EUs klimatpaket – tufft men görligt

EUs nya klimatpaket väntades bli så tufft att det skulle vålla mycket bråk. Så blev det.
Men bråk eller ej, det har goda chanser att genomföras.

Bild
Alla ville synas vid presentationen av det historiska klimatpaketet FitFor55

Lagstiftningspaketet “FitFor55” innehåller minst ett dussin tjocka lagförslag (och då är allt inte klart ännu) och täcker alla tänkbara sektorer. Det finns mycket i paketet och det var därför väntat att det skulle väcka protester.

Lite oväntat kanske, att det skulle leda till ett storbråk mellan EU-kommissionärerna samma morgon som paketet skulle lanseras.
Tydligen kuppade ordförande Ursula von der Leyen genom ett inslag som inte är populärt överallt – att vägtransporter och bostadsrenoveringar ska ingå i EUs utsläppshandel.
Det här passar EUs största biltillverkare Volkswagen väl men andra biltillverkare mindre väl, och råkar vara något som Angela Merkel har propsat på i många år.

Invändningen mot detta är väl inte helt övertygande – fordonsbränsle och husisolering riskerar att kosta privatpersoner för mycket och det kunde skapa protester à la franska Gula Västarna i hela Europa…

Så för att inte väcka sovande västar, innehåller paketet möjligheter att stötta lågavlönade som t ex får renovera sitt hus innan fördelen med lägre elräkningar faller ut.
För att det ska bli möjligt för gemene man att övergå till el- eller vätgasbilar ska laddningsstationer byggas var 60e kilometer (el) och 150 km (vätgas.
Många av EU-ländernas återhämtningsplaner investerar likaså EU-pengar i bägge delar.

EUs utsläppshandel förblir alltså kärnan i EUs klimatplaner. Den täcker hittills ungefär 40 procent av EUs samlade utsläpp och har efter tio-femton inledande, trevande år sedan sin födsel 2005, lett till att det numera kostar industri och energi-bolag mellan 50 och 60 euro för varje ton utsläpp de gör.

Utsläppshandeln ska nu utvidgas med transporter (vars utsläpp bara ökar år för år) och fastigheter (vars energianvändning inte minskat).
Flyget ska alltså för första gången börja betala för sina utsläpp (har ingått sedan 2012 men haft undantag) och förlorar sin skattesubvention för fossilt kerosenbränsle.
Sjöfarten ska likaså för första gången puttas i riktning mot förnybart bränsle men bara större fartyg (över 5 000 i tonnage). De går nu till 80 procent fossilt och ska 2050 vara uppe i 90 procent förnybart.

Utsläppshandeln ska sedan börja plocka in stora industrier som sluppit undan (stål, cement, glas, osv) eftersom de hotat med att flytta utomlands om de tvingades betala för utsläpp när deras utländska konkurrenter inte hade samma börda.

Dessa bolag har varit dubbelt gynnade för de har fått gratis utsläppsrätter som de kunnat sälja till förorenande företag.
Järn- och stålsektorn står t ex i Sverige för 30 procent av svenska utsläpp och har ändå åtnjutit dessa dubbla fördelar.

Bara mellan åren 2008-2014 har svenska företag kunnat sälja sina gratis utsläppsrätter till en extra-intäkt på 8,3 miljarder kronor (förtjänsten bör vara ännu högre efter 2014 när priset för en utsläppsrätt gått stadigt upp).

Så kommer bolagen flytta nu när de tvingas börja betala för utsläppen? Knappast. EU föreslår att ta ut en klimatttull på deras konkurrenter i utlandet. Alla bolag som vållar växthusgasutsläpp ska vid gränsen tvingas köpa certifikat för motsvarande vad europeiska bolag betalar för sina utsläpp.
Ingen idé att flytta, alltså.
Och dubbel förtjänst för EU-systemet eftersom både inhemsk industri och utländsk för första gången får börja bidra.
(Ja, det är sannolikt WTO-förenligt. Säger EUs jurister i alla fall. Och USA lär inte drabbas, däremot Ryssland, Kina, Turkiet, Ukraina och Storbritannien).

En tredje åtgärd som förändrar utsläppshandeln är att antalet utsläppsrätter ska minska kraftigt – först i en större engångsmanöver, därefter med 4,2 procent per år.
Det ger dels en automatisk minskning av utsläpp, dels högre pris och mer pengar för sålda utsläpp som kan användas till klimatinvesteringar (fast EU-länderna lär fortsätta vilja ta hand om de inkomsterna själva som de gör nu).

För svensk del innehåller det stora paketet en lång rad inte så glada nyheter.
Det första är att det kommer ställas hårdare krav på skogsbruket att bli mer klimatvänligt och sluta skada biologisk mångfald.
Svenska politiker har protesterat högljutt men det kommer inte att hjälpa. Skogen är en viktig kolsänka och biologisk mångfald bidrar till att balansera klimatet.

Svensk stålindustri måste som sagt börja betala fast de anser själva att de är så duktiga på att minska utsläpp att de borde slippa undan.
Bilsektorn är största svenska exportör, mycket större än bara Volvo som för egen del planerar för enbart elbilar. I EU ska från 2035 alla bilar ha noll i utsläpp och det är inte ens fjorton år dit.
Alla svenska underleverantörer måste alltså ställa om snabbt och inte bara till elbilar, vätgasbilar lär bli stora på kontinenten (pg a tysk satsning) och där finns många av de svenska företagens kunder.

EU-kommissionens förslag att reformera energiskatter kan bli största stötestenen för svenska regeringen och riksdag. Hittills har de vägrat allt prat om någon som helst skatt i EU.
Idén är att (äntligen) ta bort alla skattesubventioner för fossilt.

Det går också att kritisera EUs klimatpaket för bristande ambitioner. Miljörörelsen gör redan det.
Paketet är faktiskt anmärkningsvärt fullt av infasande av klimatkrav på tre, fyra och fem år. Deadlines ligger hela tiden en hygglig tidpunkt bort.

Samtidigt ligger det oändligt många affärschanser och väntar i så stora satsningar. Inte minst för svenska företag, allt från stålbolag och elbatteritillverkare till de som är duktiga på att isolera och renovera byggnader.
Men gruppen som detta berör lär inte ägna sig åt de politiska diskussionerna…

Oavsett motstånd som nog kommer från alla håll, sektorer och EU-länder så har EUs “FitFor55” goda chanser att gå igenom.
Paketet har nämligen samma fördelar på sin sida som en gång den inre marknaden hade:
* En deadline som man inte kan springa bort ifrån – 2030.
* En bindande lag i form av klimatlagen som redan beslutat slutresultatet: Minus 55 procents utsläpp.

Den inre marknadens hundratals harmoniseringar i alla ekonomiska sektorer knuffades igenom under mycket ilsket muttranden och protesterande på mindre än sex år.
Och den blev klar i tid för sin deadline, 21 januari 1993.

Medlemsstaterna har alltså redan bundit sig i lag att om nio år ha minskat utsläppen med 55 procent jämfört med år 1990.
Därför säger klimatkommissionär Frans Timmermans leende:
“Det blir tufft. Men det här är ett paket. Om ni inte gillar någon del i paketet – säg i så fall var vill ni att vi tar utsläppsminskningarna istället.