Fiskegrälet där alla har rätt – brexit hjälper inte


Det där tjafset om fisk i brexitförhandlingarna?
Det är mycket krångligare än ni tror.

Fishing boat pulled to the sea with the help of the fishermen and a tractor
Vem har mest rätt till fisken i havet?

Svenska förhandlare önskedrömmer högt att käbblet om fiske kunde vara över snart så EU kunde börja diskutera viktiga saker med Storbritannien istället som säkerhet och försvar (= viktigt för svenska nationella intressen).

Men fiske är minsann inte lättlöst.
Den enkla förklaringen att det skulle bero på att fransmännen är så envisa?
Sorry. Det är mycket knepigare än så.

Svenskar uppfattar fisk som oviktigt för att det står för mindre än 1 procent av EUs samlade BNP och 0,05 procent av Storbritanniens.
Men livet är inte bara pengar.
Låt oss ändå hoppa över fiskens betydelse som livsmedel och fiskandet som tradition och kulturinslag – det brukar inte bita på osentimentala svenskar.

Men det här kanske även svenskar kan förstå:
Kustbefolkningarna runtom Europa är större än man tror och de – och deras sympatisörer – utgör en betydande andel väljare.

Ta Danmark t ex eller Irland – de tuffaste i fiskeförhandlingarna. Deras väljare skulle inte godta att fisket säljs ut till britterna.

Detta fick sex fiskande nationer i EU att bilda en grupp så tidigt som 2018 för att utöva påtryckningar på EU-förhandlaren Michel Barnier (Belgien, Danmark, Frankrike, Irland, Nederländerna, Portugal och Spanien).
De är för längre sedan på förnamnsbasis med honom, de har mötts så många gånger nu för att tala fiske.

Men mest av allt krånglas förhandlingarna till av verkligheten. Den är otroligt rörig.
Ta det här t ex:
Cirka 40 procent av all fisk som tas upp i brittiska vatten, tas upp av utländska båtar medan brittiske fiskebåtar bara tar 18 procent av sin fisk i EU-vatten.
Orättvist?
Här är en förklaring: Storbritannien har sedan 1980-talet sålt sina fiskekvoter till fiskare från andra länder (lagligt så länge köparna är EU-fiskare)

Greenpeace räknade och fick det till att mellan 55 och 60 procent av kvoterna har sålts ut.
Labour och libdems protesterade mot pågående försökningar redan 1997 i brittiska parlamentet när ”bara” en fjärdedel av de brittiska kvoterna sålts bort.
Men tories ansåg det vara ett smart sätt att dra in pengar för att modernisera fiskeflottan.
Ni vet, de små slås ut i namn av fri konkurrens och de stora, smarta överlever (och idag ligger 88 procent av den brittiska fiskekapaciteten hos de stora) .

2013 hade tories dock hunnit glömma bort att de gillat idén tidigare och hade nu hunnit bli riktigt upprörda över att ”EU tillåter” den här slags kvothoppande.

Tror någon att spanjorerna vilka köpte många brittiska kvoter idag har lust att släppa fiskerättigheter som de betalat sig till?
Svar nej.
Spanien anser sig blivit lurade på sin rättmätiga andel fiskerättigheter vid sitt inträde i EU 1986 (av fransmännen, om ni undrar).

Att grannländer och kustnationer i Europa avtalar om utbyte av fiskerättigheter har pågått sedan minst medeltiden… varför en belgisk förhandlare drog fram ett avtal från år 1666 vid förra månadens möte för att bevisa vem som har rätt som ger 50 fiskare från Brygge rätten att ”i all evighet” fiska i brittiska vatten.

Och om historien inte grumlar vattnen tillräckligt, så gör den moderna ekonomin det.
Över 75 procent av vad britterna tar upp säljs på export till EU-länderna.
Britterna äter inte gärna makrill och inte nämnvärt av de skaldjur som finns i stor mängd på brittiska vatten.
Men det gör andra européer, med stor aptit.

Irländarna har fiskat i sin grannes vatten i århundraden och vice versa. Hälften av vad irländarna fiskar, tas upp på brittiska vatten (just makrill och räkor är deras specialitet).
Men som irländska fiskare påpekar bittert – fisken leker och lägger ägg i deras vatten för att när de är vuxna och mogna bege sig ut i stora världen – alltså till andra länders fiskevatten.
Det där med rättvist och orättsvist har många sidor.

Britterna äter faktiskt också fisk, bara inte den fisk som finns i brittiska vatten. De importerar cirka 75 procent av sin fiskekonsumtion – mest från EU.

Britter gillar t ex tonfisk mest. Spanska, franska och portugusiska vatten har tonfisk i mängd och säljer gärna sin fångst.

Torsk är fortfarande enormt populärt till britternas älsklingsmåltid fish & chips men även den torsk som UK konsumerar köper man till hela 90 procent från utlandet (från Island, Kina! och EU).

Britterna tar faktiskt själva upp torsk i Atlanten och andra EU-fiskare säger irriterat att britterna varit väldigt skickliga på att prata till sig större årliga kvoter än några andra i EUs årliga förhandlingar om fiskekvoter. (Så stora att britter överfiskat denna hotade art med 1,8 miljoner ton de senaste 20 åren, jftr med vad vetenskapen sa gick att ta upp).

Men UK säljer sin egen torsk till utlandet istället för att äta den (framförallt till Irland). Britterna får på det viset ut mer i pengar och kan köpa den billigare torsken från Kina att äta.

Brittiska fiskevatten har också mycket sill. Den äter ingen engelsman. 93 procent av den brittiska fångsten säljs till Norge och Nederländerna (som älskar sin maatjes).

Allt det här hit-andet och dit-andet med fisken säger oss att det är rätt komplicerat att bryta ut Storbritannien ur EU när det kommer till fiske.

Skotska fiskare har fullständigt förstått poängen och därför valt att kräva både full kontroll av brittiska vatten men också, fullt och fritt tillträde till EUs marknad för fisk.
De sex fiskenationerna hånskrattar.

Mindre eftertänksamt gick det till på ön Guernsey i Engelska Kanalen i vintras.
Storbritannien lämnade som bekant formellt EU den 31 december förra året. Borgmästaren på ön Guernsey blev så glad att han blockerade från den 1 januari alla franska fiskebåtar i vattnen runt ön.
Ta tillbaka kontroll!

På andra sidan Kanalen svarade de franska hamnstäderna med att neka Guernseys fiskebåtar att lägga till. De landar sin fisk där, nämligen. Snabbare, enklare och större vinst för dem, i att sälja direkt till kunden.

Guernsey insåg helt på egen hand att det där med att ”ta tillbaka kontroll” är lite mer invecklat än de först trodde (och förstås, de var fel ute juridiskt, hade glömt bort att ett helt år av övergång med samma gamla regler skulle gälla).

Fisk är verkligen inte enkel materia i Europa.
En stor andel väljare bryr sig om fisk, långt över dess betydelse för BNP.
Så sluta drömma om att allt löser sig bara Frankrike backar.

Frankrike är verkligen inte största problemet här.