Geopolitiken sticker upp ett otrevligt huvud i östra Medelhavet när Macron skickar militär för att dämpa turkiska aggressioner. Kanske Grekland åtminstone får det EU-toppmöte som man bett och bönat om.
Turkiets president Erdogan med mängder av problem på hemmaplan, agerar allt mer aggressivt utanför sitt lands gränser.
Han är pressad av en störtdykande ekonomi, krympande popularitet pga bl a diktatorsangrepp mot opposition, med corona som sprider sig trots benhård lockdown.
Lägg till detta nervositeten som måste sprida sig i hans presidentpalats när den korrupta regimen i Libanon precis fått ge sig för protester och den långlivade diktatorn Lukashenko i Belarus ser ut att sitta lika löst.
Krigisk attityd mot utlandet är Erdogans väg framåt.
Turkisk militär har som bekant en längre tid ockuperat delar av Syrien i Erdogans jakt på kurder där hans soldater då också slåss mot Assads trupper stödda av Ryssland.
Turkisk armé utför likaså operationer djupt in i Irak – mot framförallt kurder.
President Erdogan beväpnar sedan något år sin föredragna kandidat i det libyiska inbördeskriget och har sedan månader tillbaka förstärkt turkisk militärs deltagande i striderna.
I Libyen står Turkiet också emot Egypten, ett annat diktatorstyrt land som har växande militära ambitioner i sin direkta omvärld just nu, i Libyen sedan en tid men nyligen också i Somaliland.
Erdogan odlar en nära relation till Vladimir Putin vars missiler han nyligen köpt till amerikansk ilska.
Samtidigt är Turkiet ett Natoland och opererar i Syrien med amerikanskt samförstånd.
Rörigt?
Mot EU är Erdogan ändå glasklar. Han tar strid vid varje tillfälle och påpekar att i hans land finns cirka 3 miljoner syriska flyktingar som han kan sända vidare norrut när han får lust.
Sedan en tid tillbaka har han provocerat EU ännu mer, genom att helt sonika tilldela sig själv mer av internationellt vatten i östra Medelhavet, i ett antal direkta krockar med Grekland.
Det handlar bl a om vatten nära Cypern där det har hittats gas och möjligen olja, så Erdogan har beslutat att vattnen och tillgångarna är hans och har flera gånger skickat ut fartyg för att undersöka och drilla.
I vintras skrev Erdogan under ett avtal om vattnen med Libyens vacklande premiärminister, vilket drog om fler vattengränser i östra Medelhavet, denna gång snuddande nära grekiska Kreta.
I slutet av juli var en sammanstötning med Grekland nära, när ett turkiskt fartyg med avsikt att undersöka seism och att borra, gav sig in på grekiskt vatten, åtföljt av 18 turkiska krigsfartyg.
Först sedan Tysklands förbundskansler Angela Merkel ingripit drog Erdogan hem det skeppet (som enligt tekniska experter ändå inte kan mäta eventuell seism med så många krigsfartyg i direkt närhet).
Det här är alltså akut geopolitik.
EU som har svårt med sådan, har i det längsta agerat märkligt tystlåtet inför alla provokationer mot sitt medlemsland Grekland.
Det första övertrampet i juli fick t ex utrikesminister Borrells talesman att uppmana ”alla parter” att sansa sig.
Angela Merkel håller dock väl reda på Turkiets konfrontationer. Orolig över öppet krig i Libyen, ordnade hon och Macron en fredskonferens i februari i Berlin där hon fick bl a Erdogan och Putin att skriva på om ett vapenembargo.
Men så enkelt är inte geopolitik.
EU saknar både morot och piska.
De libyiska krigsherrarna som bägge befann sig i Berlin vägrade lämna sina hotellrum i Berlin och innan konferensen var över, hade de lanserat nya strider i Libyen.
Turkiet har sedan dess mångdubblat sina vapenleveranser och trupper som deltar i striderna.
Merkels mjuka försök kontrasteras mot Frankrikes president Macron, den ende förutom det drabbade Grekland, som varit tydlig i sina uttalanden mot Erdogans övertramp och begärt att EU inför sanktioner mot Turkiet över dessa.
Frankrike har också haft direkta sammanstötningar med Turkiet i vattnen utanför Libyen (där Frankrike stöttar motsatt sida, den som Egypten ingår i…). För bara någon vecka sedan blev det riktigt aggressivt när turkiska fartyg riktade sina skjutradar mot ett franskt fartyg.
Nu trappar Erdogan alltså upp konfrontationen med EU och förnyar sina utflykter in på grekiska vatten för att borra efter gas. Erdogan själv menar att han inte behöver hålla tillbaka eftersom Grekland den 6 augusti klev fram i konflikten genom att sluta ett eget avtal om vattnet i östra Medelhavet med Egypten – ett avtal som speglar det som Erdogan slöt i våras med Libyen.
Det förenklar inte situationen att EU-landet Malta har ställt sig på Turkiets sida genom att ingå något slags partnerskap med Turkiet i juli. Malta har Turkiets löfte att ön ska slippa flyktingar från Libyen och säger sig dessutom hoppas på att snart kunna göra affärer i Libyen igen.
Turkiet vann därigenom en efterlängtad chans till en flygbas nära Libyen för sina militära utflykter. Att behöva flyga hela vägen från Turkiet utgör en kraftig nackdel.
USA vaknade dock till och utfärdade ett besked om att USA är en ”neutral men aktiv” aktör men framförallt var det en varning til alla inblandade:
”Håll tassarna borta från Libyens olja”.
Och igår beslöt så franske presidenten Macron att öka fransk militär närvaro i de vatten i östra Medelhavet där Grekland och Turkiet utmanar varandra.
Grekerna hyllar Macron, lättade att någon från EU äntligen tar deras sida.
Imorgon fredag håller EUs utrikesministrar möte i Bryssel, snabbinkallat egentligen över Belarus (som EU agerat mycket svagt emot efter valfusket) men som nu istället snabbt blivit ett tillfälle för akuta diskussioner.
För inte så länge sedan hade Turkiets uppträdande fått USA att gripa in, att hota Turkiet med indraget stöd, alternativt att lova mer stöd och fått Erdogan att backa.
Den här gången står EU utan sin militäre skyddsängel.
Geopolitik är inte ett trevligt spel men Emmanuel Macron har länge hävdat att EU måste kunna bli en seriös aktör för att skydda sina egna intressen.
Angela Merkel har försökt hålla ämnet ifrån sig så långt det går.
Vad gör EU nu?