Allt, precis allt.. har packats in i denna första förordning som ska ta EU över till en helt ny ekonomi – en cirkulär, miljövänlig ekonomi.
Under det tråkiga namnet batteriförordningen döljer sig ett första, trevande men till brädden laddat steg mot Europas övergång till en klimatvänlig ekonomi.
Det är inga småsaker vi talar om.
Varor och tjänster ska från vaggan till grav vara hållbara och inte i onödan dra på världens resurser.
Då måste designen göras med detta i åtanke, ingredienserna ska väljas med det i åtanke, förpackningen som den färdiga varan placeras i ska vara hållbar, tillverkningen i fabriken ska ske hållbart, transporten till butik/kund ska vara hållbar, lagringen likaså och när varans livslängd är över, ska det finnas en plan för hur man återanvänder eller på miljövänligt sätt skrotar den.
Inte mindre än tre svenska Europaparlamentariker är skuggrapportörer för batteriförordningen för sina respektive partigrupper
Hur man uppnår man denna idealvärld prövar EU alltså just nu på batterier.
”Graven” för batteriers del är mer av återuppståndelse. Batterier ska kunna återanvändas.
Det betyder att redan designen på batterier måste utgå från det. Att det går lätt att tömma dem på sina ingredienser för återanvändning, t ex.
(Räkna med ett gräl med Apple som vägrar låta konsumenter få sina telefoner reparerade eller batterier bytta).
Råvarutillgången
Redan här anar vi ett grundläggande problem eftersom råvaror till batterier är otroligt eftertraktade världen över.
Batterier är en växande nödvändighet för många apparater, alltmer för bilar eftersom alla går in för elbilar men också väldigt snart också för energi i stort eftersom lagring av fossilfri energi (vätgas nu men sol och vind snart) kommer bli allt viktigare om vi ska klara klimatmålen.
Den globala jakten på de viktiga metallerna och mineralerna för att göra batterier (kobalt, litium, nickel…) är därför igång och den är inte alltid vacker att skåda.
Gruvans grannar
Här uppstår nya komplikationer eftersom metallerna ofta kräver gruvbrytning. Att starta nya gruvor utgör alltid ett brutalt inslag i naturen, är svårt att göra miljövänligt och blir ofta otrevligt för de människor som kommer att bo i närheten. Därför väcker det för det mesta starka protester.
Säkerhetspolitik
Och här dras samtidigt batteriförordningen in i säkerhetspolitiken. Flera av de metaller som behövs för batterier finns med på listor över absolut nödvändiga saker att ha för att bevara nationell suveränitet, som USA, Kina och på senare tid även EU har upprättat.
Ingen av de tre har tillräckligt av allt de behöver. Alla tre vill försöka sprida sitt beroende av omvärlden på många (och helst inte fientliga) händer, för beroende av ett annat land betyder som vi vet att man kan tvingas gå med på saker man inte normalt gillar.
Gissa framtiden
Då snubblar vi för övrigt in i en brännande fråga om vilka metaller vi kan komma att behöva i framtiden. Bilbatterier bygger framförallt på bly och syra men om istället de snabbt växande litiumbatterierna vinner teknologi-racet är det litium vi behöver säkra.
Helst redan nu.
Det gäller nämligen att vara snabb på bollen. Pigga innovatörer i USA har tagit fram ett sätt att med hjälp av bl a artificiell intelligens hitta okända fyndigheter av alla dessa eftertraktade metaller.
Ett antal storbolag har köpt in sig i projektet och så snart de får besked om platserna, köper de upp marken.
(Och med storbolag menas inga mindre än t ex Bill Gates och Jeff Bezos).
Giftig reglering
Om vi nu backar tillbaka till EUs planerade batteriförordning, så drar frågan om råvaror också med sig en diskussion om miljögifter. Många av ingredienser är högst giftiga så en del av förordningen handlar om hur detta ska hållas under kontroll.
Det tycker inte batteritillverkarna om alls, för de anser att det räcker med EUs redan existerande stora kemikalielagstiftning (REACH). Batterier borde få slippa vara dubbelreglerade.
Konsumenthänsyn
Fortfarande kvar i designen, behöver vi bestämma oss för laddningsbara batterier eller inte. Olika metaller kommer att krävs, beroende på vårt val. EU-förordningen har valt att inte sätta ner foten i den frågan så kanske blir det i slutänden vi konsumenter som avgör när vi står vid butikshyllan.
Europaparlamentet tänker för sin del på konsumenterna. Parlamentets rapportör har fått ansvarigt utskott (miljö) att rösta för som extra krav att det ska finnas batteriladdare som funkar för flera modeller så att vi inte behöver köpa en ny laddare för varje batteridriven apparat.
Öppet för innovatörer
Och vi kan inte lämna frågan om design utan att komma in på EUs sedvanliga dilemma i alla nya industriregler – hur noggrann kan man vara i sina regler utan att ofrivilligt sätta stopp för innovationer?
Chalmers har t ex kommit på hur CO2-farlig cement kan fungera som batteri, hur litium kan undvaras, batterier kan återvinnas snabbare och billigare, natrium kan bli batterimaterielet…
Det går fort nu.
