EUs framtid i väljarnas händer – men dåtiden förskräcker

Ryck upp er medborgare, nu är det snart vår tur att berätta för EU-ledarna hur EUs framtid ska se ut.
Men först kanske en blick på tiden som gått – och hur illa det slutade när sist medborgarna ombads ge sin åsikt.


Det drar ihop sig till en ny, stor och folklig ”Konferens om Europas framtid,” minst två år av folkliga debatter om vad EU borde vara och borde bli.

De närmast berörda positionerar sig redan. Frankrike och Tyskland har lagt ett ”non-paper” om hur folken ska konsulteras och om vad.
Regionkommittén tänker inte missa chansen, eftersom man anser sig stå närmast medborgarna av alla.

Europaparlamentets konstitutionsutskott har just röstat igenom sitt förslag.
(Håll ögonen på dem, det här blir en central plats för debatt och avgörande under kommande år. Och nej, ingen svensk EU-parlamentariker har valt att sitta i detta utskott. Inte ens som suppleant.)

EU-kommissionen är långsam i starten eftersom tillträdet blev sent men ordförande Ursula Von der Leyen lovade redan i somras att blir bara folken eniga, så sätter hon penna till papper och formulerar lagförslag.

Vi har varit här förut – ganska exakt här – så det kan vara värdefullt att se hur det gick sist.
Slutresultatet den gången blev Lissabonfördraget.

Den stora, folkliga, breda konvent som sattes upp och fick arbeta 2001-2002 med EUs framtid, skapade visserligen något som fick det lite tjusigare namnet EU-konstitutionen.
Men retligt nog förkastade tre folkomröstningar sedan den – en fransk, en holländsk och en irländsk folkomröstning.
Så gick det med det försöket till folklighet.
Vi kan väl erkänna så här i efterhand att så himla många väljare var knappast inblandade. De var svåra få att intressera sig för frågorna.

När EU-konstitutionen fått nobben i några folkomröstningar, rensades den på blommig retorik, döptes om till Lissabonfördraget och skrevs under av EUs regeringar i december 2007.
(Ja, utom av den brittiska regeringen vars premiärminister Gordon Brown inte ville synas på bild med EU-ledare utan anlände en halv dag sent till Lissabon och skrev under den helt ensam när alla andra redan hunnit flyga vidare till Bryssel för toppmöte.)

Det EU-fördrag vi så småningom fick ur denna politiska vals, har fram till nu funkat ganska väl. Å andra sidan har fördraget lagt grunden för de sprickor som framöver mycket väl kan slita EU isär.
(Det här kan ni läsa i detalj om i Sieps intresssanta skrift om Lissabonfördragets 10-års jubileum. Gör det. Väldigt spännande läsning.)

Funkat väl?
Som professor Luuk van Middelaar påpekar har EU genomgått flera stora kriser efter att fördraget trädde i kraft 2009 och kostymen som fördraget sydde upp, har gått att töja nog för att klara utmaningarna.

EU fick en permanent president för toppmötet (Herman van Rompuy först, därefter Donald Tusk). Och tur var det för annars hade eurokrisen hanterats av ordförande som avlöste varandra var sjätte månad. Just under eurons värsta krisår hade turordningen gett oss först Ungern, sedan Polen, och så Danmark i förarsätet.

EU-kommissionens försök att grabba till sig makt – ordförande Juncker ansåg sig ju driva en politisk kommission eftersom han utsetts på grundval av EU-valets politiska majoritet – bromsades av den nya rådspresidenten.

EU fick en välbehövlig utrikesminister (först Catherine Ashton, sedan Federica Mogherini) med en hel stab runtom och ungefär rätt kompetenser (Anne Thies bidrag). Synd bara att geopolitiken stuckit upp sitt arga huvud i mellantiden vilket gjort utrikespolitik till en fråga för stats- och regeringschefer.

Men som professor Daniel Kelemen obarmhärtigt slår fast, har Lissabonfördraget också byggt in de kriser som skulle komma.
* En gemensam valuta lanserades utan en gemensam ekonomisk politik som fick fortsätta bedrivas av nationalstaterna. Den globala finanskrisen klädde effektivt av eurons/kejsarens kläder.
* Schengen avskaffade interna gränser i fördraget fast utan att EU gav sig själv kontroll över de externa gränserna. De förblev i nationella händer.
Migrationskrisen 2015-2016 klädde av ännu en kejsare/Schengen.
* Fördraget listade EUs värderingar och bedyrade trohet till demokrati, rättstat och medborgerliga rättigheter. Men makten över desamma förblev i nationalstaterna utan att EU gavs någon befogenhet att skydda sina högt satta krav.
Rättstatskrisen kom som ett brev på posten. Ungern, Polen och Malta har näckat den kejsaren ganska rejält.

Och vill ni verkligen skåda ett inbyggt svårlöst dilemma när det gäller rättsstaten, så ska ni läsa professor Elena Spaventas bidrag om hur EU-lagens princip om ”mutual trust” förmått EUs domstol att fria hellre än fälla varje gång ett land trampar på medborgarnas rättigheter.

Faktum är att EU (detta är professor Kelemen igen) skapat en fantastisk växtmiljö för auktoritära stater.
* EU finansierar Polen och Ungern otroligt generöst, med flera procent av ländernas BNP årligen. Pengarna används av auktoritära ledare att köpa lojalitet från oligarker så att man kan cementera sitt maktinnehav.
* Med manteln av EU-land över axlarna kan man gå långt i auktoritär riktning utan att förlora utländska investeringar eftersom investerarna litar på att EU står för lag och rätt.
* Fri rörlighet har gett urbana, fritänkande medborgare möjlighet att lämna sitt land vilket gör folkliga uppror över bristen på medborgerliga rättigheter mer avlägset.

Hur kunde det gå så illa med ett EU-fördrag som vill så väl?
När EUs ledare för forton, femton år sedan tog sig en titt på EUs framtid, var deras överhängande mål att bromsa EUs makt över nationalstaten.
De hade fått nog av att EU blandade sig i allt, de ville backa utvecklingen och kände på sig att deras folkopinioner därhemma skulle gilla den linjen.

Fast de ville fortfarande ha ett nära EU-samarbete. Den inre marknaden hade just bevisat hur enormt lönsamt det faktiskt var för dem alla att avstå nationell makt för att samarbeta istället.
Lissabonfördraget speglar den kluvna inställningen.

När en ny chans nu lanseras för att debattera EU framtid har utmaningarna förändrats. EU är idag, tack vare den inre marknaden, en tung ekonomisk aktör med avsevärd makt om man ville använda den.
Men EU gör inte det, väger fjäderlätt politiskt, bland annat för att EU-länderna inte kan bestämma sig för hur man ska gå vidare.
USA och Kina dominerar därför världen.

De närmaste två åren ska folken i Europa ge sin åsikt om ett framtida EU. Kanske blir det ett nytt fördrag av detta.
Eller kanske inte.

Några EU-regeringar (president Macron?) kommer nog inte vilja förhandla fördrag så länge det sitter auktoritära regimer i EUs ledning. Orban och Kaczynski lär inte acceptera att EU får riktig befogenhet att gripa in för att rädda rättsstat och medborgerliga rättigheter.

Här blir det knepigt.
EU behöver extremt skickliga jurister om man ska kunna rädda samarbetet ur den sits som Lissabonfördraget försatt oss i.
Men väljarna förespeglas att de under de närmaste åren ska få debattera och ändra EU.

Det väntar en rejäl pedagogisk övning för EU att förklara sig inför väljarna. Sist man försökte det, med EU-konstitutionen, gick det ju inte så väldigt bra.
























About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU