”Migrationspakten” var Sveriges största framgång som EU-ordförande. Men redan innan den är färdigförhandlad och har trätt i kraft har den skjutits i sank av verkligheten.
Italiens premiärminister Giorgia Meloni dömer nu ut EU-uppgörelsens tal om omfördelning av flyktingar mellan medlemsländerna. Och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen rycker ut till Lampedusa med löften om akutinsatser för att försöka stoppa den nya flyktingvågen.
”10-tals miljoner människor” i Afrika vill lämna sina hemländer på grund av kupper och svält, varnade Meloni.
”Migrationstrycket på Italien är omöjligt att hantera”. ”Vi kan aldrig lösa det här problemet med pratet om omfördelning mellan medlemsländerna”, avfärdade den italienska premiärministern EU-migrationspaktens förslag om frivillig solidaritet där länder kan köpa sig fria från att ta emot flyktingar.
– Det enda sättet att på ett seriöst sätt att hantera problemet är att stoppa migrantbåtarna”, sade Meloni på en presskonferens.
Italien har tagit emot nära 130 000 migranter sedan årsskiftet och på ön Lampedusa, som ligger bara elva mil från Tunisien har 8 000 flyktingar anlänt bara de tre senaste dagarna. Migrationsexperter varnar för att flyktingströmmen närmar sig 2015-års nivåer.
EU:s flyktingpolitik havererade vid den förra flyktingvågen och ända sedan dess har förhandlingar pågått för att enas om en ny migrationspolitik där alla medlemsländer tar gemensamt ansvar.
Migrationsminister Maria Malmer Stenergard(M) och migrationskommissionär Ylva Johansson(S) lyckönskade varandra på presskonferensen i juni när de kunde presentera den ”historiska migrationsuppgörelsen”. Ylva Johansson talade om att ”förtroende mellan medlemsländerna nu är tillbaka”.
Men det visade sig redan dagen därpå att skälet till att Italiens Giorgia Meloni överraskande röstat för uppgörelsen inte var att hon litade på att få skicka migranter vidare till andra medlemsländer. För enligt EU-regeringarnas förslag till ”migrationspakten” blir det frivilligt för medlemsländer att ta emot asylsökande från andra länder och de kan betala för att slippa delta i omfördelningen. Dessutom deklarerade Ungern och Polen att de vägrar delta i EU-uppgörelsen.
Meloni förlitade sig i stället på att ha fått löfte från de stora EU-känderna om miljardsatsningar för att förmå Tunisien och andra nordafrikanska länder att stoppa migranter och ta tillbaka dem som lyckats ta sig till till Italien.
Meloni kunde bara några dagar efter uppgörelsen i Bryssel resa till Tunis i sällskap av EU-kommissionens von der Leyen och Nederländernas premiärminister. Ursula von der Leyen hade med sig en lång presentlista med miljardgåvor som Tunisien kan få mot att gå med på att stoppa flyktingbåtarna och ta tillbaka de tiotusentals migranter som inte får asyl.
En dryg månad senare kunde ”EU-trojkan” komma tillbaka till Tunis för att underteckna ett ”Memorandum of Understanding” med regimen enligt kommissionens förslag.
Men det har inte stoppat flyktingbåtarna från Tunisien. President Kais Saieds rasistiska angrepp mot ”svarta afrikaner” med anklagelser om att ”horder av afrikanska migranter har dragit in våld och kriminalitet” i landet har lett till våldsamma attacker mot migranter. Och bidragit till att ännu fler försöker lämna landet.
Läget för flyktingmottagandet i Italien blev än mer kritiskt när Tyskland, som är ett av få länder som i lovat delta i en frivillig omfördelning och som också tagit emot något tusental migranter, stoppade mottagandet.
Italiens regering har sänt ut nödrop runt om i världen för att få hjälp. Utrikesminister Antonio Tajani talar om ”situationen i Afrika är inte bara explosiv, den har redan exploderat” och manar inte bara övriga EU utan också Nato, USA och FN att agera.
Frankrikes president Emmanuel Macron, som tidigare varit i konflikt med Italiens Meloni om flyktingmottagande utlovar nu att ”hela EU kommer att stå vid Italiens sida”. Tyska regeringen lovat återuppta sitt frivilliga mottagande.
Flyktingvågen kommer också att diskuteras vid EU-toppmöten i oktober. Då tvingas även statsminister Ulf Kristersson ge besked om Sverige är berett att ställa upp i solidaritet med Italien eller om Tidöpartiernas mål att EU får inte stå i vägen en ”skärpt migrationspolitik” är överordnat.
EU-kommissionens Ursula von der Leyen hade med sig en snabbt utarbetad ”10-punktsplan” när hon anlände till Lampedusa på söndagen tillsammans med premiärminister Meloni.
+ Kommissionen vädjar till övriga EU-länder att frivilligt ta emot migranter från Lampedusa, särskilt kvinnor och ensamkommande barn.
+ EU-kommissionären Margaritis Schinas får i uppdrag att försöka förmå länder som Guinea, Elfenbenskusten, Senegal och Burkina Faso att ta tillbaka migranter som fått sina asylansökningar avvisade.
+ Utökat EU-stöd till Italien för att bygga upp migrantläger på fastlandet och personal för att snabbare kunna bedöma vilka migranter som kan få asykl.
+ Sätta in militärfartyg i Medelhavet, om möjligt, för att öka ansträngningarna att stoppa flyktingsmugglare att transportera migranter över Medelhavet. Ökade insatser med flygspaning. Den italienska regeringen har tidigare kritiserat insatser med EU-fartyg som Operation Sophia för att de ökar antalet migrantbåtar eftersom flyktingarna litar på att bli räddade. Men premiärminister Meloni stödjer nu förslaget om militärfartyg som ska stoppa båtarna.
+ Öka samarbetet mellan Tunisien och EU:s gränsskyddsmyndighet Frontex för att försöka stoppa flyktingbåtarna.
Den ”migrationspakt” som migrationsminister Maria Malmer Stenergard och migrationskommissionär Ylva Johansson firade i juni är ännu inte färdigförhandlad i EU. Under hösten ska EU-parlamentet och regeringarna slutförhandla. Parlamentet har föreslagit en obligatorisk omfördelning av asylsökande i akuta lägen. Men Socialdemokraternas chefsförhandlare Juan Fernando López Aguilar har redan medgett att parlamentet kommer att tvingas till eftergifter för EU-regeringarnas linje.
När EU:s nya migrationslagstiftning är klar kommer den sedan länge att vara överspelad av utvecklingen i Afrika och den flyktingvåg som nu är på väg.
Den verkliga EU-migrationspolitiken kommer att handla om vilka insatser EU-regeringarna är beredda till för att förmå regimerna i länder som Tunisien, Egypten, Libyen och Turkiet att försöka stoppa migrantbåtarna.
Men också om vad EU kan göra för att bidra till att miljontals människor ska få en förhoppning om en framtid i sina länder som drabbas av naturkatastrofer och klimathot och som gör att de inte sätter sig i livsfarliga båtar över Medelhavet.