Folkets kärlek för Europa – nu på en gata nära dig

Den största överraskningen på EUs 60-årsdag?
Att människor i runt 100 europeiska städer demonstrerade FÖR europeisk enighet.
Det slags folkliga stöd har EU-ledarna aldrig sett förut.

Massmedia rapporterade bekanta tongångar inför firandet av 60-årsdagen av EUs Romfördrag.
EU-ledarna var oeniga om vad som skulle stå i slutdokumentet, deklarationen blev urvattnad, EU befinner sig i kris, EU kanske spricker snart…
Som sagt, bekanta tongångar.

Detta följer en fullt normal medialogik.
Hot och konflikter ska rapporteras, långsiktiga trender hör inte hemma i nyhetsflödet.
Att EU-länderna alltid är oeniga innan de diskuterat sig fram till enighet är ingen sexig historia.

Om vi bara kikar på svensk rapportering av EUs 60-årsdag hittar vi sålunda rubriker som:
Kriser hopar sig när EU fyller 60″
Orosmoln över EUs 60-årsdag”
“Hit men inte längre – krisen får inte bli värre”
Tilltygat EU firar Romfördraget”

Hoten mot Europa är högst verkliga, ingen tvekan om det:
Ryssland är ett uttalat hot mot europeisk säkerhet.
Migrationsfrågan har förlorat sin sprängkraft just nu men kan explodera när som helst igen.
Ekonomin går bra men Grekland och – ännu hotfullare – Italien är två orosmoln.
Polen och Ungern respekterar inte EUs värderingar.
Turkiet hotar ställa till problem.
Donald Trump talar om att riva upp multilaterala avtal.

Men man skulle kunna beskriva samma sak annorlunda.
Till exempel så här:
Inget av de hot och problem som Europa står inför, är förorsakade av EU.
Däremot kan samtliga hanteras lättare och mer effektivt gemensamt.
Hoten är i sig ett starkt argument för ett enat Europa.

Man skulle också kunna ta avstamp i Europa för 60 år sedan och utvärdera om EU har varit till någon hjälp för de europeiska länderna.
Då skulle beskrivningen kunna se ut så här:

Europa har genom EU byggt upp världens största och rikaste konsumentmarknad vilket ger oss stort ekonomiskt och politiskt inflytande globalt.
Européerna kan med bibehållen social trygghet resa, studera och arbeta i hela Europa och utnyttjar detta faktum maximalt.
EU har världens näst största reservvaluta, euron, som har förblivit stabil trots flera år av ekonomisk kris.

Vi kan nu stå emot USA när landet valt en president som vill kasta ut alla multilaterala avtal och genom vår ekonomiska attraktivitet fortsätta bygga en multilateral värld.
Vi kan göra en rysk ledare ekonomiskt illa, när han går över gränsen på Krim och i Ukraina.

Sett på det viset kanske EUs 60-årsdag är värt att fira ändå?
Det gjorde också helt vanliga européer i nära hundra städer igår.

Flest kom ut i London – runt 30 000 – där faran att förlora EU-medlemskapet lockar fram kärleksbetygelserna (“Never gonna give EU up!”) och lite av en folkfest.

I Rom var de i helgen minst 10 000 som tågade, det blev en heldag med brandtal och flaggviftande.

Därnäst är det framförallt tyskar som går ut på gatan för att betyga sin kärlek till europeisk enighet.
Pulse of Europe började som en liten grupp människor som vill visa att vanliga människor också finns, människor som vill ha samarbete och gillar öppna gränser  – inte bara arga, främlingsfientliga nationalister.
Varje söndag går de ut, klädda i blått och viftar med EU-flaggor.
I helgen fanns de i 60 tyska städer.

Pulse of Europes initiativ har spridit sig och i helgen hade europeiska fränder i ett trettiotal städer i nio länder anslutit sig.
En liten grupp visade sig rentav för första gången i Stockholm.
Sedan har vi organisationerna “March for Europe” (brittiskt), “Stand Up for Europe” (belgiskt) och “Notre Europe”.

Även om dessa kärleksdemonstrationer till ett enat Europa saknar större nyhetsvärde får vi hoppas att politikerna noterar dem ändå.