EUs gröna industrikliv – får USA att darra?

Trots all kritik, EUs nya industripolitik Net Zero lägger sig precis på rätt sida om protektionism.
Åtminstone innan EU-regeringarna har satt tänderna i den.

Det är inte fransk protektionism ni behöver oroa er för

Det finns som bekant skäl till oro för att protektionism i form av skyddade marknader och statsstöd helt håller på att ta över världshandeln. Alldeles särskilt oroar det tydligen många att EU i veckan la fram sitt förslag till svar på denna utveckling – Net Zero Industry Plan.

Den amerikanska nyhetsbyrån Bloombergs råvaruredaktör varnar i ett debattinlägg för att importrestriktioner kommer att göra EUs väg till en klimatomställd kontinent både långsammare och dyrare.
Den amerikanska nättidningen Politico varnar både på ledarplats och nyhetsplats EU för att bli en centralstyrd planekonomi.
Brittiska Financial Times varnar för att EUs plan för klimatindustri kommer att misslyckas för den saknar tydlighet och pengar.

* Apropå risken med importrestriktioner då:
EU-planerna innehåller inga sådana.
* Apropå risken för att EU nu blir en centralstyrd planekonomi:
EU-planerna innehåller bara förhoppningar, ingen industriutveckling framkommenderas.
* Apropå risken om för lite pengar:
Inte osant men europeisk industri talar förstås i egen sak.

Den tredje punkten har alltså mest fog för sig. EUs plan för att behålla och utveckla en starkare bas av klimatteknologisk industri, innehåller (ännu) inga reda pengar. Bara ett förslag att låta intäkter från försäljningen av utsläppsrätter upp till 20 miljarder euro, gå till industriutveckling.
Dessutom har EU lyft på bromsen för nationella statsstöd till klimatindustrin. Här ingår att tillåta ett land att matcha de amerikanska stöden om en företagsetablering riskerar flytta över Atlanten.
Slutligen planerar EU-kommissionen att före sommaren föreslå en ny fond till industriutveckling, European Sovereignty Fund (en omstridd idé).

Samtidigt ger då USA i tre stora lagpaket kring 1 triljon dollar till amerikansk industri, Japans stora industripaket innehåller det dubbla, Sydkorea ger mängder, Indiens subventioner är i amerikanska nivåer och Kina beviljar förstås oräkneliga stöd för att kinesisk industri ska ta marknadsandelar.

Det kan inte överraska att EU i denna tid också går in stort för statsstöd. Framförallt är det lika bra att inse att medlemsländerna inte skulle acceptera något annat – se bara den tyska reaktionen när Volkswagen hotar flytta fabrik. Då är det bättre att EU formulerar stöden, så att inte Vilda Västern uppstår på den inre marknaden.

EUs industriplan består dock också av andra delar som kan visa sig riktigt konkurrenskraftiga om de lyckas. Dels satsar man stort på att utbilda rätt kompetens till klimatindustrin. Dels skapar man enklare tillståndsprocesser.

EU vill sålunda kräva av medlemsländerna att besvara ansökningar om industrianläggningar inom mycket korta tider (olika för olika industrier) och att EU-länderna upprättar en lucka för ansökningar (lämna in till en enda myndighet, behövs svar från flera olika så är det myndigheterna som ska samordna sig och inte den ansökande som ska behöva rusa runt) samt en förkortad och förenklad tvistlösning.

Vad som verkligen kan göra skillnad är att medlemsstater kan utnämna vissa projekt till strategiska, ”i allmänhetens intresse.” Sådana projekt ska inte bara beviljas snabbspår, de ska också kunna trumfa invändningar (t ex miljöskador och gissningsvis även urbefolkningens rättigheter). Med förnuft, dock.
(Sorry Tidöregeringen, kärnkraft är inte något som kan beviljas strategisk-stämpel).

Det finns däremot inga importrestriktioner i EUs industriplan, till skillnad från den amerikanska som alltså kräver 100 procent amerikanskt eller från Kina som stängt sin marknad för allt utom en rännil av vad man absolut behöver från väst.
EUs Net Zero Industry Plan innehåller dock en ambition att Europa år 2030 ska till 40 procent använda europeiskbyggd klimatteknologi.
Man förväntar sig att importera minst 60 procent alltså.

