Dresden var en gång kommunistiska DDR:s stolthet Robotron som centrum för tillverkning av datorer. Nu blir staden en symbol för det kapitalistiska Tysklands omsvängning till statlig styrning av industrin med ett mångmiljardstöd för tillverkning av avancerade halvledare till datorer i bilar.
EU har under trycket från finanskriser, pandemi, klimatkris och Ukrainakrig steg för steg under de senaste åren genomfört en revolution av industripolitiken – från förbud för statliga subventioner och regler för fri ohejdad konkurrens till en återgång till statliga interventioner i en geopolitisk stenhård dragkamp.
Tyska regeringen har lockat världsledande taiwanesiska TSMC att lova bygga en fabrik i Dresden mot att staten står för hälften av investeringskostnaden på 10 miljarder euro.
”This shows: Germany is an attractive and competitive location, especially for key technologies such as microelectronics”, jublade ekonomiminister Robert Habeck.
De statliga miljarderna regnar inte bara över TSMC. Amerikanska Intel får nära 10 statliga miljarder euro för att bygga en halvledarfabrik i Magdeburg i östra Tyskland. Förbundskansler Olaf Scholz säger att regeringen har en industripolitisk plan:
”Germany will become one of the big global semiconductor production sites”.
Och det är ändå bara en bråkdel av det statliga guldregnet över EU-ländernas företag. Bara sedan i fjol våras uppgår de statliga subventionerna till 733 miljarder euro, enligt EU-kommissionens sammanställning. Varav nästan hälften delats ut av tyska staten.
De massiva statsstöden rimmar illa med själva syftet med EU-samarbetet. I Romfördraget från 1957 sägs att medlemsstaterna inte får hålla nationella företag under armarna och på det sättet ge dem orättvisa fördelar på den nybildade inre marknaden. Målet var ett brott med efterkrigstidens statliga stödpolitik.
Och Margaret Thatchers tidigare minister Leon Brittan drev som EU-kommissionär under nyliberalismens framgångsera på 1980-talet på för att minska möjligheterna till undantag från statsstödsreglerna och dessutom skärpa konkurrensreglerna.
”The supporters of industrial policy were effectively beaten back’, deklarerade en nöjd Leon Brittan 1989 efter avslutade förhandlingar.
Det var Tyskland och Storbritannien som stod bakom den här inriktningen. I Tysklands industripolitiska strategi för 2010-talet är inriktningen mycket tydligt formulerad. Det slås att utvecklingen ska lämnas åt marknadens ”osynliga hand”, i stället för att ”staten ska peka ut artificella vinnare”.
Tysk industri blev en stor vinnare på EU:s inre marknad. De billiga gas- och oljeleveranserna från Ryssland höll nere kostnaderna. Tyska bilar som Audi, Porsche och Volkswagen kunde dessutom tillverkas i låglöneländer som Slovakien och sedan prissättas som tyska lyxprodukter.
När finans- och eurokrisen drog ner konjunkturen i Europa hade tysk industri redan framgångsrikt inriktat sig på expansion i Kina.
Men i takt med att Kina slagit sig in på den högteknologiska marknaden har tysk industri fått skärpt konkurrens. Kinesiska företag tar sig in på den tyska marknaden och köper upp företag, och tyska företag får allt svårare att konkurrera i Kina.
Tyskland har halkat efter i utvecklingen i den högteknologiska sektorn de senaste decennierna, enligt tyska forskare. Särskilt i branscher som telekommunikationer, data- och konsumentelektronik.
Den förra regeringens konservative ekonomiminister Peter Altmeier försökte tackla en hotande kris, men när han 2019 föreslog en ny industripolitisk strategi som gick helt på tvärs med drygt 60 år av marknadsliberalism ledde det till uppror i näringslivet.
Regeringens nya industristrategi NIS 2030 ville öppna för statliga interventioner för att stödja nya teknologier, öka det statliga ägandet för att förhindra utländskt övertagande av viktiga företag och stödja framväxten av ”National and European Champions” – företag som kan konkurrera på världsmarknaden. Och att EU:s konkurrens- och statsstödsregler skulle göras om för att släppa fram detta.
När EU-kommissionen samtidigt som den heta diskussionen pågick i Tyskland oväntat stoppade samgåendet mellan tyska Siemens och franska Alstom fick ekonomiminister Altmeier vatten på sin kvarn.
En del av de mest radikala förslagen i NIS 2030 fick kompromissas bort för att accepteras av näringslivets storbolag, men slutresultatet innebar ändå ett paradigmskifte för tysk industripolitik. Det gjorde också att Tyskland bytte sida i EU och anslöt sig till Frankrikes krav på ändrade konkurrens- och statsstödsregler, och satsning på ”strategisk autonomi” för att minska beroendet av Kina och USA.
EU:s högprofilerade konkurrenskommissionär Margrethe Vestager stod upp mot de fransk-tyska kraven, men när Frankrike lyckades ta över posten som inre marknadskommissionär med Thierry Breton hösten 2019 blev det en intern dragkamp. Och när kommissionen lade fram en ny industripolitik året därpå öppnade man för fler industriallianser och förenklade konkurrensregler.
Men ”Executive Vice President” Vestager hävdade ändå att hon inte backat och sade vid en pressträff till Omeuropa.se att det inte behövdes någon ändring av EU:s konkurrensregler.
– Konklusion av granskningen är att konkurrensreglerna är flexibla nog för att hantera även den digitala ekonomin, säger Vestager till Omeuropa.se.