Det är en fråga där normalt högern (så lite regler som möjligt) krockar med vänstern och de gröna (så noga som möjligt) och när det gäller batterier så var EU-ordföranden under hösten, Slovenien, på de förstas sida.
EU-ordförande under våren däremot, Frankrike, är på den senares sida.
Enighet bland EU-länderna verkar ligga långt bort.
Statlig industripolitik
Så har vi tillverkningen av batterier och då kommer vi in på industripolitik.
Sverige är av princip emot att EU ägnar sig åt industripolitik, t ex försöken att kontrollera att det finns produktion av (viktiga) varor i Europa.
Svenskt motstånd är dock inte stort när det gäller just batterier för ett ledande bolag i satsningen på europeisk batteritillverkning för bilar är svenskt, Northvolt.
EU-systemet är alltså för industripolitik, vilket man ser som en chans att säkra jobben, att kunna mästra den senaste teknologin och att kunna vinna större oberoende. EU-kalkylen är att världen kommer behöva mängder med batteri i framtiden, man räknar med 14 gånger ökad efterfrågan bara inom tio år.
EU anser sig alltså lugnt kunna satsa på europeisk produktion för det kommer att sälja. Förutom flaggskeppen (Northvolt) är det meningen att hjälpa fram ett helt ekosystem av underleverantörer.
(Den svenske ekonomen Harry Flam, anser att detta är feltänkt för övrigt, kan läsas här).
Kontroll långt ut i ledet
Fortfarande är förstås det europeiska ekosystemet i sin linda och Asien dominerar tillverkningen. Blir det vi får då egentligen en fusk-cirkulär ekonomi?
För att undvika detta blir ännu ett EU-krav (och det väcker protester från bägge håll) att den som säljer, tillverkar eller importerar batterier till Europa ska kunna uppge med hygglig säkerhet (”due diligence”) att de och alla deras underleverantörer följt regler om innehåll av kemikalier och metaller samt att dessa inte har tagits fram genom miljöbrott, förtryckande av mänskliga rättigheter eller tvångsarbete.
(Det sista brukar vara kod för kinesiskt utnyttjande av uighurer).
Spetsteknologi till räddning
Måste inte detta bli jättekrångligt? EU finansierar ett försök att använda blockchain som en metod att rapportera alla dessa många steg i processen, att skapa ett slags digital pass för batterier.
Mer ny teknologi för batterier som kanske ligger runt hörnet, är ett pilotförsök just nu att låta hushåll ladda upp och sälja energi från sina batterier, till elnätet.
Klimatpåverkan
Inga regler från EU utan att det också handlar om klimat.
Batteritillverkning skapar stora koldioxidutsläpp. Därför ska batterier i fortsättningen komma med en CO2-fotavtrycks-deklaration (och från 2027 en högsta tillåten gräns)
Det blir helt enormt invecklat att åstadkomma, svarar batteritillverkarna som vill ha mycket mer tid på sig och helst en lång provperiod först.
Northvolt, tillsammans med sju andra tillverkare, är lite illojala där och anser att EU-förslaget är för snällt och kräver tvärtom att det måste bli tuffare.
Återvinning
Först nu är vi framme vid sista stadiet, vid livslängdens slut. Batterier ska återvinnas, inte slängas i naturen eller läcka kemikalier på soptippar vilket just nu sker för runt hälften av alla batterier (utom bilbatterier som nästan alltid lämnas in).
EU-kommissionen föreslår att sätta målet till 70 procents återvinning av batterier år 2030.
Framförallt de östeuropeiska länderna tycker att detta är alldeles för tufft. Europaparlamentets rapportör fick i februari miljöutskottet att rösta för 80 procent för år 2030 och 70 procent redan 2025.
… och återanvändning
Återvinningen är viktigare än man kan först tro för EU diskuterar också att avkräva tillverkarna att en viss andel av deras batterier ska vara återanvänt material hämtat från återvinningen. Kraven är försiktiga, kring 10 procent för olika råvaror år 2027 (utom bly 80 procent).
Nortvolt sticker upp huvudet igen, irriterande för vissa kanske, och säger att de där kraven är blaha, blaha, de har just gjort ett batteri som består till 95 procent av återanvänt materiel.
Industrin i övrigt är nervös. Kommer detta EU-krav inte bara skapa en konstgjord efterfrågan på återanvänt materiel och göra det väldigt svårt och dyrt för dem att komma över?
Samtalet krånglas sedan till av administrationer i flera länder, t ex Sverige, där man vill skydda den nationella processen för återvinning och inte ersätta den med något europeiskt.
Kort sagt, enkelt är det inte att gå över till en cirkulär ekonomi men batteriförordningen ska alltså kunna bli första steget, en föregångare till lagstiftning som följande EU-regler kan hålla sig till.
Ordförandelandet Frankrike låter piskan vina, de vill se en överenskommelse redan under detta halvår.
Det låter optimistiskt. EU-parlamentet har just fått klart sin position i miljöutskottet och EU-regeringarna är inte ens så långt komna, de ska försöka enas den 1 mars i rådet – innan de bägge lagstiftarna ens kan börja förhandla med varandra om det slutgiltiga beslutet.