EU-kommissionens lättvindiga inställning till att släppa in nya medlemsländer i EU är oroväckande.
Det kommer ju trots allt att förändra EU i grunden.
På sociala media seglar reklamvideos förbi, sponsrade av EU-kommissionen: ”Alla vinner på utvidgningen! Ökat välstånd, större rörlighet, mer inflytande i världen!”
Glada utrop mot en bakgrund av glada människor i glada färger.
Jodå.
Men en utvidgning betyder också större kostnader för nuvarande medlemmar. Den betyder fler autokrater som ges rösträtt i EU, där de flesta ser Putin som bästa vän. Det betyder fler länder som aldrig brytt sig om att införa vare sig en fungerande demokrati eller en rättsstat…
Det är verkligen olämpligt att låtsas som att vi inte släpper in problem med nya medlemmar vilka kommer att påverka EUs funktion rätt rejält.
EU har ju aldrig lyckats få bukt med Ungerns Orban och hans autokrati eller Polens, för den delen. Gång på gång har EU-grannarna fallit efter och betalat Polen och Ungern för att inte bromsa viktiga beslut, betalat dem för att följa regler fattade i demokratisk ordning eller gett dem magnifika undantag.
De sex balkanländerna är en grupp som i tio-femton år bittert anklagat EU för att inte ge dem vad de vill ha – samtidigt som de tagit emot så många miljarder i stöd för att göra om sig till fungerande rättsstater, att de nu nått samma nivå på bidragen som EUs medlemsländer i öst.
Utan att därför ha infört demokrati och rättsstat.
Nu vill Ursula von der Leyen tilldela dem 6 miljarder euro för att lyfta handelshinder mellan varandra.
Samma goda idé prövade förbundskansler Angela Merkel att få igenom 2018 (Berlinprocessen) men inget har skett på Balkan. Nu, med ett nytt namn (West Balkans Growth Pact) ,kallar VDL detta för en ny idé.
Hon har faktiskt ett nytt inslag. Hon vill betala Balkanländerna för att stärka sina ekonomier. Merkel trodde för sin del att de självmant skulle begripa att det vore ett enkelt sätt att höja deras välstånd.
Moldavien är ett sent ankommen ansökare som Ursula von der Leyen raskt vill lyfta till högsta-graden-före-medlemskapet (att starta förhandlingar). Nå, det är ett litet land, det sticker inte ut bland övriga Balkanländer, de har ändå en stark EU-opinion och historiskt är detta den andra halvan av EU-landet Rumänien så… okej.
Men Georgien?
Starkt ryssvänligt, ingen EU-opinion att tala om, geografiskt och historiskt en del av Eurasien där de andra länderna alltså heter Afghanistan, Kazakstan, Azerbadjan…
Och för att verkligen toppa, så ockuperar Ryssland en femtedel av Georgien.
I en extremt märklig geopolitisk vändning föreslår kommissionsordförande von der Leyen att redan i mars deklarera Georgien för en EU-kandidat.
Därmed har hon oombedd förflyttat de geografiska gränser som EU och EU-medlemskapet förhåller sig till, hon har lagt dem väldigt långt ut från vad vi brukar betrakta som Europa.
Om vi tar in Georgien, när kommer så ansökan från Azerbadjan?
Tar vi in Georgien, vad gäller för den femtedel av landet som Ryssland ockuperar?
Och hur reagerar Ryssland?
Men så är det Ukraina.
De höjdes upp till EU-kandidat snabbt som vinden och nu vill VDL ta nästa steg, gå igång med förhandlingarna om medlemskapet.
”Detta är merit-based,” säger hon, där meriten Ukraina ska bidra med är att först göra om sig till en fungerande demokrati och rättsstat.
Ursula valde själv ut 7 punkter som måste vara klara innan förhandlingarna får starta (anti-korruption, anti-oligark, fri press, osv).
Nu är faktiskt inte dessa 7 punkter genomförda av Ukraina. En del är omsatta i lagtext men så långt hade Rumänien och Bulgarien också kommit när de släpptes in i EU, de omsatte bara inte lagarna i verklighet särskilt väl när de väl var inne. Och varför skulle de? EU-bidragen rullade in, rösträtten var hemma, investeringarna kom…
Ukraina har inte ens lyckats få alla de där sju punkterna genom sitt parlament ännu. Det ser VDL som en detalj att inte hänga upp sig på.
”Ni har klarat av långt över 90 procent,” säger hon, en märklig siffra som hon inte förklarar.
Merit-based var det ja.
Ukraina-medlemskap i EU innebär rent praktiskt att nuvarande EU-länder kommer förlora mycket i jordbruksstöd och att en grupp länder förlorar sina regionalpolitiska fonder vilka tillsammans utgör 38-40 procent av EU-budgeten.
Dessa måste enligt EU-regler styras om till Ukraina som har många fler jordbrukare och större fattigdom.
Ukraina-medlemskap innebär också att EU får ta stor del av kostnaden för att återuppbygga ett krigsförött land.
Nuvarande EU-länder håller för tillfället på att gräla om en mindre höjning av EU-avgiften, nödvändig för att Ukraina bl a redan har kostat EU-kassan en hel del men det gjorde också covid, elprisrusningen och livsmedelsbristen.
Inget EU-land har räckt upp handen för att betala högre EU-avgift.
Hur ska sedan besluten fattas i EU på 35 länder varav 15 länder är från det gamla Västeuropa (och betalar avgift) medan 20 länder levt i decennier på andra sidan järnridån (och räknar med att ta emot EU-bidrag?)
Frågan ställdes av journalister på presskonferensen när Ursula von der Leyen och hennes utvidgnings-ansvarige Oliver Varhelyi (ungrare från Orbans parti) presenterade sina pigga planer.
”Det har inget med den här saken att göra,” sa Varhelyi bestämt, ”det där är två helt skilda saker som inte har något med varandra att göra.”
Von der Leyen bytte ämne utan att svara.
Det är EU-regeringarna som beslutar om fler medlemsländer. VDLs förslag går nu till dem. En mer normal gång hade varit att EU-kommissionen – en institution av tjänstemän – hade lagt fram bedömningar om ansökande länder baserat på nyktra fakta och låtit EU-regeringarna – folkvalda politiker – avgöra om de har lust att tumma på insläppsreglerna av politiska skäl.
Men Ursula von der Leyen vill inte hålla sig inom ramen för tjänstemän, hon vill göra politik.
Det är inte bra.
EU kan t ex välja att släppa in Ukraina trots att landet inte klarar inträdeskraven – det finns starka skäl för det. Att ge Ryssland fingret, t ex.
När det nu är uteslutet för de europeiska länderna att slåss vid Ukrainas sida mot Ryssland, och när Nato inte ingriper pga USA så vore EU-medlemskap geopolitiskt-strategiskt det näst bästa draget.
Men det måste förstås granskas och diskuteras grundligt.
Här är kostnaderna, här är vinsterna.
Hur gör vi?
Frågan är inte något som en överentusiastisk tjänsteman ska avgöra.
Det är lite bekymrande att Ursula von der Leyen tillåts uppträda som om det vore så, både på Balkan och i Kiev liksom på nätet där hennes EU-finansierade kampanjer rullas ut för att vinna stöd för hennes rätt personliga uppfattning om saken.