Fico och Orban börjar backa om flyktingsolidaritet

Slovakiens Robert Fico och Ungerns Viktor Orban vägrade acceptera EU-beslutet om flyktingsolidaritet och skapade EU:s “exixtentiella kris”. Men nu syns de första tecknen på en kompromissvilja – hotet om indragna miljarder från EU-budgeten verkar ge effekt.

EU-kommissionen lade i somras fram ett förslag om kvoterad omfördelning mellan medlemsländerna vid flyktingkriser, och att de medlemsländer som vägrar ska få betala 250 000 euro per flykting.

Östländernas regeringar sade stenhårt nej till hela förslaget. Men den slovakiska regeringen, som för närvarande är EU-ordförande, har nu lagt fram ett alternativpapper som innebär en första öppning för att alla länder ska vara med och ta ansvar vid en flyktingkris, och att de länder som inte tar emot flyktingar i stället ska betala i någon form.

I det så kallade non-paper som den slovakiska regeringen presenterade vid en middag med inrikes- och justitieministrarna på torsdagskvällen erkänner östländerna nu att EU behöver ett “strukturerat system” som kan avlasta de länder som tagit emot ett stort antal flyktingar genom att asylsökande omfördelas till andra länder. Slovakien kallar det för “effektiv solidaritet” och det innehåller även skrivningar om “finansiella ersättningar”:

“A structured system needs to be put in place for that purpose, with predictable, fair and objective targets (trigger and ceiling). Most often, relieving the pressure from the affected Member States would require the transfer of a well-defined proportion of applicants to other Member States. But the solidarity component
could also equally take other forms, from specific financial contributions to tailor-made wider contributions relevant for both the internal and external migration”.

Tyskland, Sverige och andra länder avvisade det slovakiska förslaget. Men en arbetsgrupp har bildats för att försöka hitta en kompromiss mellan EU-kommissionens och Slovakiens förslag.

slovak-kalinak-2– Vi hoppas nå en kompromiss, sade Slovakiens inrikesminister Robert Kalinak.

Konflikten om flyktingsolidariteten är den kanske svåraste som drabbat EU-samarbetet, när flera medlemsländer vägrat följa fattade beslut. När EU-regeringarna i fjol höstas efter en majoritetsomröstning beslutade att 160 000 flyktingar som anlänt till Grekland och Italien skulle omfördelas till övriga medlemsländer enligt en kvotering utifrån storlek och ekonomiska resurser satte östländerna klackarna i marken och vägrade.

Det har gjort att hela planen för omfördelning mer eller mindre havererat. Endast 9 000 av de 160 000 har hittills kunnat sändas vidare till andra länder. Ungerns premiärminister Viktor Orban har verkat oerhört segerviss över EU:s svaghet och talat om att det är läge för en “kulturell kontrarevolution.  Och när EU-kommissionen i maj i år lade fram ett förslag för nya flyktingregler avvisades det kategoriskt av östländernas regeringar.

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker talade om att EU hamnat i en “existentiell kris”.

Men Tysklands förbundskansler Angela Merkel upprätthöll påtryckningarna på östländernas ledare. “I think we will continue to discuss this issue”, sade hon efter ett möte med öststatsledarna i augusti. När Slovakiens Robert Fico vid EU27-toppmötet i Bratislava lanserade begreppet “flexibel solidaritet” sade Merkel att hon var beredd att diskutera det.

Tyska regeringens främsta argument mot östländerna är pengar. De relativt fattiga östländerna är stora bidragsmottagare från EU-budgeten – Polen 13,3 miljarder euro per år, Ungern 5,6 och Slovakien 3,7 miljarder. Det har tidigare sagts att det inte är möjligt att dra in bidrag från EU-budgeten på grund av vägran att delta i omfördelning av flyktingar, men enligt källor i Bryssel finns det olika vägar att stoppa betalningar till trilskande länder.

Inrikesminister Anders Ygeman pekade också på den möjligheten när han kommenterade det senaste förslaget från den slovakiska regeringen:

– Det är omöjligt för nettobetalare till EU-budgeten som Sverige och Tyskland att få stöd för det om inte alla länder som är medlemmar i unionen tar sitt ansvar för fattade beslut. Då kan vi få krav kpå “flexibla medlemsavgifter”, varnade Ygeman.

Viktor Orbans misslyckanden på hemmaplan – först med ett för lågt valdeltagande i folkomröstningen om att stoppa flyktingar, och därefter med parlamentets stopp för grundlagsändringen om flyktingmotståndet – har också försvagat den politiska offensiven från östländerna.

Det kan förklara den slovakiska regeringens försök att nå en kompromiss. Robert Ficos tal om “flexibel solidaritet” har ändrats till “effektiv solidaritet”, och i stället för att erbjuda filtar eller andra gåvor från östländerna talas nu om “omfördelning av flyktingar” och finansiellt stöd.

Men det slovakiska förslaget är fortfarande ett nej till kvoterad omfördelning mellan medlemsländerna, och vid akuta flyktingkriser förordas “frivilligt” stöd:

“Severe circumstances, characterised by an exceptionally high number of arrivals making the Dublin system totally dysfunctional, with a domino effect in related policy areas, would require an exceptional, collective response. Each Member State would be part of the solution, under the steer of the European Council. The European Council should in this case decide on additional supportive measures, on a voluntary basis.”

Tysklands inrikesminister Thomas de Maziere avvisade kategoriskt alla frivilliga modeller.

– Vi är beredda att diskutera det som kallas för “effektiv solidaritet”. Men för att vi ska få en gemensam solidaritet krävs att varje medlemsland åtminstone tar emot ett visst antal flyktingar.

– Det räcker inte heller med en uppgörelse om omfördelning av flyktingar. Det krävs ett helt paket med ett gemensamt asylsystem, där det ingår gemensamma regler för sociala villkor, uppehållstillstånd mm, för att få stopp på att att asylsökande söker sig vidare till andra länder, sade de Maziere.

EU-ländernas regeringar står fortfarande långt ifrån varandra i flyktingkrisen. Men östländerna blinkade först, och verkar nu angelägna om en kompromiss. Indragna EU-miljarder kan få även populistledare med stort opinionsstöd att oroa sig för folkligt missnöje.