Det finns förstås en möjlig importbroms. EU-länderna ska sträva mot en energiövergång till fossilfritt som är motståndskraftig. Med det menas att Europa inte ska vara alltför beroende av ett enskilt utomstående land på samma sätt som man varit beroende av rysk olja och gas.
Alla tänker förstås på Kina den här gången.

Det löser man genom att medlemsländerna åläggs när de upphandlar offentliga förnybara energiprojekt eller håller offentliga auktioner om detsamma, att i urvalsproceduren vikta in två kriterier i storleksordningen 15-30 procent av totalen – hållbarhet och motståndskraft.
Normalt är det pris och kvalitet som ska avgöra vem som vinner ett bud i offentlig upphandling, här tillkommer alltså ett par till.

Och hur definieras motståndskraft? Jo, om ett enskilt bolag eller koncern från ett tredje land skulle stå för mer än 65 procent av leveranserna till EU inom en specifik klimatteknologi, då slår skyddet för europeisk motståndskraft till och detta kriterium kommer till användning.

De två kriterierna utgör inte benhårda villkor. Dels är det fritt för varje land att själv välja andel av det ena eller det andra. Man kan alltså låta sitt beslut bero till 29 procent på hållbarhet och 1 procent motståndskraft. Det ger stort utrymme att trots allt välja kinesisk-tillverkat.
Dels får man strunta i kriterierna om priset som erbjuds är 10 procent billigare än konkurrenternas eller ännu bättre.

Där har vi alltså EUs importrestriktioner. Knappast stränga nog att välta klimatanpassningen, alltså.
Men vi vet förstås inte vad EU-länderna och parlamentet kommer att ha för åsikter i saken, det här är bara EU-kommissionens förslag än så länge.

Parallellt med industriplanen la EU-kommissionen fram en annan plan för ”motståndskraft,” the Critical Raw Materials Act.
EU importerar idag 97-98 procent av sitt behov av sällsynta mineraler, precis de mineraler som används i klimatteknologin. Utan dessa, inga solpaneler eller vindmöllor.

Målet är att EU år 2030 inte ska vara beroende av ett enskilt utomstående land för någon enskild mineral till mer än 65 procent.
Vi ska sedan importera max 90 procent av vårt behov.
Och 40 procent av vad vi använder ska ha processats eller raffineras i Europa.
Samt 15 procent av de mineraler som använts, ska återvinnas (under 1 procent idag).

Dessa ambitioner blir inte lätta att uppfylla av tre skäl:
* Europa har inte stora fyndigheter av de flesta kritiska mineraler på sin kontinent
* Vad vi har, blir smutsigt och miljöskadligt att ta upp
* Det pågår ett internationellt race för att komma över dessa kritiska resurser

Så hoppet står till att varje medlemsland utnyttjar vad man har av mineraler (även här kan ansökningar få snabbspår och allmänintresset få trumfa invändningar).

Den internationella skattjakten hoppas EU kunna omvandla till en ”klubb av likasinnade” där vi alla respekterar WTOs handelsregler och internationella normer för arbete och miljö.
Kanada, Schweiz och USA har tillfrågats om intresse.
Denna del är dock högst vag (skulle vi alla dela på vad mineraler vi kommer över, då?) men det finns tid, inget land har ännu ansökt om medlemskap i den tänkta klubben.

Under tiden satsar EU på nya kapitel i handelsavtalen för att köpa mineraler (med t ex Kanada, Chile och Nya Zeeland) samt partnerskap där EU erbjuder sig vara med att bygga upp och bygga ut utvinning och annat (med t ex Kazakstan, Namibia och Ukraina).
Och det är nog lika bra för storanvändare som Volkswagen, BMW och Mercedez har redan börjat teckna egna kontrakt med regeringar och gruvbolag för att säkra de eftertraktade råvarorna.

Så långt europeisk industripolitik, alltså. Än så länge på rätt sida om protektionismen.

[jetpack_subscription_form show_subscribers_total=”false” button_on_newline=”false” custom_font_size=”16px” custom_border_radius=”0″ custom_border_weight=”1″ custom_padding=”15″ custom_spacing=”10″ submit_button_classes=”” email_field_classes=”” show_only_email_and_button=”true” success_message=”Klart! Ett e-postmeddelande skickades för att bekräfta din prenumeration. Gå till e-postmeddelandet nu och klicka på ”bekräfta” för att påbörja prenumerationen.”]