Det blir guldstjärnor laget runt till riksdagens partier som genomförde en fullt rimlig EU-debatt i veckan – bästa hittills.
Det var den tredje EU-debatten som Sveriges riksdag hållit på fyra år och överlägset den bästa.
* Alla diskuterade EU-relaterade frågor från början hela vägen till slutet.
* Många sakfrågor kom upp (kärnkraft, skatteflykt, inkvoterade kvinnor, gasledningar, jordbruk och svenskt köp av ryskt uran) och talarna var varje gång pålästa om EU-vinkeln i dem.
* Flera kunde rentav hänvisa till vad som sagts och gjorts i Europaparlamentet i saken.
Detta är en lysande skillnad från tidigare. Den första debatten 2019 mellan partiledarna urartade till inrikespolitiskt käbbel direkt efter något kort anförande som pliktskyldigast tog upp EU mest för att påpeka att vi hade ”för mycket” EU.
Den andra debatten 2020 hade degraderats till vanliga riksdagsledamöter som la det mesta av tiden på att skälla på minimilöner – ett förslag som de i stort sett alla hade samma åsikt om.
Men den tredje var alltså betydligt mer kvalificerad. Den skilde sig dessutom tydligt på ett annat sätt; Många av partierna hade lämnat ”mindre EU” eller ”smalare EU” bakom sig och betonade istället motsatsen.
Framförallt var alla partier (nåja, vänstern var väl aldrig med) nu helt inne på att Sverige måste bli mer aktivt, mer offensivt. Engagera sig i EU-diskussionerna och inte bara när besluten har tagits.
Ja tack!, säger man som medborgare. Sverige har ju ändå varit medlem i 27 år nu, så…
Europaminister Hans Dahlgren klämde i med att EU varit en otrolig framgång (vaccinet), att i EU måste det handla om ”gemensamma lösningar” och även om han på politikers vis kallade klimatkrav på skogsindustrin för ett ”detaljreglerande” som EU inte bör ägna sig åt, så avslutade han ändå den meningen med:
”Samtidigt måste vi vara medvetna om att det kommer att krävas en långtgående kompromissvilja hos alla inblandande för att nå resultat. ”
Kristdemokraten Sofia Damm ville inte bara se svensk aktivitet, hon ville att Sverige är med och ”sätter agendan” vilket betyder att vi måste också ha ”visioner.”
Moderaten Jessica Roswall lanserade en välkommen svensk premiär:
Ett EU-program för sitt parti inför riksdagsvalet i höst. För – som hon så mycket riktigt påpekade – i valet till riksdagen väljer svenskarna ju också den som ska företräda oss i EU.
De gamla ränderna har förstås inte helt gått ur. Dahlgren envisades som sagt med att skogsbruket ska EU inte detaljreglera och att industripolitik ska inte politiker ägna sig åt (fast han gav ett plus ändå, när EUs industrisatsningar går till svenska företag…).
Centerpartisten Magnus EK hade rätt mycket bitit sig fast i att svensk skogsindustri är bra för att den är svensk så EU borde göra mindre här. Men mot Putin måste EU göra mer (något som svenska politiker mangrant har motsatt sig att EU skulle få göra, under dessa 27 års svenskt EU-medlemskap…)
Men till och med sverigedemokraten Martin Kinnunen som vidhöll sitt motstånd mot EU, kunde se att Sverige behöver EU eftersom ”EU måste visa enighet inför Ryssland.”
Inte nog med det, SDaren ansåg också att det ligger på EU att organisera om energimarknaden så att Putin inte kan skada oss när gaslagren tar slut.
Och det sammanfattar ganska väl den vindkantring som skett i den svenska riksdagen sedan 2019.
EU uppfattas inte längre bara som ett irritationsmoment.
Det står klart för riksdagspolitikerna att EU är nödvändigt för att lösa problem som Sverige inte klarar på egen hand.
Detta är en välkommen insikt som kan på sikt ge oss en mycket intelligentare EU-politik.