Det är Storbritanniens största kassako – finanssektorn – som tar stryk om landet inte släpps tillbaka in i EUs Lugano-konvention.
Johnson-regeringen har klivit ur nästan alla samarbeten med EU som fortfarande är öppna för Storbritannien til viss vånda för artister, forskare och poliser.
Men ett, vill premiärminister Johnson gärna vara med i – EUs Luganokonvention.
Detta fördrag gör det enkelt att avgöra i vilket land en rättslig tvist ska slitas – vilket annars är förvånansvärt svårt att enas om och som kan få parter att gräla i åravis med dyra advokatkostnader som följd.
EU-kommissionen föreslog i veckan att EU-länderna ska säga nej till den brittiska förfrågan.
Fram till nu har en stor mängd internationella och europeiska aktörer valt att låta slita sina tvister i Storbritannien som har gott rykte för rättssäkerhet, för kompetenta domstolar och har ett språk de flesta behärskar.
Juridiska tjänster i sig är en bransch där Storbritannien drog in 60 miljarder pund i 2018.
Oavsett denna intäkt, det är för den finansiella sektorn som juridiska tjänster är riktigt avgörande.
Ett av de viktigaste skälen till att the City blivit hela världens marknadsplats för finansiella tjänster, är tryggheten för aktörer i att veta att eventuella konflikter kan slitas rättvist och av proffs.
En finansmarknad är ingenting utan den rättssäkerheten.
Sedan brexit har London City förlorat affärer värt många miljarder till EU-städer. De stora amerikanska bankerna har flyttat till kontinenten och aktiehandeln har i hög grad flyttat till Amsterdam och Paris.
EU har nekat Johnson-regeringens begäran att EU skulle erkänna den brittiska finansmarknadens ”equivalence” vilket hade gjort det i stort sett möjligt för finansaktörerna att fortsätta operera som före brexit.
Men så länge Storbritannien inte kan garantera att de tänker fortsätta hålla likartade regler som EU för finansiella tjänster, så tänker inte EU godkänna dessa som likvärdiga.
Allt det är tråkigt men inte alls avgörande för London City som är en sant global marknadsplats, tidvis större än Wall Street.
Regeringen Johnson har stora planer för denna, att låta fiansmarknaden växa genom att tillåta nya former av finansoperationer. Då blir EU-regler ett hinder.
Men juridiken är som sagt ett nödvändigt komplement för att förbli framgångsrikt.
Om EU-kommissionen inte är hågad att hjälpa till med denna plan,är den troligen påverkad av den brittiska regeringens uppförande mot EU på senare tid.
Premiärminister Boris Johnson började som bekant att kritisera sin egen överenskommelse med EU om Nordirland någon månad efter att han skrivit på och försökte sedan få igenom en brittisk lag om ”rätten” att få bryta mot Nordirlandsprotokollet bara nio månader efter undertecknandet.
När det försöket stoppades i House of Lords, övergick regeringen Johnson till att ensidigt upphäva kontroller av livsmedel och levande djur – något som är ett absolut krav för all import till EU. (Så snart en vara är införd på Nordirland har den ju fri rörlighet över hela EU.)
I Nordirlands-tvisten har EU valt att gå väldigt försiktigt fram. EU-kommissionen inledde i mars 2021 en legal process mot Storbritanniens ensidiga åtgärder.
Importen hade dock parallellt en nådeperiod på sex månader fram till 1 juli 2021 för att ge Storbritannien tid att få kontroller på plats.
Johnson deklarerade istället ett korvkrig.
EU-kommissionen förlängde då de sex månadernas respit med ytterligare tre månader och erbjöd sig att diskutera möjliga lösningar.
I veckan valde kommissionen sedan att pausa sin legala process mot de ensidiga åtgärderna, i syfte att förbättra samtalsklimatet.
Att EU svarar på krigsdeklarationer med att kompromissa, handlar bland annat om att Storbritannien faktiskt inte alls är lika krigiskt och stridbart när parterna diskuterar bakom lyckta dörrar.
Samtalen mellan tjänstemännen om möjliga lösningar går tvärtom relativt bra och då anser kommissionen att man kan avvakta. Att ta saker till juridisk tvist, finns det alltid tid för senare.
Men vad utspel som Johnsons korvkrig och hans lagförslag om rätt att bryta internationella avtal oundvikligen resulterar i, är att underminera förtroendet för Storbritannien som rättsstat.
Om Johnson-regeringen tror något annat, bara för att EU-kommissionen undviker att trappa upp ett ordkrig i media, så tar den väldigt fel.
När EU-kommissionen nu rekommenderar EU-länderna att inte acceptera Storbritanniens medlemskap i Lugano-konventionen så är detta ett levande exempel på detta misstroende.
Parterna i konventionen är EU och tre länder med hängavtal på EUs inre marknad: Island, Norge och Schweiz.
Alla måste säga ja till att Storbritannien återansluter sig.
EU-kommissionen föreslog i veckan att EU-länderna ska säga nej.