Två dagar efter EU-parlamentsvalet inleds kampen om EU:s framtid. Och då visar det sig att den kan avgöras av en fråga som ”glömdes bort” i den svenska valrörelsen – ”Spitzenkandidat-processen”.
Efter EU-toppmötet på tisdagskvällen försäkrade EU-ledarna – även de som avskyr den – att de ska ta hänsyn till resultatet av ”processen”.
De svenska partiledningarna har sedan den skapades 2014 inte ens velat ta i den med tång. Och efter det här valet har de hållit tummarna för att den ska begravas för evigt.
Den ledande Spitzenkandidaten, från borgerliga EPP – Jean-Claude Juncker 2014 och Manfred Weber 2019 – har inte ens inbjudits av M och KD till Sverige.
Men i EU-parlamentet lever fortfarande ambitionen att väljarna ska vara med och med sina röster styra över vem som blir EU-kommissionens ordförande, och på så sätt öka kommissionens demokratiska legitimitet.
De stora partigrupperna har lanserat sina ”Spitzenkandidater” och de har deltagit i debatter runt om i Europa. Den största debatten mellan kandidaterna direktsändes i tv i de flesta medlemsländer, men inte i Sveriges Television.
De flesta svenska partier är kritiska till parlamentets försök att med lanseringen av toppkandidater till kommissionen öka sin makt i EU. De vill att EU även fortsättningsvis ska framstå som en mellanstatlig samarbetsform. Och genom att inte bjuda in eller tala om ”Spitzenkandidaterna” hoppas de att deras väljare inte ska ställa några frågor om dem.
EU-ledarna hade långt före det här valet uttalat att det inte finns någon ”automatik” som gör att Spitzenkandidaten från största partigruppen blir ny kommissionsordförande. De vill kohandla om topposterna utan inblandning av parlamentet.
”The idea that the Spitzenkandidaten process is somehow more democratic is wrong,” Tusk said.
Men nu efter EU-valet är tonläget annorlunda.
EU-parlamentets gruppledare hann mötas före EU-toppmötet och ställde sig bakom kravet att den som ska efterträda Jean-Claude Juncker också ska ha deltagit i kampanjen:
”Reconfirming our resolve for the lead candidate process so that the next Commission President has made her/his program and personality known prior to the elections, and engaged in a European-wide campaign.”
När EU-ledarna kom ut från toppmötet var den hårda attityden från februari i fjol som bortblåst. EU-ordföranden Donald Tusk betygade att EU-ledarna ”vill ha goda relationer” med parlamentet.
Donald Tusk ska nu leda en förhandlingsgrupp med sex regeringschefer – Spaniens Pedro Sanchez(S), Portugals Antonio Costa(S), Hollands Mark Rutte(Lib), Belgiens Charles Michel(Lib), Kroatiens Andrej Plenkovićs(EPP), och Lettlands Krisjanis Karins(EPP) – som de närmaste veckorna ska försöka komma överens sinsemellan och med parlamentets partigrupper.
Tyslands Angela Merkel stod tills vidare fast vid ”sin” Spitzenkandidat – EPP:s gruppledare i parlamentet Manfred Weber. Han har avfärdats som en politisk lättviktare, som aldrig haft någon ministerpost, medan samtliga tidigare på posten som kommissionsordförande varit regeringschef eller haft tunga ministerposter i sina hemländer. Merkel argumenterade ändå för att arbete i EU-parlamentet också kan ge värdefull erfarenhet.
Medan Emmanuel Macron efter mötet sade att en kommissionsordförande måste ha erfarenhet av politiskt ledarskap, ”legitimitet” och ”karisma”. Inget som passar in som beskrivning av Weber.
Men läget är ändå helt annorlunda i dag mot dagarna efter EU-parlamentsvalet 2014.
Då enades de två stora partigrupperna omedelbart efter valet om kravet att EPP-gruppens Spitzenkandidat Jean-Claude Juncker måste bli ny ordförande för EU-kommissionen. EPP och Socialdemokraterna hade tillsammans majoritet i parlamentet, och de gjorde också klart att Socialdemokraternas toppkandidat Martin Schulz skulle bli ny talman i parlamentet.
Efter det här EU-valet har EPP och Socialdemokraterna inte längre tillsammans en majoritet av platserna i det nya parlamentet. Den tredje största partigruppen, Liberalerna, som i valet 2014 helhjärtat stödde ”Spitzenkandidat-processen”, har nu tagit avstånd från den och ställt upp med flera olika kandidater i debatterna under valet.
EU-parlamentets talman Antonio Tajani ställde heller inga ultimativa krav inför förhandlingarna med EU-ledarna:
”En majoritet av parlamentets partigrupper stödjer Spitzenkandidat-processen vid inledningen av förhandlingarna om EU:s framtid. Vi hoppas kunna nå en bra lösning”, sade Tajani på en presskonferens.
Angela Merkel pekade på hur komplicerat det är att ta besluten om toppjobben i EU. En ny ordförande för kommissionen ska först ha stöd av en kvalificerad majoritet på EU-toppmötet, och därefter också av en majoritet i parlamentet.
Därför kan EU-ledarna inte bara avfärda parlamentets ”Spitzenkandidater”.
En känslig fråga blir om någon annan än de som ställt upp i toppkandidat-debatterna kan bli ny kommissionsordförande. I parlamentets uttalande sägs att bara någon av de som deltagit i EU-kampanjen och gjort sin åsikt känd bland väljarna kan komma ifråga. Det skulle utesluta bland annat Brexitförhandlaren Michel Barnier, som ansetts som favorit att efterträda Juncker trots att han inte officiellt deltagit i EU-valrörelsen.
De närmaste veckorna och månaderna väntar därför en het och viktig dragkamp om topposterna i EU – ny kommissionsordförande, ny EU-toppmötesordförande, ny utrikeschef, ny talman och ny chef för Europeiska Centralbanken. Det blir första testet på om det går att skapa ett nytt brett samförstånd över blockgränserna och enas om EU:s politiska inriktning i såväl EU-parlamentet som bland EU-ländernas regeringar.
Liberalerna och Socialdemokraterna vill inte låta EPP dominera EU som tidigare. Och Merkels roll som EPP:s främste ledare är att hålla emot, och då tar hon nu hjälp av EU-parlamentets Spitzenkandidat-process.
Oavsett vem som till slut blir ny kommissionsordförande talar allt för att ”Spitzenkandidat-processen” lever vidare. Emmanuel Macron och Liberalerna i parlamentet vill ha transnationella listor i kommande EU-val, där väljare kan direktrösta på ”sin” Spitzenkandidat.
Nog har det varit intressant om de svenska väljarna innan de gick och röstade också fått se och höra de ”Spitzenkandidater” som vill leda EU de kommande åren.