Metallarbetarna vid de stora statliga fabrikerna, tunneltågförarna, sjukvårdspersonalen och studenterna sida vid sida i massdemonstrationer med krav på att president Lukasjenko ska avgå. Oppositionsledaren Tikhanovskaya bildar ett övergångsråd för att ta över regeringsmakten.
Det politiska läget står och väger i ”Europas sista diktatur” och omvärldens agerande kan påverka framtiden för Belarus. Men EU klarar inte av att leva upp till sin roll som internationell maktaktör.
När EU-ländernas utrikesministrar höll möte på fredagen kunde de inte fatta något beslut ens om nya sanktioner mot de anvariga för förtrycket och valfusket i Belarus. Möjligen blir det ett ställningstagande i slutet av månaden efter diskussioner om namnlistor. Då kan maktkampen i Belarus redan vara avgjord.
Problemet var inte vilka namn som skulle stå på sanktionslistan. Utan ännu ett exempel på hur EU-ländernas olika säkerhetspolitiska intressen tar överhanden.
Grekland vägrade stödja ett EU-uttalande om Belarus så länge övriga EU-länder inte gick med på att införa sanktioner mot Turkiet i konflikten om territorialvattnen i östra Medelhavet.
”As a result, Greece too refused to approve a proposed EU statement on the Belarus election results, meaning there was no joint statement at the end of the teleconference”, rapporterar Ekathimerini.
EU beslutade redan i Maastrichtfördraget 1992 att utveckla en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Ambitionerna har trappats upp steg för steg och när Ursula von der Leyen tillträdde som ordförande för EU-kommissionen i fjol utlovade hon en ”geopolitisk kommission”, som en signal om att utrikespolitiken inte längre skulle vara ett mellanstatligt kompromissande.
Von der Leyen och kommissionens utrikesansvarige, ”utrikeschefen” Josep Borrell, tidigare spansk utrikesminister och EU-parlamentariker, har försökt driva på medlemsländerna till skarpare och snabbare ageranden. Kommissionen vill också avskaffa kravet på enhälliga beslut i utrikespolitiska frågor.
Men när EU nu står inför två dramatiska skeenden i sitt närområde, med upproret i Belarus och den uppblossande konflikten mellan Turkiet och Grekland, trycker man på pausknappen i beslutsmaskineriet.
EU har ställt sitt hopp till ”politisk dialog” med president Alexander Lukasjenko sedan han frigav några politiska fångar 2015. I gengäld hävde EU sanktionerna mot 170 av regimens hantlangare och tre företag, som gällt sedan 2004.
Men Lukasjenko har inget intresse av en demokratisk utveckling. Han såg till att vinna presidentvalet med till och med större segermarginal än Vladimir Putin. Han mötte protesterna om valfusk med att skicka in säkerhetsstyrkorna för att skrämma folket till tystnad. Bilder av misshandlade demonstranter visades upp i tv som avskräckande exempel.
Reaktionerna från folket blev det motsatta. Massiva protester av kvinnor på gatorna, arbetarna från de statliga fabrikerna gick ut med krav på Lukasjenkos avgång. Och protesterna spreds snabbt över landet.
Grannlandet Polen krävde att ett extra EU-toppmöte skulle kallas in för att snabba åtgärder mot regimen i Belarus. Det blev ett utrikesministermöte via videolänk.
EU-kommissionen tryckte på för att få fram ett beslut om återupptagna sanktioner mot Belarus. Ursula von der Leyen gick ut före ministermötet och manade till beslut om sanktioner.
“I am confident today’s EU Foreign Ministers’ discussion will demonstrate our strong support for the rights of the people in Belarus to fundamental freedoms and democracy”, sade von der Leyen.
Men resultatet från ministermötet blev ett vagt uttalande av EU-utrikeschefen Borrell om att EU erbjuder sig att delta i en dialog mellan regimen och oppositionen om krisen. Även om bland andra Sveriges utrikesminister Ann Linde försökte framställa det som ett skarpt EU-beslut.
Vid tidigare geopolitiska kriser har EU ofta kunnat agera som stödtrupp till USA. Men under president Donald Trumps tid har USA:s engagemang i Europa minskat. Utrikesminister Mike Pompeo är på rundresa i Europa just nu, men har endast sträckt sig till uttalanden som att ”USA följer utvecklingen i Belarus noga”.
När EU inte förmår ta ställning väljer en del medlemsländer att agera på egen hand. Premiärministrarna i Estland, Lettland och Litauen krävde på lördagen ”nya och fria val” i Belarus.
På samma sätt agerar Frankrikes president Emmanuel Macron i konflikten i östra Medelhavet, när EU är splittrat och Natos supermakt USA avvaktar. Macron har skickat militär förstärkning till konfliktområdet, där Frankrike och Grekland hållit gemensamma militärövningar.
När EU står handfallet finns ständigt risken att Vladimir Putin tar chansen att gripa in för att utvidga sin geopolitiska maktsfär.
Kontakterna mellan Ryssland och Belarus har försämrats de senaste åren, men när Lukasjenko nu känner sig hotad vänder han sig åter till Putin i hopp om stöd. De talades vid per telefon på lördagen, och efteråt meddelade Kreml att de båda var överens om att ”problemen i Belarus snart är över”.
Det är än så länge oklart om det innebär att Ryssland är berett att gripa in militärt, som i Ukraina och Syrien. Eller om Putin lovat Lukasjenko en fristad i Ryssland.
Men medan EU-ländernas diplomater ritar på sina namnlistor de kommande veckorna står avgörandet om demokrati eller fortsatt diktatur i grannlandet Belarus, och Putin har än en gång fått ett ett stort spelrum av EU och USA.