Jag tror att förbundskansler Angela Merkel följer franska järnvägsarbetares strejk just nu.
Om de misslyckas med sin batalj mot Macron, får hon nämligen svårt att undvika viktiga euro-reformer.
Den franske presidenten Emmanuel Macron svepte in till makten som en vårvind i juni 2017.
Etablerade politiska partier blåste bort i luftdraget och har inte återhämtat sig än.
Men – sa bedömarna – gatans parlament skulle få honom, när väl Macton inledde sina utlovade reformer.
När gatans parlament så kom ut på gatan i september 2017 i protest över arbetsmarknadsreformer, så blev det en halvhjärtad insats.
Varken folkopinionen eller det valda parlamentet slöt upp.
Macron fick igenom sina arbetsmarknadsreformer.
Sedan dess har reformer på alla politikområden man kan tänka sig haglat över det franska folket och dess parlament.
För det mesta går det Macrons väg.
Därför är intresset extra stort när Macrons regering nu befinner sig i strid med järnvägsarbetarna, ansett som det starkaste fackförbund Frankrike har.
Den strejk de inledde i tisdags har stoppat två tåg av tre och tvingat fransmännen till stor uppfinningsrikedom för att komma till jobbet.
Järnvägsarbetarnas anställningsförmåner har länge varit omöjliga att röra vilket två tidigare presidenter fick erfara (1995 och 2005).
Den här gången strejkar de lika mycket för att SNCF inte ska utsättas för konkurrens.
SNCF är inget mindre än en fransk nationalklenod.
Men trots hotfulla tongångar från facket, trots att vänstern entusiastiskt sluter upp, trots att studenter protesterar (mot universitetsreform) och Air France strejkar (över löner) så ser Macron ut att vinna den här omgången också.
Den franska folket stöder – till 60 procent eller 75 procent beroende på opinionsundersökning – en reform av SNCF.
Om några år förlorar SNCF sitt monopol på persontrafik i Frankrike eftersom EU beslutat öppna konkurrensen.
Det franska folket tycks redan innan ha tröttnat på försenade och inställda tåg.
Och Macrons reform rör inte ens järnvägsarbetarnas generösa anställningsvillkor – den säger bara att de som anställs i framtiden får nöja sig med normala anställningsvillkor.
Varför skulle förbundskansler Angela Merkel bry sig?
För att hon har lovat president Macron att få den tyska regeringens stöd för att reformera euron om Macron bevisar att han är en pålitlig EU-partner genom att först modernisera och stärka fransk ekonomi.
Det är inte alldeles enkelt för Merkel att uppfylla sitt löfte.
Bland annat handlar det om att skapa en investeringsfond där Tyskland som det största och rikaste landet får lägga mest.
Tysk folkopinion kan ha synpukter på det.
Men Macron är på god väg att leverera det han har lovat henne:
Frankrikes tillväxt är högre än den varit på tio år.
Konsumtionen ökar.
Arbetslösheten är äntligen under 10 procent.
Det offentliga underskottet är för första gången sedan 2007 inom ramen för vad EU kräver (under 3 procent av BNP).
Nu hänger det på järnvägsarbetarna och deras tågstrejk.
Tre månader har de hotat att fortsätta.
Merkel följer de franska nyhetssändningarna noga.