EU befinner sig i sin värsta ekonomiska kris någonsin, och i krislägen tidigare har medlemsländerna visat förmåga att gemensamt ta ansvar och agera. Men den här gången är regeringarna mer splittrade än tidigare och anpassar sig till nationalistiska intressen. De högerpopulistiska partiernas framväxt drar isär Europa.
Det krävdes att Angela Merkel tog steget att återuppliva den tysk-franska axeln för att rädda EU-projektet.
Toppmötet pågick i nästan fyra dygn, och uttröttade Brysselkorrespondenter jämförde under måndagsnatten med Nicetoppmötet 2000, med Maastricht 1991 och Amsterdam 1997. Samtliga dessa var toppmöten där nya fördrag förhandlades fram om fördjupat och i grunden ritade om spelreglerna för samarbetet. Det visar vilka fundamentala beslut som stod på spel de här dygnen.
På förhandlingsbordet låg förslag om:
+ Att EU-länderna för första gången ska gå i borgen för att kommissionen tar upp ett lån på gigantiska 750 miljarder euro på finansmarknaderna.
+ Att en stor del av EU-lånet ska ges som bidrag till de hårdast drabbade länderna av coronakrisen.
+ Att EU ska få utökade möjligheter att ta ut avgifter/skatter, som ett sätt att återbetala lånen och bli mindre beroende av avgifter från medlemsländerna.
Samtliga dessa omvälvande förslag genomdrevs också på toppmötet. Men inte för att samtliga stats- och regeringschefer stod bakom dem. Utan för att Angela Merkel och den tyska regeringen tre år efter Emmanuel Macrons val till fransk president till slut tackade ja till att återuppliva den fransk-tyska axeln som ledare för EU.
Det var Merkel och Macrons gemensamma utspel den 18 maj om ett massivt räddningspaket på 500 miljarder euro i bidrag som banade väg för de beslut som togs på det här historiska toppmötet. De banade väg för EU-kommissionens försök att få medlemsländerna att börja samarbeta igen för att bekämpa coronakrisens följder.
EU-länderna har dragits isär av eurokrisen och migrationskrisen, samtidigt som de ekonomiska klyftorna ökat i länderna. Högerextrema partier och populistpartier har snabbt växt och vunnit stöd på att peka ut EU som orsaken till krisen.
I flera länder har regeringspartierna försökt vinna tillbaka väljare genom att anpassa sig till populistpartierna.
I Holland gick premiärminister Mark Rutte till val 2017 på att uppmana invandrare att ”dra åt helvete”. I Österrike gick Sebastian Kurz in i en regeringsallians med högerextrema FPÖ, enligt vad som kallats strategin att ”krama ihjäl populismen”. I Danmark gick S-ledaren Mette Fredriksen till val med beskedet att hon också var beredd att regera med stöd av DF.
I Sverige har Sverigedemokraterna vunnit väljare från S och M, och båda partierna har svarat genom att anpassa sina politiska budskap. De tycks båda ha satt jakten på att vinna tillbaka väljare från SD framför EU-samarbetet, och vill framför allt inte framstå som att de är för stärkt EU-samarbete.
I Italien, Grekland och Spanien har populist- och högerextrema partier växt på kritik mot att EU inte ställt upp och hjälpt dem när kriserna slagit till. Matteo Salvinis Lega är särklassigt största parti i opinionsmätningarna och väntar på att EU ska ”svika” en gång till för att han ska kunna ta över som regeringschef från den vacklande regeringsalliansen.
Angela Merkel och Emmanuel Macron har valt att gå till konfrontation mot högerextremisterna på hemmaplan. Men EU har varit handlingsförlamat så länge den tyska regeringen valt att ligga lågt medan spänningarna ökat mellan medlemsländerna.
När coronapandemin slog till insåg den tyska regeringen att EU:s inre marknad riskerade att haverera. Medlemsländernas möjligheter att möta krisen med stödåtgärder var så väsensskilda att EU inte skulle kunna ta sig ur krisen på ett samordnat sätt, utan riskerade få fördjupade klyftor som följd som skulle skada hela EU.
Tyska regeringen har tidigare agerat som bromskloss tillsammans med Hollands ”snålallians” i EU, senast på toppmötet i förhandlingarna om långtidsbudgeten. Men medan Mark Rutte, Sebastian Kurz, Mette Fredriksen och Stefan Löfven mobiliserat stöd för sin snållinje har Angela Merkel och hennes parti vunnit starkt väljarstöd efter sin helomvändning.
Trots alla kompromisser och eftergifter till snålalliansen under de fyra dygnens hästhandel i Bryssel blev slutresultatet ett gigantiskt räddningspaket mot coronakrisen och för EU-projektet.
