För Merkels efterträdare är framtidens EU mer tyskt

Merkels ersättare AKK kastar in nästa pinne i Europas brinnande framtidsdebatt – hon vill ha det som nu, fast mer armbågsutrymme till Tyskland.

Så var den stora europadebatten igång. Macron sköt startskottet genom att måla upp sin framtidsvision. Nu svarar en person som vi har all anledning att vara nyfikna på:
Angela Merkels efterträdare Annegret Kramp-Karrenbauer, CDUs partiledare.

AKKs framtidsvision av Europa är att Europa förblir ungefär som idag. Fast lite bättre.
Hon talar följaktligen i sitt bidrag mycket om vad hon inte vill ha.

Hon vill inte ha europeisk minimilön eller en gemensam A-kassa (hon säger ”gemensamma socialsystem” men där samordnar sig redan EU-länderna sedan länge, så vi får väl tro att det är ett franskt förslag om A-kassan som hon menar).

Hon vill inte kräva av Östeuropa att de tar solidariskt ansvar för flyktingar.
Hennes motförslag är att det land som försvarar sin nationsgräns, ska kunna kvitta den insatsen mot flyktingmottagande.
Ungerns taggtrådsstängsel gör i så fall att Orban är trygg?

Macrons förslag att det land som nekar att ta solidariskt ansvar för flyktingar borde kastas ut ur Schengen, får alltså ett nej.
Istället vill AKK att EU i förhållande till Östeuropa ”…respekterar deras ingångsvinklar och deras specifika bidrag till Europas gemensamma historia och kultur.”
Orban och Kaczynski kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

AKK vill precis som Macron se ett starkare Europa men medan han konkretiserar detta med förslag om nytt försvarsfördrag med ömsesidiga förpliktelser, talar hon om att bygga ett hangarfartyg.

”Vi måste förbli transatlantiska samtidigt som vi blir mer europeiska,” föreslår hon utan att förklara hur det kan göras.
Macrons förslag om ett Europeiskt Säkerhetsråd där Storbritannien ingår får tummen upp.

Som ledare för Europas största industrination, ger AKK sitt fulla stöd till Macrons förslag om en europeisk industripolitik som gynnar europeiska intressen.
Men under avdelning ”inte störa USA för då kan det bli fler strafftullar”, går hon in för att EU inte ska skatta amerikanska IT-jättar.
Istället vill hon invänta att OECD – där USA är medbeslutande – kommer överens i frågan.

Inre marknaden, denna ordning där Tyskland år efter år sätter världsrekord i handelsöverskott, är bra.
Mer sånt.
Här kommer AKK med ett förslag om ”en inre marknad för banker” vilket är förbryllande för det har EU naturligtvis redan och bankunionen (om hon tänker på den?) är inte fullbordad enbart på grund av tyskt motstånd.

Det ska nog inte tolkas som att AKK vill uppge detta motstånd, för stycket följs upp av att hon utvecklar i detalj behovet av mer subsidiaritet (nationella beslut) och individuellt ansvarstagande.

Hennes insats på klimatet är att önska sig en ny pakt som begränsar EUs klimatambitioner där dessa krockar med ekonomiska och sociala framsteg för befolkningen.

Ett annat tyskt intresse är att få bestämma mer över EU och slippa EU-institutioner som lägger sig i och kräver likabehandling av alla EU-länder.
Hon går där steget längre än Macron.
AKK vill att EU vilar på två ben – ett intergovernementalt och ett gemensamt.

Mer makt till regeringarna och mindre till det gemensamma, innebär naturligtvis att EUs största, rikaste och folkrikaste land kan dominera ännu mer än det redan gör.
Lite oklart är om hon tänker sig en fördragsförändring (det vill inte Macron) men hon talar om att debatt kring en sådan.

Bland mer udda förslag finns att imamer bör utbildas av Europa. Udda är också förslaget att beskatta EU-tjänstemän (de betalar naturligtvis skatt redan men kanske inte nog?)

Bland anti-franska förslag hör att Europaparlamentet inte borde få ligga i Strasbourg. Hon kallar det en anakronism, denna placering i en omstridd fransk-tysk gränsregion, symbolen för att Frankrike och Tyskland numera är vänner.
Osentimentalt förkastar hon också en punkt i det vänskapsfördrag som Angela Merkel och Emmanuel Macron förhandlade fram och undertecknade i janauri, Aix-la-Chapelle-fördraget.
Fördraget talar om ett gemensamt franskt-tyskt arbete i FNs säkerhetsråd där enbart Frankrike har ett permanent säte.
AKK vill att EU ska ha ett permanent säte istället.

Inlägget från nästa tyska förbundskansler ska inte läsas som ett facit för vad Europa kommer att göra de närmaste åren – genom att söka en mittpunkt mellan Macron och Kramp-Krankenbauer.
Den fransk-tyska motorn är stark men den beslutar inte ensam.

Och framförallt måste man komma ihåg att här är en tysk politiker som – till skillnad från Merkel – aldrig har upplevt europeiskt samarbete i praktiken. Hon saknas all erfarenhet av hur långt Tyskland kan tillåta sig att gå och hur långt Tyskland ibland blir tvunget att ge efter för andra länder, för att EU alls ska kunna fungera.

Men debatten om Europa är hur som helst igång på riktigt, för nu vet vi något mer om var nästa tyska förbundskansler står.





















About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU