Gränskontroller – Bryssel måste sätta ner foten

I Norden är vi pragmatiker.
Lag och rätt ställs åt sidan när praktiska problem kommer i vägen.
I flyktingfrågan är därför både den svenska och den danska regeringen snabbt på väg att förpassa oss utanför all lag och rätt.

Migrationskommissionären Dimitris Avramopoulos kallade på onsdagen ner ministrarna Morgan Johansson och Inger Stöjberg till Bryssel tillsammans med en tysk statssekreterare Ole Schröder, för att förklara hur landet ligger.
EU:s regler tillåter tillfälliga gränskontroller.
Tillfälliga.
Inte permanenta.
Och bara om det har konstaterats allvarliga hot mot ordning och säkerhet.
Inte ”tills vi själva tycker det känns bra igen.”

Hur tydlig var Avramopoulos egentligen?, kan man undra. Det verkar inte som om ministrarna hörde vad han sa.
Danmarks migrationsminister Stöjberg meddelade tondövt Bryssel att danska åtgärder handlar om att…:
”…Danmark vill inte bli sittande med tusentals av flyktingar.”
Morgan Johansson för sin del var inte mer hörsam utan erkände utan omsvep att svenska åtgärder handlade om att stoppa…
”…den motorväg av människor som kommer från Grekland upp till Norden.”

Så snart Johansson landat i Stockholm igen, beslöt svenska regeringen om en månads förlängda gränskontroller.
Inger Stöjberg å sin sida viftade bort skarp kritik från FN.s flyktingorgan UNHCR apropå danska planer på att begränsa familjeåterförening.

Om Nordens inställning till EU-reglerna inte är tydlig nog så förtydligar och omformulerar Inrikesminister Anders Ygeman det idag i SvD:
”Min bedömning är att det är två faktorer som avgör.
Dels att EU och Schengen får kontroll över yttre gräns, dels att EU tar ett gemensamt ansvar för flyktingsituationen.
Gör man det, kan vi trappa ned, säger Ygeman.”

De nordiska regeringarna låtsas som om de har fritt val att råda över hur flyktingar ska hanteras.
De ignorerar då såväl EU:s regler, som Europakonventionen för mänskliga rättigheter och FN:s flyktingkonvention.

Schengenreglerna säger visserligen att tillfälliga gränskontroller är möjliga.
Dessa kan tillåtas när händelser som utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning eller säkerhet har konstaterats.
Gränskontrollerna ska vara en absolut sista lösning när inget annat hjälpt.
Det är EU-kommissionen som avgör om ett sådant hot föreligger.

Vari består det konkreta hotet mot säkerhet och ordning i Danmark och Sverige?
De nordiska ministrarna vägrade på onsdagen ta frågor från pressen i Bryssel.
Kommissionens talesmän hade inget svar.

Juridiskt är läget att EU-kommissionen bör be att få se konkreta exempel på den hotade säkerheten.
Det är ett tjänstefel för EU-kommissionen att inte ingripa när EU-länder överskrider reglerna.
Men realpolitiskt är läget så att kommissionen inte vågar ingripa.
Det är alltför många andra EU-länder som bryter EU-regler för tillfället och ingen av dem vill inte se en aktiv EU-kommission.

De legalt tveksamma gräns- och ID-kontrollerna i Norden är emellertid inte nog för att skrämma bort potentiella asylsökande, anser de svenska och danska regeringarna.
De satsar därför på att också neka flyktingarna familjeåterförening.
Danska folketinget behandlar i vår förslaget att låta det gå minst tre år EFTER att en flykting fått asyl, innan familjen kan få söka.
Svenska riksdagen ser på förslaget att neka alla som flyr från krig familjeåterförening (= alla syrier, många irakier och kurder) medan den som söker skydd från individuellt riktad förföljelse får tre månader på sig att hitta sin familj och kasta in ansökan innan chansen är förbi.

I ett uttalande från FNs flyktingorgan UNHCR får det danska förslaget skarp kritik, vilken lika mycket träffar det svenska.
Att få leva tillsammans med sin familj är en grundläggande rättighet, hävdar UNHCR, vilken inte kan nekas annat än i exceptionella fall.
Det är därför högst tveksamt om Danmark kan kan neka de människor vars skyddsbehov Danmark har erkänt, en återförening.
Att behandla skyddsbehövande och flyktingar olika, fast människorna som det handlar om befinner sig i exakt samma situation, är dessutom inhumant, anser UNHCR.

Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg har i en dom sagt att detta endast får ske i exceptionella fall, om det finns starka och rimliga skäl, för att behandla dessa kategorier olika.
EU-domstolen har ännu inte prövat något liknande ärende men domstolen har i många mål som gäller mänskliga rättigheter, uttalat att dessa väger tyngre än eventuella besvär eller kostnader som rättigheterna kan vålla för myndigheter.

En avgörande punkt för EU-domstolen är alltid att åtgärder måste vara proportionerliga mot syftet.
Att avskaffa eller kraftigt beskära en grundläggande rättighet som familjeåterförening för att avskräcka människor att utnyttja sin asylrätt känns som rätt oproportionerligt.

Att ID-kontrollera samtliga som reser med tåg i Öresundsregionen och därmed försvåra deras grundläggande rätt till fri rörlighet i regionen, för att…ja, vad är syftet med ID-kontrollerna?
Det kan väl inte vara att hindra flyende papperslösa att nå fram till svenska gränsen för att kunna utnyttja sin asylrätt?
I så¨fall är det en rätt trygg gissning att EU-domstolen fäller den åtgärden utan att behöva tänka särskilt länge.

Svensk/danska svar till juridiskt tungt vägande anklagelser är ganska tunna:
Så länge flyktingarna är många, betraktar vi dem som ett seriöst hot mot vår nordiska syn på ordning?
Vi tycker att Grekland kan ta dem istället?
De kan betala för sitt eget boende, det gör alla danskar, men det är klart att om halskedjan var en gåva från hans döda mamma så får han behålla den?

Nu leds Sverige och Danmark av regeringar som inte bryr sig om att leta juridiska argument för sitt agerande.
De chansar på att ingen kan göra något åt deras regelbrott.
Möjligen har de rätt i det.
Möjligen är de europeiska och de internationella spelreglerna för mänskliga och medborgerliga rättigheter helt meningslösa.

I så fall får Löfven och Rasmussen, Johansson och Stöjberg bära ett stort ansvar för detta.