Regeringen vill inskränka Riksbankens oberoende.
Det riskerar att väcka en sovande björn – mer bestämt Sveriges rätt att stå utanför euron.
Vi behöver tydligen en ny riksbankslag. Ett förslag har just gått till lagrådet för att se om det överensstämmer med svensk grundlag.
Varför vi behöver detta är mindre klart men finansminister Magdalena Andersson har ju länge retat sig på att riksbankschefen Stefan Ingves är så himla oberoende att han inte gör som hon tycker.
Hennes företrädare Anders Borg var inte gladare över Ingves´ självständighet.
Vad vi vet ganska säkert att en ny riksbankslag som minskar Riksbankens oberoende, inte överensstämmer med EU-fördraget.
Det har nämligen EU-kommissionen meddelat. Det har även ECB sagt i sin kommentar till förslaget och detta är vad Riksbankens rättssekretariat anser.
Den största förändringen föreslås bli att Riksbankens uppgifter begränsas till mer renodlad penningpolitik.
Der här invänder Riksbanken själv emot. Man anser att centralbankens huvuduppgift är att skydda prisstabiliteten i landet och det kan inte (längre) göras enbart genom att mixtra med räntan.
I flera år nu har världen i stort sett inte haft någon inflation, marknadsräntorna har legat kring noll eller under.
Då är räntevapnet oanvändbart.
Istället har Riksbanken kunnat påverka prisstabiliteten genom att köpa upp värdepapper för att konstgjort hålla värdet uppe i tid av kris.
Dessa insatser tog Sverige relativt oskatt genom pandemin, påpekar Riksbanken.
I sitt första förslag från 2019 ville regeringen ta ifrån Riksbanken den möjligheten. I det senaste förslaget som nu gått till Lagrådet, öppnar man ändå för att Riksbanken får köpa mer än bara statsobligationer men enbart om ”synnerliga skäl” finns för det.
Inskränkningen går dubbelt på tvärs med aktuell europeiska centralbankspolitik eftersom EU-domstolen i två domar på senare tid, har erkänt Europeiska centralbanken rätten att gripa in mycket brett när finansiell stabilitet hotas.
Dessutom vill den svenska regeringen att politikerna ska få makt över inflationsmålet.
Sedan ett par decennier är detta centralbankens uppgift i större delen av västvärlden.
Riksbanken har valt 2 procent som riktmärke, detsamma som övriga Europa genom ECBs mål på 2 procent.
I Sverige skulle dock politikerna få vara med och bestämma om inflationsmålet. Då griper de samtidigt indirekt i dirigentpinnen för vilka operationer banken behöver utföra eller inte.
Det vore internationellt högst ovanligt och går på tydlig kontrakurs med EU-fördraget.
I Svenska Dagbladet Näringsliv kommenterar några svenska ekonomer det förslag som nu gått på remiss till lagrådet. Annika Winsth, chefsekonom på Nordea, anser att ”maktkampen mellan politikerna och Riksbanken vanns av politikerna, men inte med så mycket.”
”Lagförslaget tar upp Riksbankens invändningar på många ställen, men kör över Riksbanken på fler områden,” tycker Harry Flam, professor vid Stockholms universitet.
”Det gör det lättare för de folkvalda politikerna att ställa Riksbanken till svars,” lyder kommentaren från Robert Bergqvist, senior ekonom på SEB.
Alla tre svenska tycker för övrigt att det är utmärkt med politiskt inflytande över Riksbanken.
EUs fördrag går en annan väg. I fördraget står uttryckligen att medlemsländer måste se till att deras centralbanker inte tar instruktion från någon.
Den nya riksbankslagen skulle tvärtom skriva in ett krav på svenska centralbanken att följa politiska instruktioner.
Man kunde tro att Sverige kan strunta i vad EU-fördraget säger om centralbanker eftersom vi inte är ett euroland.
Men svensk icke-euro-anslutning hänger på en skör tråd. EU-fördraget säger att det land som uppfyller de ekonomiska kriterierna för euron, ska vara med.
Sverige har länge uppfyllt dessa.
Storbritannien och Danmark ville aldrig införa valutan euron så de förhandlade fram rätten att stå utanför, en rätt inskriven i fördraget.
Sverige har aldrig bett om något undantag och rör sig därför på juridiskt gungfly.
De bitar i fördraget som handlar om en oberoende centralbank valde visserligen Sverige att följai stort sett – och varför inte? resten av världen opererar ju så.
EU-kommissionen har också mer eller mindre gett grönt ljus till svensk riksbankslag men har upprepade gånger påpekat detaljer i existerande lag som man anser strider mot fördraget.
ECB lyfter likaså detta regelbundet.
Sommaren 2020 löd det så här från EU-kommissionen:
”Sveriges lagstiftning – särskilt lagen om Sveriges riksbank, regeringsformen och
lagen om valuta- och kreditreglering – är inte helt förenlig med kravet på
överensstämmelse i artikel 131 i EUF-fördraget.
Det finns oförenligheter och brister när det gäller Riksbankens oberoende, förbudet mot monetär finansiering och Riksbankens integrering i ECBS vid tidpunkten för införande av euron.”
Svenska staten har hittills svarat att det där ska man ordna vid nästa omskrivning av riksbankslagen. Utredningar har följt på utredningar under hela 2000-talet men de har sällan gått i riktning mot vad kommissionen eller ECB begär.
Och när det nu till slut kommer en önskad lagändring, går den alltså åt motsatt håll.
Frågan är vad EU-kommissionen gör om Riksbankens oberoende försämras istället för förstärks, som regeringen lovat Bryssel.
EU-kommissionen har några möjliga vapen:
* Att skriva (fler) brev till finansdepartmentet,
* Att neka Sverige del av återhämtningsfonden eftersom Sverige inte uppfyller villkoret (som Löfven var med och insisterade på) att respektera rekommendationerna i årliga konvergensrapporter,
* Att ta Sverige till EU-domstolen
Kan man blunda i tjugo år till för att Sverige inte följer fördraget?
Det går men hänger i så fall bland annat på hur andra länder uppträder och om EU-kommissionen av politiska eller juridiska skäl tvingas agera.
(Och förstås, på att ingen svensk stämmer staten Sverige för eventuell skada.)
Just nu stämmer till exempel Europaparlamentet sin granne EU-kommissionen till EU-domstolen för att genom sin passivitet bryta mot EU-fördraget.
Parlamentet har Ungerns och Polens fördragsbrott i skottgluggen och säger – helt korrekt – att EU-kommissionen inte gör sitt jobb om man inte agerar mot dessa två.
Ungern och Polen har satt i system att mot-stämma i alla frågor som de inte får sin vilja igenom. Man kan mycket väl få för sig att stämma EU-kommissionen för passivitet i vilken orelaterad fråga som helst.
Passivitet gentemot Sverige, vore t ex ett öppet mål.
Riskerna med att besluta om en ny svensk lag som inte rättar till 20 år av påpekade brister utan tvärtom går provocerande långt i nya fördragsbrott – är det så smart ?
En domstolsprocess om Sveriges bristande respekt för EU-fördragets avsnitt om centralbanken, kan ju otäckt lätt glida över frågan varför Sverige struntar i resten av kapitlet också – nämligen att införa euron som valuta.