Runt om i världen hyllas EU-ledarnas historiska räddningspaket mot coronakrisen, men i Sverige fylls tidningarnas debattsidor av inlägg om att uppgörelsen är ett ”hot mot Europasamarbetet” eller att EU är på väg mot en ”statskapitalistisk korrumperad union” .
Det är uppenbarligen hög tid för en riktig EU-debatt i Sverige. Och chansen kommer snart med ”EU:s framtidsdebatt”. Läge för Nils Lundgren att återstarta Junilistan, och söka stöd av såväl Leif Pagrotsky(S) som Sara Skyttedal(KD)?
I Economist hyllas Merkel och Macron: ”The heroes are the EU’s two driving partners, France and Germany, which looked past narrow national interests and strived for a European solution.”
Financial Times skriver: ”It is testament to the enduring importance of the Franco-German partnership, a necessary if insufficient precondition for progress.”
Statsminister Stefan Löfven hade sagt stenhårt Nej före toppmötet, men sa efteråt att det var en så stor majoritet för räddningspaketet att han inte kunde säga nej. I stället utropade han den utökade svenska budgetrabatten till en stor framgång och hoppades att EU-debatten därmed skulle dö ut i semester-Sverige.
Men taktiken ”största möjliga tystnad” i EU-politiken som körts av regeringen och de flesta andra riksdagspartier, nu kombinerat med ”härtill var vi nödda och tvungna” har inte fungerat.
Regeringen står svarslös inför kritikstormen när kritikerna tar upp samma argument som finansminister Magdalena Andersson och andra ministrar använt mot räddningspaketet. ”Svenska skattebetalare ska inte behöva betala till länder som misskött sin statsbudget” (Peter Eriksson, MP).
+ Nils Lundgren, en gång ledare för EU-kritiska Junilistan, tillsammans med sina tidigare finansiärer Rune Andersson och Per-Olof Eriksson på SvD Debatt: ”Nu har Sverige accepterat skyldigheten att betala för andras politiska misstag”.
+ Leif Pagrotsky, fd S-minister, tillsammans med förre EU-ambassadören Lars Anell på Expressen Debatt: ”Uppgörelsen skapar nya överstatliga instrument, utan hänsyn till de enorma inbördes olikheter som redan får samarbetet att skava.”
+ KD:s EU-parlamentariker Sara Skyttedal och David Lega på Aftonbladet Debatt: ”Överenskommelsen mellan regeringscheferna tagit ett stort steg i fel riktning”.
+ Magdalena Anderssons tidigare statssekreterare, professor Karolina Ekholm: ”Att bakvägen föra in element av överstatlighet i samband med tillfälliga åtgärder för att hantera en kris saknar demokratisk legitimitet och riskerar att på sikt underminera det starka stöd för EU-samarbetet som finns runt om i Europa.”
Protestlistan kan göras längre, med vänstersossar, högersossar och pensionerade ekonomiprofessorer.
Slutar debatten här blir det med bilden av att Sverige inte har något att säga till och i EU, och tvingas vara med i en utveckling som svenska folket inte vill ha. Formulerat av Nils Lundgren m fl:
”Det skrämmande är att det nu har bäddats för att göra om EU till något helt annat än den frihandelsunion som svenska folket röstade för att gå med i år 1994.”
Men det var ju inte en ”frihandelsunion” som Sverige gick med i. Det var en politisk union med det uttryckliga målet att samarbetet skulle bli allt djupare.
Det står redan i portalparagrafen i det fördrag som Sverige skrev under att medlemsländerna ”är fast beslutna att lägga grunden till en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”. Och det målet hade blivit ännu tydligare i det fördrag som förhandlats fram i Maastricht 1991.
De som vill ha ett ”lagom EU” (KD), en ”frihandelsunion” (Junilistan), ett EU utan ”fler överstatliga instrument” (Pagrotsky) stödjer uppenbarligen inte EU:s övergripande mål.
Och dessa kritiker behöver inte misströsta om att EU-debatten dör i semester-Sverige. Debatten om EU:s framtid står på dagordningen de kommande åren, och radarparet Merkel-Macron har lovat att den ska klaras av mellan de två ländernas ordförandeskap för EU hösten 2020 – våren 2022.
De kan också dra nytta av det misslyckade försök som Storbritanniens tidigare premiärminister David Cameron gjorde för att ge UK en särställning i EU om britterna röstade nej till Brexit.
EU-ledarna lovare på toppmötet den 19 februari 2016, fyra månader före folkomröstningen, att Storbritannien skulle slippa åtagandet om att vara med i ett allt tätare samarbete framöver.
Så här står det exakt i den historiska nödutgången för ett medlemsland:
Det konstateras att Förenade kungariket, mot bakgrund av dess särskilda situation enligt fördragen, inte har förbundit sig för vidare politisk integration i Europeiska unionen. Innebörden av detta kommer att införlivas i fördragen vid nästa ändring av dem i enlighet med relevanta fördragsbestämmelser och medlemsstaternas respektive konstitutionella krav, så att det tydliggörs att hänvisningarna till en allt fastare sammanslutning inte är tillämpliga på Förenade kungariket.
Nödutgången blev aldrig färdigbyggd eftersom britterna på midsommarafton 2016 röstade för att helt lämna EU. Men att möjligheten finns på pränt från ett EU-toppmöte visar vad som är möjligt för ett medlemsland som inte vill vara med på allvar i EU-projektet.
David Camerons framförhandlade nödutgång skulle kunna förena svenska kritiker mot EU:s räddningspaket om att kräva samma nödutgång för Sverige i de kommande förhandlingarna om EU:s framtid.
Nils Lundgren, Leif Pagrotsky m fl skulle kunna återstarta Junilistan, kanske med ett nytt namn, kring detta projekt.
Det skulle kunna få igång en verklig EU-debatt i Sverige. Regeringspartierna, M och C skulle för första gången på många år tvingas ut och börja argumentera för varför de vill att Sverige ska vara med som fullvärdiga medlemmar i EU-projektet.