+ EU-kommissionen föreslog en långtidsbudget för 2021-27 på 1 135 miljarder euro. Resultatet blev 1 047 miljarder.
+ EU-kommissionen föreslog att låna upp 750 miljarder euro, för stöd via bidrag med 500 miljarder och lån 250 miljarder. Resultatet blev 750 miljarder, med fördelningen 390 – 360.
Det har nog aldrig inträffat att EU-kommissionens budgetäskanden prutats så lite.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen tackade Angela Merkel för hennes ”guidance” efter toppmötet.
Von der Leyen pekade också på att EU-ledarna beslutat att coronakrisen ska mötas via det ordinare EU-systemet, inte genom mellanstatliga beslut som under eurokrisen.
Mark Rutte ägnade förvisso det mesta av sin kraft på toppmötet åt att slåss för vetorätt mot utbetalningarna av stödpengarna, och det skrevs in en artikel 19 i uppgörelsen som ger medlemsländer möjlighet att dra i en nödbroms och begära att kommissionen beslut diskuteras på ett EU-toppmöte. Men det står nogsamt inte att toppmötet ska kunna fatta beslut om att stoppa en utbetalning. Kommissionens beslut ska godkännas med kvalificerad majoritet på finansministrarnas möten.
EU-kommissionen får också i uppdrag av EU-ledarna att lägga fram förslag om en rad nya EU-avgifter/skatter, som digitalskatt, koldioxidavgift på import, utsläppshandel mm utöver den redan beslutade plastavgiften. Målet om att ge EU egna inkomster en tydlig tidtabell inskriven i uppgörelsens artiklar 145-150. Det ska göra att medlemsländerna behöver bidra mindre till att återbetala lånet.
Snålalliansen lyckades pruta ner kommissionens förslag under förhandlingarna, men när Ursula von der Leyen besviket drog listan över miljardnedskärningar var det just på anslag som svenska regeringen inför förhandlingen sagt skulle prioriteras – forskning, klimatomställning, hälsa, migration.
Löfven hade också lovat ta strid för att det skulle skrivas in ett villkor i uppgörelsen att budgetmiljarder ska kunna dras in från medlemsländer som inte följer ”rättsstatens principer”. Sverige var med och förhandlade om de exakta skrivningarna, men efteråt utropade Ungerns Viktor Orban sig som segrare.
Det är fortsatt osäkert hur stark den nya principen blir. i budgetuppgörelsen står det nu endast:
”Europeiska rådet framhåller vikten av att rättsstatsprincipen respekteras.” ”Mot bakgrund av detta kommer en villkorlighetsordning att inrättas för att skydda budgeten och Next Generation EU. I detta sammanhang kommer kommissionen att föreslå åtgärder vid överträdelser, som ska antas av rådet med kvalificerad majoritet.”
Stefan Löfvens stora framgång, som han upprepade om och om igen på presskonferensen, är att den svenska budgetrabatten höjdes kraftigt, från föreslagna 798 miljoner euro till 1 069 miljoner. Det gör att Sveriges avgift tilll EU, som andel av landets bruttonationalinkomst, BNI, inte kommer att höjas under kommande budgetperiod.
Svenska regeringen har heller ingen tacksam roll att agera i EU med tanke på hur EU-debatten ser ut i landet. Normalt diskuteras inte EU-frågor alls, och när EU nu tagits upp inför budgetförhandlingarna visar det sig att såväl vänstersossar som högersossar, pensionerande ekonomiprofessorer och ambassadörer nog egentligen vill ha ett mellanstatligt EU-samarbete. Och finansminister Magdalena Anderssons tidigare statssekreterare, professor Karolina Ekholm, tycker att regeringen även borde säga nej till att gå i borgen för gemensam EU-upplåning.
Och så länge signalerna från Bryssel är att regeringen tvingats gå med på beslut lär nog den svenska bilden av EU-samarbetet ligga kvar. Det skulle krävas politiker som vågar tala om EU och stå upp för att ett stärkt samarbete även kan gynna Sverige.
Men med den strategi som snålalliansens gäng valt, att anpassa sitt politiska budskap till framväxande högerpopulister, och med den förhandlingstaktik som man genomförde på toppmötet har de bidragit till att stärka opinionsbilden att EU bara är ett nödvändigt ont.
EU-samarbetet är redan tidigare hotat av de auktoritära ambitionerna hos regeringarna i Unger och Polen, och populistiska regeringar i Tjeckien och Slovenien. När EU dras isär kommer det att läggas extra tyngd på den tysk-franska axeln att hålla ihop och stödja EU-kommissionens arbete framöver.