För sjunde året i rad ville Sverige neka EU-kommissionen ansvarsfrihet för en budget men Sverige var ganska ensamt om det.
”Det är som vanligt,” säger finansminister Magdalena Andersson.
Sedan 2012 har Sverige önskat neka EU-kommissionen ansvarsfrihet för en budget.
Felprocenten har legat för högt.
Men bara Nederländerna och ibland Storbritannien har delat denna svenska åsikt.
Felprocenten i EUs budget uppstår visserligen i medlemsländerna när bidragen betalas ut, men det är kommissionens sak att ligga efter EU-länderna så att de sköter EU-pengarna.
Det spelar dock ingen roll vad Magdalena Andersson säger eller gör, eftersom uppdraget att granska och bevilja EU-institutionerna ansvarsfrihet inte ligger i ministerrådet utan i EU-parlamentet.
Parlamentet gör detta baserat på EU-revisionens årsrapport.
Den presenteras årligen i kammaren och debatteras sedan grundligt i utskotten (det finns ett särskilt utskott enbart för budgetkontroll).
EU-parlamentet har bara nekat kommissionen ansvarsfrihet två gånger, 1982 och 1998. Den andra gången tvingades hela EU-kommissionen avgå.
Däremot har parlamentet ofta försenat sitt beslut om ansvarsfrihet, för att ställa krav av olika slag på EU-kommissionen.
Först när de folkvalda är nöjda kommer ansvarsfriheten.
Parlamentet har desto oftare nekat enskilda EU-byråer ansvarsfrihet.
Byrån får då vidta åtgärder och återkomma med en ny begäran om ansvarsfrihet när det är gjort.
Det handlar om en hel dans i många turer alltså, innan Europaparlamentet till slut skickar ärendet vidare till rådet och Magdalena Andersson med en rekommendation att säga ja till ansvarsfrihet.
Fusk med EU-medel har länge varit ett kärt samtalsämne i EU-sammanhang och EU-revisionen har arbetat intensivt – inte bara med att granska att pengarna hamnar rätt utan också att de faktiskt gjort någon skillnad.
Högst felprocent låg en gång regionala bidrag på (12 procent kring 2005) och jordbruk (3 procent 2009).
Debatten och granskningen har gett resultat, felprocenten sjunker.
År 2006 var felprocenten i hela den samlade budgeten 7, 3 procent. Sedan har det fallit ganska bra:
2007: 6,9 proc, 2008: 5,2 proc, 2009: 3,3 proc, 2010: 3,7 proc, 2011: 3,9 proc 2012: 4,8 proc, (4,5) 2013: 4,7 proc, (4,5)
2014: 4,4 proc, 2015: 3,8 proc.
Men Borg och hans efterträdare Magdalena Andersson har ändå fortsatt sin kamp.
I år kunde EU-revisorerna stolt berätta om rekordlågt antal fel.
För 2016 är mer än halva EU-budgeten korrekt utbetald.
(Detta betyder i översättning att felen ligger under 2 procent och ofta kan bero på att någon kryssat fel i en ruta någonstans.)
Felprocenten i den samlade budgeten 2016 är 3, 1 procent.
Historiskt bra siffror.
Inte bra nog för Magdalena Andersson, dock.
”Det är två procent som är acceptabelt och det här ligger över två procent,” säger finansminister Magdalena Andersson och fortsätter sin ensamma kamp för att få neka EU-kommissionen ansvarsfrihet.
Hon har förstås anledning att hålla huvudet högt.
Svenska myndigheter har nämligen – efter många år av högre felprocent – nyligen tagit sig ner under 2 procents felaktiga utbetalningar av EU-stöd.
Nåja…
…bara ”merparten” av de svenska utbetalningarna ligger kring 2 felprocent.
Resten ligger över.
Men, säger Ekonomistyrningsverket hurtfriskt, myndigheterna har blivit bättre på att följa reglerna.
Hur det står till med felprocenten i de svenska utbetalningarna av svenska medel omvittnas aldrig i felprocent så om Magdalena Andersson klarar sin uppgift bättre eller sämre än EU-kommissionen är därför svår att säga.
Men svenska Revisionsverket låter inte imponerad i den senaste årsrapporten; om offentliga finanser:
”Riksrevisionens generella iakttagelser av granskningar inom detta område är att regeringar under flera år har underskattat de offentligfinansiella utmaningarna och har fört en finanspolitik som inte leder till att överskottsmålet nås. Beräkningarna av de offentliga utgifterna är bristfälliga då de bortser från hur förändringar i fråga
om befolkningens storlek och ålderssammansättning påverkar kommunernas utgifter för vård, skola och omsorg.”
Magdalena Anderssons prat om att neka ansvarsfrihet för EU-budgeten är ett hårt slag i luften, det leder ingenstans.
Men hon lyckas med något annat – att få positiv uppmärksamhet i svensk press.
Så varför sluta då?