Farväl till Merkel-eran

När dammet (snart) lagt sig efter dragkampen om EUs toppjobb, står tydligast av allt att Angela Merkels tid är definitivt över.

Det stod mycket på spel när EU den här gången skulle tillsätta några av sina toppjobb för nästa femårsperiod.

Parlamentet som 2014 uppfann ”spitzenprocessen” för att få mer inflytande över EU-kommissionen, tänkte t ex slåss för sin uppfinning.
Det partipolitiska inslaget i det resonemanget spillde över på toppmötet där EPP för första gången på 20 år inte befann sig i dominerande position. Med bara ca en tredjedel EPP bland stats- och regeringscheferna, ca en tredjedel socialister och en tredjedel liberaler var det upplagt för strid.
Östeuropéerna slog sig sedan ihop för att stoppa alla kandidater som ”förödmjukat” dem.

Men Tysklands förbundskansler Angela Merkel hade i praktiken skjutit ”spitzen” i sank redan när hon gick med på att EPP skulle driva en svag spetskandidat, Manfred Weber. Weber hade svårt att ens få sina egna EPPare i Europaparlamentet att uppriktigt stötta honom.

För Merkel var Weber en lösning på hennes inrikespolitiska problem. Hon behövde göra partnern CSU i Bayern en tjänst, Webers parti och hemvist.
Så hon envisades med Weber trots motståndet bland övriga EU-huvudstäder, trots att östeuropéerna sa nej.
Ja, även när Europaparlamentets socialister och liberaler sa nej – vilket ju innebar att Weber aldrig kunde väljas av parlamentet.

Det blev ett misslyckat toppmöte med nattmangling där alla hamrade in dessa övertygande argument men Merkel vägrade backa.

Inboxad i ett hörn, fick hon därefter hjälp ur sitt dilemma från Berlin. Hennes socialdemokratiska koalitionspartner föreslog att hon skulle droppa Weber, satsa på socialisten Timmermans (därmed rädda ”spitzenprocessen”) och kräva Europaparlamentets talmanspost i dubbla perioden för Weber som ”kompensation.”

Merkel tog sin Berlinplan till korridorerna på G20-mötet i Osaka. Hon begärde franske Macrons, holländske Ruttes och spanske Sanchezs godkännande.
Alltså; den liberale Macron, liberale Rutte och socialistiske Sanchez.

När stats- och regeringscheferna återsamlades i Bryssel, la hon fram sitt nya paket.
Toppmötets EPP-ledare rasade.
Hade Merkel gjort upp utan att prata med sina egna partivänner?
Hade hon sålt bort kommissionsordförandejobbet till en icke-EPPare?
UTAN ATT PRATA MED DEM?

Tyskland och Angela Merkel har sedan finanskrisen haft ett oerhört inflytande över EU-besluten. Det har de haft i egenskap av sin storlek, sin ekonomiska styrka och även Merkels orubbligt starka position i sitt hemland.
De har kunnat utnyttja storleken till att besätta inflytelserika poster i EU.
Donald Tusk fick jobbet som toppmötespresident på Angela Merkels förslag.
Jean-Claude Juncker tillsattes därför att Merkel ville det. Hans högra hand, tyske CDUaren Martin Selmayr har pga Junckers svaghet styrt och ställt efter eget huvud – alltid lojalt med Berlin.
Största partigruppen i Europaparlamentet har dominerats och letts av tyskar (Manfred Weber).
Till och med den näst största partigruppen, socialdemokraterna, har de senaste åren letts av en tysk (Udo Bullman).
Ingen kommer nära ECB som inte godkänts av Tyskland.

Det var nog lätt för Angela Merkel att tro, att hon kunde fortsätta bestämma ensam.
Hon trodde att hon kunde göra upp om toppjobben med några centrala figurer och sedan på sittande toppmöte, annonsera till resten av EU-ledarna vad hon önskade.

Men den tiden är över.
Inte bara hennes Berlinplan men hennes sätt att agera, väckte upproret till och med i den milde irländaren Leo Varadkar.

