EU-toppmötets planer på att bara leverera lugnande besked efter brexit, kan komma att se fega och handlingsförlamade ut.
Från deras egna regeringar kommer nu krav på radikal handling.
Och det går ut på att skapa en koalition av villiga.
Den första reaktionen på brexit från EU-sidan bestod av uppriktiga beklaganden, åtföljt av deklarationen att nu måste de 27 tänka på sig själva och engelsmännen därför skynda på med skilsmässopapperen.
Så löd även statsminister Löfvens uttalande, därtill delvis hjälpt av att regeringscheferna hade pratat sig samman i förväg, via Donald Tusk.
Därefter följde en snabbinkallad överläggning i Berlin (var, annars?) där de 6 grundarländernas utrikesministrar tog sig en funderare.
Deras slutsats blev inte – som man kunde tro – ett enkelt förslag om att EU måste gå vidare i integration.
Nej, de sex förklarade att något sådant finns det ingen större aptit för bland de europeiska länderna.
”Vi måste fokusera våra ansträngningar på de utmaningar som bara kan lösas genom gemensamma europeiska svar medan andra uppgifter ska lämnas till den nationella eller regionala nivåer.”
Betyder det att EUs hårda kärna har insett att EU-kritiker har rätt i att de gått för långt och att nu är det tid att släppa fram nationen?
Inte alls.
Det ska istället läsas som en öppning för att haka av fler motsträviga länder än Storbritannien,
”…Mot den bakgrunden ska vi också erkänna olika ambitionsnivåer mellan medlemsländerna när det gäller europeiska integrationsprojekt.
Utan att förlora vad vi har uppnått, måste vi finna bättre sätt att hantera dessa olika ambitionsnivåer så att Europa bättre levererar vad dess medborgare förväntar sig.”
Lördagens uttalandet från de sex, följdes upp av ett betydligt mer långtgående dokument på måndagen från två av herrarna; Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier och Frankrikes Jean-Marc Ayrault.
I stor detalj lanserar duon konkreta projekt för EU.
*En ny försvarspakt.
Den ska gå betydligt längre än den globala strategi som EUs utrikesminister Mogherini arbetat på länge och nu är redo att överlämna för eventuellt beslut till regeringscheferna.
Pakten ska integrera ländernas utrikes- och försvarspolitik, ge EU chansen att agera aktivt och beslutsamt i oroshärdar världen över, förstärka ambitionen om höjda investeringar i försvaret genom årliga planer och avstämningar om framsteg.
Inrikes säkerhet blir mer en del av total säkerhet och ska bygga på en gemensam europeisk plattform för anti-terroristsamarbetet.
*En fungerande asyl- och invandringspolitik
Denna ska bygga på tuffare yttre gränskontroll, införande av ett europeiskt ESTA (amerikanskt visaliknande process), Turkietliknande avtal med ”avsändarländer” samt en permanent och bindande fördelning av de flyktingar som accepteras till Europa.
*En fungerande eurozon
Integrationen måste gå längre, fiskala bördor delas och en politisk styrning skapas där såväl marknadslogik som politisk vilja måste samsas.
Tills vidare ska denna bestå av en heltids euro-ordförande som svarar inför en undergrupp i Europaparlamentet med bara ledamöter från euroländer.
En fiskal kapacitet att rädda länder i trubbel ska finnas (som dock inte får leda till permanenta transfereringar) och på sikt bör gemensam beskattning bli aktuellt.
Ekonomiska överskottsländer (Tyskland) liksom underskottsländer (Frankrike) måste bägge flytta sig. (Låsningen här består som bekant i att Tyskland vägrat agera om sitt överskott trots negativ effekt på andra länder medan Frankrike envist undviker tuffa ekonomiska reformer).
Stegen mot en djupare integration i utspelet är oerhörda.
Båda länder går långt i kompromiss, böjer sig i sitt lands hjärtefrågor.
Tyskland vinner framförallt efterlängtad hjälp med flyktingbördan (där Frankrike har gjort extremt lite hittills) och Frankrike får äntligen sin önskade politiska styrning av euron där social sammanhållning ska väga lika tungt som ekonomisk balans.
Inte minst – båda länder utgår ifrån att deras projekt kommer att sila agnarna från vetet.
De östeuropeiska länderna kommer inte vilja ta ombord det slags integration.
EU ska vara kvar för alla med sin inre marknad – är avsikten – men Östeuropa och eventuellt motsträviga nordiska länder kan alltså hakas av från den egentliga kärnan och makten.
Helt vansinnig radikalt, dock.
Dödsdömt?
Ja, idéerna kommer inte mötas av ovationer på EU-toppmötet i alla fall.
Regeringscheferna för Tyskland, Frankrike och Italien mötes i Berlin på söndagen och enades om ett betydligt mer städat uttalande.
Trion meddelade att EU prioriterar fyra områden:
Säkerhet, tillväxt, ungdomsfrågor och en förstärkt eurozon via fiskal och social harmonisering.
Inget nytt, inget konkret.
Med det som underlag, blir det uppenbart att de sittande EU-ledarna inte har några svar att leverera på den situation fylld av osäkerhet som Europa befinner sig i.
När Steinmeier och Ayrault utmanar så tar de en vild chansning på att många kommer att föredra politiker som levererar svar.
De tippar också på att väljarna inte kommer göra uppror mot en pakt som stärker de yttre gränserna och bromsar inflödet av flyktingar, en pakt som bromsar de hårdaste nedskärningarna i ekonomin när dessa drabbar vanligt folk.
Många europeiska politiker på kontinenten kommer för övrigt välkomna en möjlighet att haka av östeuropéerna.
EU-ledarna på toppmötet räknade med ett ganska enkelt toppmöte, att kunna komma ut och tala lugnande om brexit – allt ska nog ordna sig.
Nu möts de dessutom av radikala krav från annat håll – från sina egna ministrar – om att de faktiskt måste kalla läget en kris, en kris som kräver ett resolut svar.
Statsminister Stefan Löfven och europaminister Ann Linde har all anledning att hålla ögonen på vad som rör sig under ytan av det välregisserade toppmötet.
I dessa dagar tycks Cameron inte vara den enda regeringschef som tappat kontroll över situationen.
utmärkt!