Federley får tuff fajt om EUs (bortsjabblade) utsläppshandel

Måttligt ambitiöst… men troligen realistiskt.
Det får bli betyget för EPs del-rapportör Fredrick Federley när EU bereder sig på att äntra den fjärde fasen av klimatkampen.

Hörnsten och flaggskepp – så brukar den absolut viktigaste delen av EUs stora klimatsatsning kallas:
Handeln med utsläppsrätter.

Helt kort:
Ett tak för totalt tillåtna industriutsläpp sätts.
Den tillåtna volymen delas sedan mellan medlemsländerna i form av utsläppsrätter. Dessa kan de fördela mellan sina företag.
Ett industriföretag som inte klarar att hålla sina utsläpp inom sin tilldelning, måste betala för extra utsläppsrätter.

Idén har hyllats och fått efterföljare i andra länder.
I början gav den överraskande stora resultat i form av minskade industriutsläpp trots att utsläppsrätterna under pilotfasen (2005-2007) var helt gratis.
Och trots att cirka hälften av europeisk produktion inte omfattades över huvud taget.
Industriföretagen som först hade protesterat mycket ljudligt mot reformen, hade uppenbarligen samtidigt valt att kavla upp ärmarna och gå igång med att rena sin produktion.

Under andra fasen (2008-2013) var bara 43 procent av utsläppsrätterna gratis.
Jo, så fick dessutom 170 “konkurrenskänsliga” industrisektorer helt fria utsläpp eftersom risken fanns att de annars skulle flytta bort från Europa och ta jobben med sig.
Och visst ja, hela Östeuropas kraftindustri fick också gratis utsläpp.
Men annars – många som inte varit försiktiga nog att rena sina anläggningar fick nu betala för sina utsläpp

En nervös marknad placerade priset för en utsläppsrätt högt, 30 euro per ton.
Glada dagar dock för alla bolag som hade fått gratisrätter. Dels kunde de sälja sina gratis tilldelade rätter på marknaden. dels kunde de höja priset för sina varor och tjänster gentemot konsumenterna, med argumentet att EU ju infört en fördyrande utsläppshandel.

Detta beteende gav industrin i Europa en ren och skär vinst på 240 miljarder kronor över fem år.
Systemkrasch alltså.
Det var ju aldrig meningen att industrin skulle tjäna pengar på utsläppshandeln.

Det var framförallt inte meningen att den industri som faktiskt hade renat sin produktion, skulle behöva se på när andra fabrikanter gjorde storslam., fast de inte gjort något annat än att hösta in fria utsläppsrätter från beskyddande politiker,

Snart gick det framförallt upp för näringslivet att vid det här laget flöt det runt så många gratisrätter på marknaden att man knappt behövde betala för dem.
Priset på utsläppsrätter sjönk drastiskt .
Från att inledningsvis 2008 ha legat på 30 euro per ton sjönk det till extrema 0,01 euro ett tag för att lägga sig runt 5-6 euro per ton.
Nu fanns ingen press att rena sin industri längre, utsläppsrätter gick att få tag på till vrakpris.

Trots att hela systemet och marknaden kraschat, uppnådde industrin i förtid EUs klimatmål:
Industrin hade 2014 minskat sina utsläpp med mer än begärda 21 procent (23 procent), sex år i förväg.

Blotta rädslan för tuffa tag från EU-politikerna hade gjort susen (och lågkonjunkturen hjälpt till, genom minskad produktion)

Så stod tredje fasen (2014-2020) för dörren.
Nu hade Europa vunnit en hel del erfarenheter av utsläppshandel och prissättning.
Skulle EU-regeringarna vässa marknaden?, nu när det visat sig att industrin faktiskt kunde klara att fixa utsläpp och ändå konkurrera framgångsrikt med omvärlden?
Svar nej,

Lagstiftarna tyckte det var synd för industrin som ju hade genomgått en lågkonjunktur.
Därför åkte bara kraftindustrin på färre gratisrätter än tidigare, och då först mot slutet av tredje perioden.
Utom östeuropeisk kraftindustri som fortsatt får allt gratis.

Tredje fasen innebär alltså att 43 procent av samtliga utsläpp fortfarande delades ut gratis trots att marknaden redan var överflödad av utsläppsrätter.
Vid det här laget seglade 2 miljarder ton oanvända utsläppsrätter runt på en iskall marknad.
57 procent av utsläppen såldes dock på auktion.
Auktionerna drog logiskt nog bara in småpengar, marknadspriset var ju så väldigt lågt.

Barroso-kommissionen gjorde ett försök att räta upp läget.
Man föreslog att hålla tillbaka en plan om att släppa ut utsläppsrätter för ytterligare 900 miljoner ton.
Dessa borde placeras i en reserv istället för att förvärra marknadsläget.
Beslutsfattarna gick nästan med på det. Minus 250 miljoner ton som avdelades för nystartad industri.

Polens regering blev emellertid så upprörd över detta övergrepp på demokratin att man överklagade beslutet till EU-domstolen för “brist på solidaritet” och “snedvridning av marknaden”.

Någon större skillnad kommer reserven (skapas 2019) knappast kunna göra åt att marknaden  flödar över.
Fortfarande finns över 2 miljarder rätter på marknaden.
Priset för att släppa ut CO2 utgör kort sagt, ingen press på industrin att skärpa sig.

Men nu stundar fas fyra (2021-2030).
Till 2030 har EU skärpt sina klimatmål, (Parisavtalet, ni vet).
Industrin måste därför minska utsläppen ytterligare.
Glöm minus 21 procent, nu gäller minus 43 procent jämfört med 2005. (Varav hälften alltså redan är avklarat.)

Logiken säger att det nu måste bli en tuffare tilldelning av utsläppsrätter.
Men logiken har fel.
Juncker-kommissionen föreslår i stort sett samma upplägg som för tredje fasen.
Team Juncker bygger sitt förslag på den överraskande prognosen att priset nog snart ska stiga från de 5 euro det legat på i åravis och lägga sig på ett snitt av 25 euro.

Trots den milda behandlingen protesterar industrin även denna gång.
Lagstiftarna lovar än en gång att skydda dem för orimliga pålagor.

I Europaparlamentet lämnar snart rapportören för indistriutskottet, Fredrick Federley sitt förslag till rapport.
Han har tills vidare nämnt två saker han vill ändra på:
1. De 170 industrisektorer som idag får gratis utdelning eftersom de är i risk för “carbon leakage” (att vilja lämna Europa) – och där EU-kommissionen vill fortsätta skydda i stort sett alla – bör klassificeras lite mer exakt efter hur stor risken faktiskt är.
Alla behöver kanske inte 100 procent gratisrätter hela tiden.

2. De pengar som EU-regeringarna tjänar på att sälja 57 procent av alla utsläppsrätter (nåja, 2 procent av dessa intäkter sätts först av till Östeuropa varav Polen får cirka hälften), bör gå till klimatåtgärder.

Detta sker i mycket liten grad idag. Bara fyra EU-länder lägger cirka hälften av intäkterna från utsläppsauktionen på klimatåtgärder. Ett femte land låter cirka 10 procent gå till klimatförbättringar.
De andra 22 EU-länderna (inklusive Sverige) lägger pengarna i statskassan.

Om dessa skärpningar i ett svagt förslag, är allt vi kan förvänta oss från Federleys penna, så väntar knappast någon radikal förändring av Europas CO2-marknad.
Men till och med dessa små ändringar kommer troligen vålla stor uppståndelse och kräva en hård fajt från Federleys sida för att få igenom.

EUs flaggskepp i klimatkampen lär hur som helst inte lämna hamn under denna fas heller.