skett.
Vad vill president Erdogan ha ut av EU den här gången?
För hans hot att skicka på oss två miljoner flyktingar, det får EU-ledarna att sitta kapprakt i stolarna.
Mer EU-pengar är säkert välkommet men knappast avgörande för president Erdogan – de öronmärks som sagt för flyktingar och blir en droppe i ett hav.
Visumfrihet eller medlemskapsförhandlingar?
Han är inte intresserad, har förstått att EU i bästa fall inleder samtal som kommer dras ut i evigheter. Bara ett annat slags Turkiet kan komma ifråga som partner på riktigt med EU.
Militärt stöd i Idlib?
Han vet mycket väl att sådant finns inte på EU-kartan.
Så vad kan EU ge honom som är betydelsefullt?
Förmodligen är det enda som just EU har att ge, status som en stor statsman.
President Erdogan behöver visa sitt folk att världen fruktar och behöver honom.
Europeiska ledare som uppvaktar, stöttar och söker upp honom.
För när rysk militär åstadkommer Turkiets största samlade förlust av turkiska soldater och president Erdogan inte ens har råd att protestera högt, då ser presidenten plötsligt ganska liten ut.
På torsdag ska president Erdogan träffa Putin i Moskva för att komma överens om Idlib.
Erdogan ser helst att rebellerna får behålla staden men han vill framförallt inte ha två miljoner flyktingar som beger sig till Turkiet.
Kan president Putin hjälpa honom med det?
Få Assad att backa?
Det här är vad som är viktigt för president Erdogan.
Men en ödmjuk EU-uppvaktning dessutom vore förstås plåster på såren.