Tiderna har förändrats även om Merkel och EPP tycks ha svårt att se det.
Angela Merkel leder numera en svajig regering med koalitionspartners som ständigt hotar hoppa av.
Den efterträdare hon utsåg åt sig, partiet och Tyskland, Annegret Kamp-Karrenbauer, gör hela tiden bort sig.

I opinionsmätningarna har hennes parti CDU rasat länge, får stryk i delstatsvalen och tappade 30 procent av rösterna i EU-valet i maj. Den senaste mätningen har partiet de Gröna över CDU.

CDU och EPP är därför svårt skadat i det tillträdande Europaparlamentet. Försvagade, ställs de nu inför det obekväma valet att göra upp till vänster (med socialdemokrater, liberala och de Gröna) eller gå rakt i famnen på polska PiS som leder ECR och Salvinis nya grupp Identitet och Demokrati.

(Udo Bullman avstod för övrigt i sista stund att ställa upp som gruppledare för Europaparlamentets socialister. Han hade förlorat. Mot en spansk kvinna, Iratxe Garcia.)

Och vad gäller stats- och regeringschefer så har alltså liberaler samt socialister lika starka krav på tilldelning av toppjobb som Merkels EPP.

Verkligheten fick dock inte Merkel att ge upp sin Berlinplan. Det blev ännu en nattmangling i Bryssel utan resultat.

På tredje dagen var det franske presidenten Macron som räddade Merkel. Han föreslog en helt oväntad kandidat, tyska försvarsministern Ursula von der Leyen.
Hon är EPP så de andra EPP-ledarna kunde säga ja.
En borgerlig tysk försvarsminister lät bra nog att duga även åt Östeuropa.

Det räddade framförallt ansiktet på Angela Merkel. Von der Leyen är en Merkeltrogen CDUare ur hennes egen regering.
Därefter kunde en liberal (belgiske Charles Michel) få jobbet som rådsordförande och en socialist (Josep Borrell) utrikesministerposten medan franska Christine Lagarde tar ECB.

Klappat och klart.
Alla har fått sitt.
”Om någon vill påstå att Tyskland förlorat, så ta dem till mig,” utmanade Emmanuel Macron efter toppmötet.

Han kände Von der Leyen. Hon talar flytande franska, är född och uppvuxen i Bryssel, gick i Europaskolan medan hennes far jobbade på EU-kommissionen.
”Hon har Europa i sitt DNA,” sa Macron.

Och liberale Charles Michel är för övrigt en nära vän till Macron, han ingår i kompiskretsen med jämnåriga politiker där luxemburgske Xavier Bettel och italienske Matteo Renzi också finns.

Jo, det anses självskrivet att Junckers högra hand Martin Selmayr som utsåg sig själv till EU-kommissionens generalsekreterare måste bort. Man kan inte ha en tysk generalsekreterare till en tysk EU-kommissionsordförande.
(Ryktet säger att en fransman är tilltänkt.)

Och så har Europaparlamentet som bekant valt den italienske socialisten (David Maria Sassoli till talman.
Alltså inte Manfred Weber för två perioder. Vi får se om han blir talman i den andra perioden åtminstone.

”Den som är stor måste vara snäll,” har Pippi Långstrump förklarat och i det längsta tycks Angela Merkel ha förstått det. Hon har i mångaår skickligt hanterat sin vilja att skydda tyska inrikespolitiska intressen i EU (kolet, bilindustrin) med att vara generös där det inte kostat så mycket.
Framförallt har hon vetat att det inte får se ut som att Tyskland bestämmer.

Att Angela Merkel föredrar undgå att ta ställning till de globala utmaningar som Europa möter, är känt sedan ett tag nu. Någon försvarssatsning från Berlin, satsning på euron eller EU-offensiver för multilateralism får vi inte se.
Men att hon klampar in med blytunga steg och försöker tvinga igenom sin vilja på toppmöten är nytt.

Angela Merkels tid som storspelare är nog därmed ute samtidigt som Tyskland fått svårare att dominera EU via topposterna.
Det kan bli intressanta tider framöver.


About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU