Vem leder EU i dessa dagar?
Ja, inte Polen i alla fall även om många polacker tycker om att intala sig det. Eller något annat EU-land heller.
Paret Merkel-Macron (han med idéerna, hon med vetot) har som bekant inte ersatts som EUs förande duo av paret Scholz-Macron.
Macrons idéer omfattas numera av i stort sett alla och Scholz tycks bara vela, om allt.
En tysk förbundskansler med en ständig fot på bromsen blir helt enkelt inte en ledande kraft i EU, han blir mer av en dödvikt, men en som man självklart fortsätter släpa med sig. Utan Tyskland går det ju inte.
Och den franske presidenten? Han är överraskande långsam med nya idéer nu när akutläget för EU gäller geopolitiken på kontinentens östra delar.
Så (anglo-saxiska) kommentatorer har börjat sprida idén att Östeuropa nu leder EU – eftersom dessa ju varnat i åratal för vad som nu sker och eftersom de pressar på hårdast för nya steg framåt.
(Här stöter sig kommentatorerna förstås med polacker, tjecker, mfl, som avskyr att kallas östeuropéer, de vill heta centraleuropéer).
Polen krönte sig hur som helst villigt till kung av Europa för att man tagit emot flest ukrainska flyktingar av alla och lovat vapen, först och mest av alla, samt fått äran att ta emot den store globale ledaren Joe Biden inte mindre än TVÅ gånger samma år i Warsawa.
Sorry men nej.
Polacker, tjecker och balter måste räknas bort som potentiella EU-ledare därför att de saknar tillräcklig ekonomisk tyngd för rollen. De har varken pengarna, näringslivet eller befolkningsantalet som gör länder som Tyskland, Frankrike och Italien betydelsefulla.
(Eller antalet röster i EU)
Polen är för övrigt naturligtvis uteslutet från start eftersom man inte respekterar EUs beslut eller regler, struntar i rättsstaten och låter egna hittepå-domstolar underkänna EU-domstolen.
Polen har visserligen lyckats vinna respekt och beundran för sin hantering av flyktingströmmen men den vinsten spelar man bort lika fort. I Polens (påhittade) Högsta Domstol strider just nu illiberala domare mot illiberala domare om vem som ska få hitta på vad som är lag och rätt.
Polens IT-minister ökar samtidigt klyftan till övriga EU när han avkräver en förklaring av EU-kommissionen kring beslutet att förbjuda TikTok-appen på arbetstelefoner för EU-tjänstemän.
”Det finns inga tekniska skäl till det så då är det ett politiskt beslut” (så då ska EU-byråkrater inte fatta det beslutet), hävdar han.
Att Polens president Andrzej Duda i februari förra året som enda europeiska statsman deltog i öppnandet av OS i Kina vid presidenterna Xis och Putins sida bara förstärker intrycket av ett land som aldrig kommer leda andra. (EU tvekar som bekant att omfamna Kina så den polska linjen leder åt fel håll.)
Med Spanien ointresserat av ledarroll och Italien styrt av en premiärminister som trots många tappra försök bär smutsfläcken fascist-inspirerad, får vi leta ledare någon annanstans.
Och då faller blicken på Ursula von der Leyen… om hon står stilla länge nog, vill säga, så att blicken hinner fastna.
Från sin bas i EU-kommissionens högborg visslar hon fram, i början av veckan i London för ett avtal om Nordirland och möte med kungen samt premiärminister Sunak, i slutet av veckan i Stockholm för en middag med Europas gamla industrigarde ERT och statsminister Kristersson, i helgen i Tyskland för att slita en tvist mellan regeringens tre koalitionspartier över fossilbränslebilens öde och så i hög fart denna vecka tvärs över Atlanten till USA för att diskutera statsstöd med Joe Biden och så tillbaka igen – till Ukraina, kanske? Där tillbringar hon en hel del tid.
EU-kommissionen har under Ursula von der Leyen fyra år som ordförande hunnit spela en avgörande roll i Brexit, i pandemin, i energikrisen och för Ukraina-stödet.
Med hisnande snabbhet kastas konkreta lagförslag fram som svar på inrullande kriser.
Från första beställning, utbetalning, framtagande, godkännande och till fördelande av vaccin tog det drygt ett halvår (inklusive en vunnen domstolsprocess mot AstraZeneca som trodde att man inte behövde ta EU-byråkratin på allvar).
Man hann samtidigt låna upp 750 miljarder extra euro – nästan lika pengar mycket som EUs sjuårs-budget – att fördela rättvist mot ekonomisk kris och för klimatet.
Från begäran om ny energilagstiftning i mitten av september tog det två veckor till färdigt ministerbeslut den 30 september – ett byråkraternas världsrekord?
Dessutom har Ursula von der Leyen med sina tidiga resor till Kiev och offentliga löfte till Ukraina om medlemskap drivit medlemsländerna framför sig, föst in dem i ett medlemsbeslut lite snabbare än de själva tänkt sig.
Snabbhet har förstås ett pris. Det blir lätt fel här och där.
Hon skulle inte ha utlöst krigsklausulen en sen fredagkväll i februari 2021 mot Storbritannien. Tur att hon stoppades och fick krypa tillbaka sitt misstag (”mistakes were made”).
Hon skulle kanske inte ha gett Moldavien och Georgien snabbspår in i EU bara för att Ukraina får det.
Moldavien hamnade nästan direkt i regeringskris och fick byta premiärminister, rysk-stationerade trupper där utgör en krutdurk och i huvudstaden demonstrerar den rysk-lojala oppositionen.
I Georgien kom bakslaget i veckan när det ledande pro-ryska partiet försökte klassa meningsmotståndare som ”utländska agenter” vilket ledde till slagsmål både inne i parlamentet och ute på gatorna.
Lyssnar man på de europeiska revisorerna (European Court of Auditors) vilka nogsamt följer varje nytt EU-steg, så är det inte undantag utan snarare regel att det blivit lite slarvigt i hanteringen av alla dessa hypersnabba beslut.
Elförordningen är väl ett exempel på lagstiftning som var snabb men inte nödvändigtvis genomtänkt i alla delar.
Pandemipengarna fördelas som utlovat men kontrollstationerna fungerar illa.
Eller ett av de senare exemplen som Magnus Nilsson visar upp här – ett beslut om att hämta pengar från EUs utsläppshandel har just tagits. Säkert bra men ändå lite märkligt eftersom det övergripande beslutet om vad pengarna från EUs utsläppshandel ska gå till, ännu inte är fattat…
Tiden för eftertanke är uppenbarligen inte nu.
För nu ska Ursula von der Leyen flyga till Washington för sitt möte med Biden.
När hon kommer hem ska tre stora lagstiftningspaket klubbas och presenteras för världen:
Industripaketet Net-Zero Industry Act (där miljötillstånden får ge vika för snabbheten), gruvpaketet Critical Raw Material Act (där miljöskyddet får ge vika för klimatjakten) och en reform av elmarknaden (där marknaden får ge vika för prisjakten).
Det går undan i en sådan fart just nu att inga EU-regeringar verkar hinna med.