Margrethe Vestager kunde också motivera avstegen från sin tidigare tuffa linje med att det krävdes akuta åtgärder för att klara den ekonomiska krisen på grund av coronapandemin. Hon berättade att kommissionen i rasande fart godkänt 610 ansökningar om statsstöd.
De uppmjukade reglerna och coronakrisen fick dramatiska konsekvenser. Medlemsländerna släppte loss statsstöd för närmare 900 miljarder euro.
Och när akutåtgärderna skulle dras tillbaka kom Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina med dramatiska ekonomiska följder för EU. Konkurrenskommissionären Margrethe Vestager fick än en gång informera om att kommissionen beslutat upphäva ännu fler av konkurrens- och statsstödsreglerna.
”We need to mitigate the economic impact of this war and to support severely impacted companies and sectors. The Commission will enable Member States to use the flexibility foreseen under State aid rules to tackle this unprecedented situation”.
Ovanpå det kom president Joe Bidens protektionistiska stödpaket IRA för att få igång klimatinvesteringarna och locka klimatföretag att flytta till USA.
The IRA “is moving momentum a lot from Europe to the US”, Northvolt chief executive Peter Carlsson told the Financial Times.
EU:s stormakter Tyskland, Frankrike och Spanien krävde snabba beslut för att kunna lägga motbud i dragkampen om företagens investeringar. Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och konkurrenskommissionär Vestager hittade än en gång nya stödmiljarder och nya ”tillfälliga” undantag från regelverken.
– Vi har konsulterat medlemsländerna och det finns en stor enighet om att USA:s IRA-plan är ett hot mot EU:s klimatsatsning, sade Margrethe Vestager på sin presskonferens och gav klartecken för medlemsländerna att matcha erbjudanden från USA.
Enligt Vestager är de omfattande avstegen från Romfördragets tuffa regler för statsstöd ”tillfälliga” och ska avslutas 2025. Men EU har nu dragits in i en geopolitisk dragkamp mellan i första hand USA och Kina, där stormakterna tar till handelshinder och agressiva maktmedel för att skaffa sig kontroll över marknader. Allt talar för att det kommer att bli en långvarig strid där geopolitiska statliga interventioner blir legio många år framåt.
Kommissionen har under våren lagt fram flera förslag för att minska beroendet av Kina för klimatsatsningarna. Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har lanserat en helt ny linje i relationerna med Kina, med hård kritik mot ”obalanserade” handelsregler och krav på nya ”defensiva” handelsinstrument för att kunna stoppa export och investeringar i Kina av varor och produktion som kan användas militärt och hota ”mänskliga rättigheter”.
EU-historikern Luuk van Middelaar menar att världen går in i en ny historisk period där industripolitik har blivit en del av rivaliteten mellan USA och Kina, och där EU måste delta för att ha en chans.
”We are entering a new historic era, a period of global competition where — for both the U.S. and People’s Republic of China — issues like industry, tech and climate become part of the overall strategic rivalry with the other. In the U.S., the train on this already left the station … So this leaves the EU in a difficult place. Better get used to it.”
När EU:s statsstödsregler successivt urholkats har det lett till en ökad obalans mellan medlemsländerna. Det är EU:s stormakter Tyskland och Frankrike som står för tre fjärdedelar av de statsstöd som getts till industrin under coronakrisen och Ukrainakriget. Medan främst de ekonomiskt svaga medlemsländerna inte ansett sig ha råd att agera på samma sätt.
EU-parlamentet har varnat för att de statsstöd som släppts loss hotar den jämbördiga konkurrensen på EU:s inre marknad. Parlamentet har därför krävt att statsstöden ska fördelas via EU-budgeten, men för döva öron.
Sverige däremot verkar knappt ha insett att världen och förutsättningarna för världshandeln med den har ändrats dramatiskt de senaste åren. När EU har beslutat att börja skruva åt tumskruvarna mot ett alltmer aggressivt Kina verkar svenska regeringarna ha svårt att bestämma sig för om man ens vill vara med. Kanske för att näringslivets höjdare Jacob Wallenberg gick ut offentligt och varnade för att hindra kinesiska investerare, troligen av oro för Wallenbergfamiljens affärer i Kina.
Medan övriga regeringar och kommissionen under våren diskuterade hur EU ska möta Kinas och USA:s protektionism och agera i den geopolitiska dragkampen var EU-ordförande Sveriges huvudmål att få igenom ett uttalande om att EU ska verka för ökad konkurrenskraft på inre marknaden.
Kommissionen räckte ändå ut en hjälpande hand till svenska regeringen med ett vagt löfte om en årlig diskussion om konkurrenskraft. Och på regeringens hemsida utropades att ”Långsiktig konkurrenskraft åter på toppen av EU:s dagordning”.
Men handelsminister Johan Forsell gav samtidigt som toppmötet pågick en helt annan bild av regeringens isolerade roll i EU vid ett DI-seminarium i Almedalen:
-Det känns ensamt på EU-mötena som frihandelsvän, suckade Forsell.
Danmarks tidigare statsminister, högerpolitikern Anders Fogh Rasmussen, som också deltog på seminariet läxade upp Johan Forsell.
-Jag är också en stark anhängare av frihandel. Men vi får inte vara naiva. Kina följer inte spelreglerna. Därför stödjer jag helhjärtat EU-kommissionens motåtgärder, med kontroll av kinesiska investeringar och EU-företags investeringar i Kina.
-Jag hoppas verkligen att Sverige kommer att ställa upp på den EU-politiken, sade Fogh Rasmussen.