Finlandisering – för komplext för oss svenskar?

I denna nya, otäcka värld kan vi svenskar behöva lära oss geopolitik.
Det finns till exempel mycket att lära i det intressanta sommarpratet med Finlands president Niinistö.

Sverige kommer inte väl ut ur Sauli Niinistös medverkan i programmet Sommar. Det svider att ta del av en finsk syn på en vinglig väg mot Nato.

Redan i november 2022 reagerade man I Finland starkt på ryske presidenten Putins upptrappade påbud om att Nato inte fick expandera österut. När Putin återkom den 17 december med detta och andra ultimativa krav skriftligen – annars skulle Ryssland ta saken i egna händer, och då hade ryska trupper stått vid Ukrainas gräns i åtta månader eller så – så satte sig finnarna rakt upp.

I Finland är presidenten både överbefälhavare och ansvarig för landets utrikespolitik tillsammans med regeringen. I sitt nyårstal den 1 januari 2022 meddelade president Niinistö att Finland väljer själv sitt utrikes- och säkerhetspolitiska öde, tackar som frågar.
Det var ett skarpt besked som uppmärksammades ”i hela Europa men inte i Sverige,” konstaterar Niinistö.

Så han ringde själv upp statsminister Andersson några dagar senare för att försäkra sig att hon inte missade vad detta betydde (potentiell Natoansökan från Finland).
Hon svarade artigt men inte mer. Svenska regeringens linje var ju ”alliansfriheten tjänar oss väl.”
Då berättade president Niinistö samma sak för försvarsminister Peter Hultqvist den 15 februari. Ingen reaktion.
Den 8 mars säger statsminister Andersson till svensk press att en svensk Natoansökan ”i detta läge” skulle destabilisera läget ytterligare. I Finland måste man tappat luft med denna spark i magen på deras planer, som dessutom råkade vara ett eko av ryska argument.

Magdalena Andersson menade säkert inte att tillrättavisa Finland eller att låta som en ryss utan är troligen så obevandrad i geopolitik och säkerhetspolitik att hon inte förstod vad hon sa. Detta är ett område där politiska ledare måste uttrycka sig extremt noggrant för att inte klampa runt som en elefant i en porslinsbutik.

I Finland har politikerna inte haft samma förmån att kunna strunta i geopolitik eller säkerhetspolitik. Man kan inte det, om man har 1340 kilometer lång gräns till ett många gånger större och odemokratiskt land med tradition att vilja härska över sina grannar och som så sent som för 70 år sedan med våld högg ett stycke ur ditt land.

Finland har alltid behövt manövrera försiktigt i relation till denna farliga granne och har aldrig glömt faran. Det tog till 1986 innan Finland vågade gå med i Efta – ett harmlöst handelssamarbete mellan västeuropeiska länder som inte ville vara med i EU.
Att sedan gå med i EU – att definitivt bli ett västland – var ett stort steg för Finland men 1992 befann sig Sovjetunionen i fritt fall så det gällde att hugga chansen.

Niinistö berättar om hur han som president mött Putin varje år sedan 2012, hur man måste lyssna mellan raderna efter vad han menar. Hur man också måste vara extremt tydlig mot Putin för all luddighet ger den ryske presidenten intryck att här finns en lucka för honom att beslagta.
Kan man föreställa sig en svensk statsminister som årligen och oftare än så samtalar med Putin på telefon? Som ofta stämmer av med Angela Merkel innan om vad som kan vara viktigt att ta upp, att fråga om?
Som kontaktas av andra europeiska ledare för att de vill höra vad som sagts?
Finland har varit en geopolitisk spelare länge medan Sverige först nu (förhoppningsvis) upptäcker att geopolitik existerar.

Självklart måste Finland ta chansen att gå med i Nato när Ryssland nu var försvagat och upptaget i Ukraina.
Fattas bara.
”Varje land maximerar sin egen säkerhet,” förklarar Niinistö.
Helt rätt och grattis till det, Finland.

Men Sverige då och det där med att gå hand i hand?
Finland har inte råd att vänta in de oberäkneliga svenska politikerna som inte verkar förstå, alternativt bry sig om, vad som står på spel för Finland.

Niinistö och flera av Marin-regeringens ministrar tog tidigt kontakt och besökte såväl Istanbul som Washington och alla andra Natoländer för att försäkra sig om att en finsk ansökan skulle få ett ja.
Niinistö förankrade frågan inte bara med Joe Biden, väl vetande att den amerikanske presidenten har en kongress proppfull med andra åsikter än hans, utan också med en rad tunga kongressledamöter.
Proffsigt.

I ett skede vill Turkiets regering att president Niinistö själv skulle besöka president Erdogan på turkisk hemmaplan. Man lockade med att Turkiet kunde godkänna Finland separat men man ville ha Niinistö att deklarera detta på en presskonferens, att visa att Finland inte bryr sig om ”hand-i-hand-med-Sverige-politiken.”
Erdogan ville att Niinistö skulle bidra till att förödmjuka Sverige.

President Niinistö säger nej. Turkiet får själva ta ansvar för att de gör skillnad mellan Finland och Sverige, det beslutet vill inte han stå för.
Han tar risker här. Niinistö hade kunnat reta Erdogan till att fortsätta neka båda länder. Men Erdogan visar sig tursamt nog (för Niinistö) främst vara ute efter Sverige och bestämmer sig för att låta Finland passera.

Turkiet fick själva stå för att man gör skillnad. Därmed avslöjar Turkiet förstås för hela Nato att Erdogans motstånd inte har något med säkerhetspolitik att göra utan är ett fulspel för att plocka hem egna segrar på Natos bekostnad som ju behöver bägge nordiska länder för att trygga Östersjön.

Finland som har lärt sig att leva med en farlig granne som Putin, kunde bättre hantera president Erdogan än två svenska regeringar.
Både regeringen Andersson och regeringen Kristersson har skrivit på avtal med Turkiet där Sverige tvingas uppfylla ett antal luddiga villkor – vilka Erdogan själv avgör hur och när de har uppfyllts – utan att ens i utbyte få ett datum för Nato-godkännande.
Inte så proffsigt.

”Finlandisering” översatte vice statsminister Ebba Busch i ett videotal nyligen, smått bisarrt till ”rädslans väg.”
Niinistös sommarprat demonstrerar att mer fel kan man knappast ha. Vi har mycket att lära av Finland om geopolitik och säkerhetspolitik.