Franske överbefälhavaren på Folk och Försvar, svenska soldater leder 14 juli-paraden på Champs Elysée och svenske försvarsministern vill ha stärkt strategisk autonomi för Europa.
Nya tider nu.

Frankrikes ÖB Thierry Burkhard ger oss en överraskande lång lista över svensk-franska försvarsrelationer i ett inlägg till Folk och Försvar. Den är värd att gå igenom eftersom den avslöjar något nytt om svensk försvars- och säkerhetstänkande.
Frankrike har som bekant tagit störst ansvar för den internationella terroristbekämpningen i Sahels fem länder, med huvudsaklig bas i Mali vilken genomförs i ett flertal missioner (Barkhane, Takuba, FNs Minusma och EUs EUTM).
Men Sverige deltar militärt i samtliga.
Svenske generallöjtnant Dennis Gyllensporre har t ex just lämnat uppgiften att sedan tre år leda Minusma. Sverige tar i november över uppdraget att leda Takubas specialförband i Mali.
Det var bland annat som ett tack för detta som svenska soldater fick tåga i täten för årets nationaldagsfirande på Champs Elysée och fick visst medalj med.
Fransmän uppskattar symboler – insatser ska framhävas, firas och hyllas med klang och jubel.
Efter detta på franske ÖBs lista kommer gemensamma insatser för bägge länder i Baltikum, på Balkan, i Svarta Havet och i Arktis. I övningar som Aurora, Northern Coasts och Golden Crown övar franskt och svenskt försvar.
Sverige stod nyligen värd för det franska E12-samarbetets årliga möte.
Intressant också att länderna inlett ett utbyte på satellit- och rymdområdet där Sverige har höga (fredliga) ambitioner och Frankrike mycket stor kapacitet.

Listan är som sagt riktigt lång och att franske ÖB:n överhuvudtaget har hittat fram till Folk och Försvar för att bidra med detta inlägg, ska utan tvekan också läggas till uppräkningen.
Frankrike vill ha närmare relationer med Sverige.
Det växande svensk-franska samarbetet är resultatet av en högst aktiv uppsökande fransk politik där president Macron fått inte bara sina diplomater att bjuda in, utan som synes andra grenar av staten också.
Frankrike söker vänner och allierade till stöd för sin syn på världen – att Europa inte längre kan lita (militärt) på USA utan behöver bygga upp en strategisk autonomi.
Det svenska gensvaret var i starten både trögt och ovilligt men USAs två senaste presidenter har övertygat även svenske försvarsminister Hultqvist (och utan tvekan även statsminister Löfven) om att det amerikanska stödet inte längre går att räkna med i alla lägen.
Det har skapat ett nytt svenskt intresse för franska försvarsinitiativ.
Bara för några veckor sedan skrev som bekant Hultqvist en debattartikel i DN tillsammans med den franska försvarsministern om att europeiskt oberoende måste stärkas:
”Europas säkerhet är först och främst européernas eget ansvar. Den europeiska strategiska autonomin måste öka på ett sätt som både stärker och är i samklang med transatlantisk och global säkerhet.”
Den svenska regeringen har i några år i Bryssel har stridit hetsigt mot själva termen ”strategisk autonomi” som man hävdat osar av protektionism och instängdhet. Därför överraskar Hultqvists debattartikel.
Ett tag hade de svenska företrädarna till och med besked om att försöka tona ner talet om autonomi och försöka trycka igenom termen ”strategisk resiliens” istället.
Men längden på franske ÖBs lista är väl ett tecken så gott som något på att Hultqvist inte bara har lärt sig stå ut med uttrycket utan faktiskt tagit det till sig.
Samtidigt som Hultqvist absolut menar vad han säger med att länken till USA inte får skadas av detta (det har svenskt försvar inte råd med).
Hultqvist är antagligen mindre orolig över det sedan president Biden och hans utrikesminister Blinken i höst offentligt stött uppbyggnaden av europeiska försvarskapaciteter.
En franskt inlägg vore otänkbart utan en intressant analys och argumentation. Thierry Burkhard beskriver det nya världsläget som en övergång. Vi hade tidigare ett kontinuum där rörelsen följde stegen fred-kris-krig. Dagens säkerhetssituation följer ett helt annorlunda kontinuum:
Konkurrens-dispyt-konfrontation.
Konkurrens utgör startpunkten i internationella relationer (ekonomiskt och politiskt), skriver Burkhard, och detta kan leda till spänningar som kan leda till konflikter.
Det här kräver ett nytt tänkande inom försvars- och säkerhetspolitik.
Burkhard har rätt i att gränsen mellan fred och krig har blivit flytande. Vi utsätts för cyberangrepp från länder som vi inte är i krig med. Stater agerar fientligt på nätet och försöker skapa instabilitet i andra länder genom att uppmuntra inrikes polemik och osämja.
Av flera skäl behövs alltså ett nytt tänkande inom försvars- och säkerhetspolitik. Mest uppenbar förändring förstås, är att bakom fransk flört och svenskt gensvar, ligger USAs allt mer tydliga budskap att landet fokuserar på fienden Kina, så det vore finemang om Europa kunde militärt ta hand om eventuella hot från Ryssland samt fortsatt västlig kontroll över Arktis.
”Vägen fram är att filosofera mindre kring begreppet strategisk autonomi och agera mer”, var rådet Europa fick av Bidens säkerhetsrådgivare Jake Sullivan i oktober.
(Samtidigt som, likt en kålsupare, presiden Biden beordrade att konflikten med Kina i fortsättningen ska heta ”strategisk konkurrens” i pfficiella dokument och inte längre ”stormaktskonkurrens” för man vill inte bevilja Kina status av stormakt…)
Men har inte Frankrike egentligen en agenda med alltihop och vill mest gynna egna intressen?, undrar nu ett antal misstänksamma svenskar?
Självklart.
Precis som Sverige har en egen agenda och försöker gynna svenska intressen.
Det är liksom nationalstatens bärande uppdrag.
Poängen är väl att ibland sammanfaller dessa intressen.
Striden om termen ”strategisk autonomi” kanske faktiskt är över.
För, som Björn Fägersten, chef för Utrikespolitiska Institutets europaprogram, nyligen påpekade, motsatsen vore ju lite märklig:
”Ingen skulle väl vilja säga att de strävar efter minskad autonomi?”