EU:s migrationsuppgörelse: Frivillig solidaritet blir nu EU-norm – men hela EU med och betalar

Den nya italienska regeringen lyckades ställa till en akut EU-kris, och tvingade fram en migrationsuppgörelse efter tre års förhandlingar. Resultatet blev magert för populistpartierna Lega och Femstjärnerörelsen, men desto fetare för Viktor Orban & Co när frivillig solidaritet görs till norm i migrationspolitiken.

Ungerns Viktor Orban utnämnde sig själv och övriga ledare från Visegradländerna till segrare efter nattmanglingen om migration på EU-toppmötet. De hade lyckats få in det historiska ordet ”frivilligt” på två ställen i uppgörelsen – ”frivilligt” för medlemsländerna att upprätta läger för flyktingar, ”frivilligt” för medlemsländerna att ta emot flyktingar från dessa läger som är berättigade till asyl.

”På EU:s territorium bör de personer som har räddats, enligt internationell rätt omhändertas, på grundval av en gemensam ansträngning genom överföring till kontrollerade centrum som inrättas i medlemsstaterna, endast på frivillig basis ….. Alla åtgärder inom ramen för dessa kontrollerade centrum, inbegripet omplacering och vidarebosättning, kommer att vara på frivillig basis, utan att det påverkar Dublinreformen.”

Den polske premiärministern Mateusz Morawiecki tweetade om Polens stärkta position i de fortsatta förhandlingarna: ”Våra argument har erkänts.”

Statsminister Stefan Löfven hävdade efteråt att kravet på en solidarisk omfördelning av flyktingar mellan alla medlemsländer gäller fortfarande i de fortsatta förhandlingarna om migrationspolitiken. Men genom att EU-toppmötet nu i sin krisuppgörelse antagit begreppet frivillighet är det realpolitiska läget att några länder vägrar ta ansvar för flyktingar realpolitiskt fastslaget.

Den akuta EU-krisen – som Angela Merkel deklarerat var en ödesstund för unionen – handlade inte om vägran från Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien att delta i omfördelningen av asylsökande. Det har varit ett faktum ända sedan de första EU-besluten 2015, och lamslagit förhandlingarna.

Det var den nya italienska regeringens vägran att låta fartyg med flyktingar som räddats på Medelhavet lägga till i italienska hamnar som utlöst krisen och krävde en omedelbar lösning.

De båda populistpartiernas premiärminister Guiseppe Conte fick sitt elddop som politiker med att kräva en total omläggning av EU:s migrationspolitik. Han hade med sig instruktioner från Rom att agera tufft och hota med veto mot alla beslut om han inte fick igenom sin vilja – ungefär som när svenska EU-motståndare talar om för svenska ministrar hur de borde agera.

På väg ut från nattmanglingen på fredagsmorgonen deklarerade Conte: ”Nu är inte Italien ensamt längre. Vi är nöjda.”

Vad fick då italienska regeringen? Conte kom till minitoppmötet i söndags med ett krav på att den så kallade Dublinförordningen ska slopas, att frontländerna i EU inte längre ska behöva ta ansvar för de flyktingar som kommer från Afrika och Mellanöstern. Men när krismolnen skingrats och EU-ledarna klargör vad de enats om är det fortfarande frontländer som Italien, Malta, Grekland och Spanien som förväntas bära huvudansvaret för att ta emot flyktingarna.

+ I EU-uppgörelsen sägs att medlemsländer ska upprätta center för att ta emot flyktingar. Men Emmanuel Macron deklarerade att Frankrike inte kommer att anordna några center, eftersom det inte är ett frontland för flyktingar. Samma besked gav Angela Merkel och Österrikes Sebastian Kurz.

+ Italienska regeringen har vägrat ta emot fartyg med räddade flyktingar. Nu slog både Angela Merkel och Emmanuel Macron fast att internationella regler på havet gäller även framledes, att fartyget ska få landsätta flyktingarna i närmaste hamn.

– Vi har den största respekt för Italien och det italienska folket, sade Emmanuel Macron som talade om att det var ett franskt-italienskt förslag som antagits på toppmötet.

– Italien får välja om man vill upprätta sådana här center. Då kan Italien får hjälp av EU med att sköta centren och med att avgöra vilka flyktingar som är i behov av skydd och vilka som ska sändas tillbaka. Italiens stora problem är inte de flyktingar som kommer nu, utan de 600 000 migranter som redan finns i landet och som inte är berättigade till asyl.

