EU har efter åtta år lyckats baxa igenom en gemensam migrationspolitik igen. Parlamentets omröstning ska ge ”snabbspår” till avvisning av migranter och att de medlemsländer som inte vill ta emot några asylsökande ska kunna betala för att slippa.
Men EU-ledarna har redan insett att ”migrationspakten” inte kommer att minska flyktingströmmarna. Därför strör de i snabb takt miljarder över diktatorer och auktoritära regimer – för att förmå dem att stoppa migrantbåtarna innan de ger sig av mot ”Fästning Europa”.
Migrationskommissionären Ylva Johansson(S) vädjade till parlamentet att godkänna migrationspakten.
–Efter åtta års intensivt lagstiftningsarbete är det nu dags att visa att EU kan leverera resultat för medborgarna och är beredda att kompromissa, sade Ylva Johansson.
-Jag ber er att ta det avgörande steget. Vi är som i en fotbollsfinal nu. Bollen rullar. Nu gäller det att ”göra mål för Europa!”
Parlamentets huvudförhandlare Tomas Tobé(M) argumenterade för att migrationspakten kan göra att den ”enorma mängden migranter som dör på Medelhavet” minskar.
-Vi ska prioritera de migranter som behöver skydd. Snälla, ta ert ansvar och rösta ja!
Men röstresultatet var osäkert in i det sista. Det fanns motståndare både bland extremhögern, de gröna och vänstern. Och även från polska regeringspartiets ledamöter, som krävt undantag med hänvisning till att man tagit emot så många flyjtingar från Ukraina.
Vänsterpartiets Malin Björk manade till nejröst:
-Det här förslaget leder till att rätten till asyl monteras ner. Ni som röstar för spelar extremhögern i händerna.
EU-förordningen om migrationspakten antogs ändå till slut med 322 – 266 röster, med 31 nedlagda.
Det var ett Herkulesuppdrag som Ylva Johansson fick överta när hon tillträdde som migrationskommissionär 2019. Den realpolitiska uppgörelse som hon till slut fick igenom under Sveriges EU-ordförandeskap i fjol våras innebar en total omsvängning från den EU-solidaritet som sköts i sank av Ungerns Viktor Orban under flyktingvågen 2015.
I stället för 2015 års EU-beslut om obligatorisk solidarisk omfördelning av asylsökande mellan medlemsländerna i ett krisläge innebär migrationspakten anno 2024 en ny sorts ”solidaritet” där regeringar kan betala för att slippa ta emot flyktingar.
Migrationsminister Maria Malmer Stenergard(M) och kommissionären Ylva Johansson(S) gratulerade varandra för uppgörelsen. Och EU-parlamentarikern Tomas Tobé(M) lyckades som huvudförhandlare få en majoritet i parlamentet att ställa sig bakom en flyktingpolitik som också passade som hand i handske med Tidöregeringens mål och Socialdemokraternas omsvängning på hemmaplan.
Italiens regering röstade visserligen för migrationspakten trots att hundratusentals flyktingar anländer över Medelhavet varje år. Premiärmininster Giorgia Meloni avfärdade talet om ”frivillig solidaritet”, men röstade för i utbyte mot löftet om mångmiljardsatsningar av EU till länderna i Nordafrika.
Bara några dagar efter den svenskledda migrationsuppgörelsen i EU reste Meloni till Tunis i sällskap av EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Nederländernas premiärminister Mark Rutte.
”Team Europe” hade med sig löften om miljardgåvor till Tunisiens diktatoriske president Kais Saied till stora investeringar i utbyte mot att stoppa flyktingbåtarna och ta tillbaka de tiotusentals migranter som inte får asyl i EU.
President Saied har senare protesterat mot att EU ställt vissa villkor för miljardgåvorna, men resultat har blivit att EU nu höjt utbetalningarna till Tunisiens säkerhetsstyrkor för att stoppa migrantbåtarna.
”The EU plans to provide up to €164.5mn over three years to Tunisian security forces, some of whom have been accused of human rights abuses, far more than has been made public as Brussels boosts its anti-migration drive”, rapporterar Financial Times.
EU-parlamentet har protesterat mot utbetalningarna till Tunisien, men har inget inflytande över avtalen.
I stället har EU-kommissionen med stöd av EU-regeringarna arbetat för avtal med fler länder i Afrika.
+ Ursula von der Leyen hade Spaniens premiärminister Pedro Sanchez med sig när hon i februari slöt ett avtal med Mauretaniens president Mohamed Ould El-Ghazouani med löfte om 210 miljoner euro för att stoppa migrantbåtar.
+ Von der Leyen hade sex EU-ledare med sig till Kairo i mars när hon skrev under ett avtal med presidenten och general Abd al-Fattah al-Sisi med löfte om 7,4 miljarder euro i utbyte mot att stoppa de nio miljoner migranter som finns i landet från att försöka ta sig till Europa.
+ Samtidigt har EU-länderna under flera år gett stöd och samarbetat med Libyen för att stoppa migranterna trots att det inte finns någon erkänd regering för hela landet. EU:s flyktingmyndighet Frontex anklagas för att informera libyska gränsbevakning om migrantbåtarnas position, trots att flyktingarna riskerar att hamna i vedervärdiga läger där de utnyttjas för människohandel.
Efter att EU till slut ”gjort mål för Europa” och firat beslutet om migrationspakten väntar nu det svåra jobbet att övertyga grannländernas diktatorer och medborgare att ”rika Europa” menar allvar med sina erbjudanden om samarbete, inte bara kräver gränspoliser mot flyktingar.
Att EU verkligen vill stärka dessa länders ekonomi och lägga grunden till att det finns en framtid där som är bättre än att riskera livet på Medelhavet.