EU:s stora problem för att bemöta populistvågen, som inget svenskt parti vill diskutera – de ökade klyftorna

EU-länderna kan skryta över rekordhög sysselsättning och flera år av ekonomisk tillväxt i samtliga medlemsländer. Men ändå fortsätter de ekonomiska klyftorna att växa och miljontals EU-löntagare tvingas fortfarande bära på följderna av den djupa finanskrisen för tio år sedan.

Ett av tio hushåll i EU lever under fattigdomsgränsen, enligt de senaste siffrorna från EU:s statistikbyrå Eurostat. De två senaste årens resultat är de högsta som uppmätts, där man samlat in uppgifter om hur stor andel löntagare som är fattiga eller riskerar att hamna i fattigdom, som karakteriseras som inkomster under 60 procent av genomsnittet i varje land.

Det är inte någon vänsterpublikation som slår larm om de ökande klyftorna, utan finanselitens husorgan Financial Times.

När finanskrisen slog till agerade regeringarna snabbt för att rädda konkurshotade banker för att inte hela det ekonomiska systemet skulle kollapsa. Men medborgarna fick betala ett högt pris, inte bara för räddningsinsatserna för bankernas ägare utan många också med sänkta löner och försämrade arbetsvillkor genom den djupa lågkonjunktur som följde.

I Storbritannien och Italien ligger realinkomsterna fortfarande lägre än 2007, året före den djupa finanskrisen, enligt FT. Där missnöjet bidrog till att en majoritet röstade för Brexit i UK 2016 och att två populistpartier vann majoritetsstöd i parlamentsvalet i Italien 2018.

De grupper som råkat mest illa ut är deltidsanställda, visstidsanställda och de som inte har någon form av reguljär anställning. Det är också denna typ av jobb som ökat de senaste tio åren när arbetsgivare med hjälp av de förändrade styrkeförhållandena på arbetsmarknaden fått ökade möjligheter att på olika sätt sänka sina lönekostnader. Klyftorna har också ökat mellan de som bor i storstäderna och landsorten.

EU-ländernas ledare satte 2013 upp målet att lyfta minst 20 miljoner medborgare ur fattigdom fram till 2020. Men de har inte beslutat om några metoder för hur det ska åstadkommas och Eurostats mätningar visar att målet är långt ifrån att uppnås.

Globaliseringen, med avregleringar och privatiseringar har lett till ökad ekonomisk tillväxt men också ökade klyftor. Import med dumpade priser från Kina har slagit ut hela industrisektorer. De internationella storbolagen kan spela ut löntagargrupper och regeringar i de olika EU-länderna mot varandra, och lägga produktionen där arbetsvillkoren och lönerna är som lägst.

EU-ledarna har i stället försökt möta populistpartiernas frammarsch med massiva insatser för att stänga gränserna och stoppa flyktingar från att söka sig till Europa. Det har varit framgångsrikt. Antalet flyktingar har minskat kraftigt de senaste två åren.

Men det har inte fått stödet för populistpartierna att sjunka. Invandrare, vare sig de är många eller få, utnyttjas av dessa partier som syndabockar för att ge väljare som är missnöjda och ser sig som förlorare i samhällsutvecklingen, en enkel om än felaktig förklaring på deras situation.

I Frankrike var regeringens höjda skatter på bensin och diesel den tändande gnistan bakom “gula västarnas” revolt. Men det handlar i grunden om en protest mot “eliten” och de ökande klyftorna.

EU-parlamentsvalet i maj har utropats till en konfrontation mellan EU-positiva liberala krafter och EU-fientliga populister. Men så länge många EU-medborgare inte upplever att EU-valet handlar om deras grundläggande problem är risken stor att de struntar i valet eller proteströstar.

Det tas små steg på EU-nivå för att stärka löntagarnas rättigheter. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har lagt fram en del av de förslag om lagstiftning som han utlovade när han tillträdde 2014.

Juncker har starkt stöd i EU-parlamanet, men bland flera av regeringarna är motståndet starkt. Och bland de svenska partierna är motståndet närmast unisont.

Partierna anför i olika tonlägen att de tar strid för “den svenska modellen”, och inte vill ha EU-minimilagstiftning som skulle kunna inskränka fackens och arbetsgivarnas möjligheter att komma överens via kollektivavtal. De svenska politikerna tycks inte vara intresserade av EU-lagar som skulle kunna stärka löntagarnas rättigheter i Bulgarien, Ungern, Rumänien eller andra medlemsländer. Alla verkar ha glömt de argument om att med hjälp av EU skapa “Löntagarnas Europa” som Ingvar Carlsson lovade inför EU-folkomröstningen 1994.

Partierna har också en argumentering som haltar på flera sätt:

+ Den svenska modellen är i dag gravt urholkad. Den politiker som ids fråga cykelbuden på stan med Foodoria-låda på ryggen eller vårdbiträdet med “sms-anställning” i hemtjänsten skulle kunna få bevis. Den ledarskribent som tycker att Lagen om anställningsskydd är rigid skulle kunna få besked av SJF-klubben om hur det diffusa begreppet “kompetens” slår ut anställningstid i Arbetsdomstolen.

+ De borgerliga partierna som mest högljutt tar strid mot stärkta rättigheter för löntagare via EU-lagar och säger sig slåss för “den svenska modellen” har samtidigt lovat att köra över såväl LO som Svenskt Näringsliv för att lagstifta om sänkta löner.

Riskerna med ökade klyftor för den liberala demokratin tas inte bara upp av Financial Times och Economist utan även i den psykologiska litteraturen. I DN tar psykologen Tor Wennberg upp mänsklighetens evolutionära historia och vilka samhällen som blir mest framgångsrika: “Därför är vi genetiskt anpassade att må illa i ojämlika samhällen”.

Några tänkvärda rader ur artikeln inför det nya året och EU-valet:

“Intensifieringen av det sociala utvärderingshotet resulterar i ett slags reträtt från det sociala livet, ett tillbakadragande in i ensamhet, misstro och statuskonkurrens, bort från de tillitsfulla, vänskapliga relationer som utgör en av våra viktigaste källor till upplevelser av mening och sammanhang. Mer jämlika samhällen, å andra sidan, tycks ha bättre psykisk hälsa därför att deras medborgare känner mindre statusångest, och dessutom oftare är engagerade i sociala nätverk och organisationer präglade av ömsesidighet, tillit och samarbete.”