EU-uppgörelsen lyckades åtminstone tillfälligt lösa den akuta politiska krisen som uppstått kring migrationspolitiken med de nya regeringarna i Italien och Österrike med partier som är i stort behov av att visa upp för sina väljare att de är tuffa mot invandringen. Även om migrationen inte är något akut hot för närvarande efter att flyktingströmmarna sjunkit dramatiskt sedan 2015.

Uppgörelsen ser också ut att ha löst den uppblossade tyska regeringskrisen. Inför hotet att CSU ska förlora röster i höstens delstatsval i Bayern har inrikesminister Horst Seehofer hotat att Tyskland ska börja direktavvisa flyktingar vid gränsen som är registrerade som asylsökande i något annat EU-land. Angela Merkel har avvisat den åtgärden eftersom det skulle riskera att flera grannländer stängde gränserna mellan Schengenländerna.

Angela Merkel har med sitt dramatiskt utspel om att EU:s framtid är hotad fått de flesta grannländer att gå med på bilaterala avtal om att flyktingar som sökt asyl i ett land ska kunna sändas tillbaka om de försöker ta sig till Tyskland.

”There are growing concerns that enforcing Seehofer’s policy would lead Germany’s neighbors, as Merkel has repeatedly warned, to re-introduce regular border controls. Austrian Chancellor Sebastian Kurz told Politico that such a step would be unavoidable because his country can’t take in all the refugees passing through its territory from Italy en route to Germany. If Germany tries to send them back, Vienna would respond by securing the Brenner Pass, a crucial trade corridor linking Italy with northern Europe. Manufacturers and other companies based in Bavaria and elsewhere in Germany have warned that such an outcome would have a chilling effect on their business.”

Horst Seehofer och CSU har tappat i de senaste opinionsmätningarna efter att ha satt igång regeringskrisen, och ska nu ta ställning till om de är nöjda med Angela Merkels EU-uppgörelse.

Men den stora EU-planen för att lösa migrationsfrågan är att etablera läger utanför EU – regionala landsättningsplattformar – dit flyktingar ska föras för att prövas om de är berättigade till asyl eller om de ska skickas tillbaka till sina hemländer. EU-kommissionen och ministerrådet ges i uppdrag att inleda förhandlingar med länder i Nordafrika för att tillsammans med FN-organen UNHCR och IOM upprätta sådana läger.

Men det är mycket som är oklart om det här verkligen kommer att förbättra läget för de flyktingar som nu riskerar att dö på Medelhavet:

+ Det understryks att de här lägren inte får ”skapa en pullfaktor” och locka till sig flyktingar. Frågan blir då om endast de som gett sig ut på Medelhavet och räddas där kan komma ifråga för att komma in i lägren och få en chans att få asyl i ett EU-land.

+ Inget sägs om vad som ska hända med de flyktingar som bedöms vara i behov av skydd, om vad som blir EU-ländernas ansvar. Med uppgörelsen om att det är ”frivilligt” att ta emot asylsökande från de center i EU:s frontländer som ska startas talar det mesta för att det blir frivillighet som kommer att gälla även för de som hamnar i läger i Nordafrika.

Läkare utan gränser och andra organisationer som försöker hjälpa flyktingarna varnar för att EU:s allt hårdare linje gör att fler kommer att drunkna i Medelhavet.

– Det här toppmötet har begravt  rätten att söka asyl i EU, säger De Grönas gruppledare i EU-parlamentet. I framtiden kommer det att bli nästan omöjligt att söka asyl på europeisk mark. Vi behöver en lösning som bygger på solidaritet, snarare än en Sahara-lösning.

Men Emmanuel Macron menar att uppgörelsen är en nödvändig långsiktig plan eftersom migrationstrycket kommer att fortsätta. Han hävdar att Viktor Orban och Mateusz Morawiecki är med och tar ansvar eftersom EU-toppmötet beslutat om extrasatsningar på miljarder till Afrika och kommer att betala för de planerade lägren utanför EU.

De fortsatta migrationsförhandlingarna om en ny ”Dublinförordning” får visa om Orban & Co kan tvingas betala på något ytterligare sätt för att ha infört ”frivillig solidaritet”.