Här är… vänta, var är egentligen UKs alternativ till EU?

Undra på att det uppstår interna fajter i den brittiska regeringen.
Sakta börjar man nämligen upptäcka att alternativen till EU inte ser särskilt lockande ut.

Två saker måste uppnås, kräver de som vann den brittiska folkomröstningen den 23 juni.
* Storbritannien ska göra sig självständigt från EU-beslut.
* Invandringen ska bromsas.

Premiärminister Theresa Mays problem är att ingetdera ser genomförbart ut, om hon inte gör Storbritannien till ett nytt Nordkorea.
Detta vill nog inga britter.
Alla är eniga om att Storbritannien ska fortsätta vara ett öppet land som berikar sig på handel.
Ett efter ett prövas därför nu alternativ och förkastas.

Men först, måste det brittiska parlamentet ordna några småsaker.
Det första beslut som det brittiska parlament måste ta på sin första dag i frihet, blir ironiskt nog att alla EU-regler ska fortsätta att gälla.

Utan EU-reglerna att hålla sig till i en övergång skulle Storbritannien bli ett laglöst land.
Man hinner helt enkelt inte utreda, remissa och stifta alla de tiotusentals nya lagar och regler som kommer att behövas.
Vanligt arbetstempo i brittisk lagstiftning är mellan 35-50 regeringspropositioner årligen, på i snitt 98 sidors längd.
Det kommer dröja länge innan EU är utrotat ur brittisk lagstiftning.

Därefter måste Storbritannien snabbt förhandla in sig i EU:s flygtrafikkontroll.
Att ha en enbart brittisk flygkontroll fungerar liksom inte.
Detsamma gäller det europeiska rymdprogrammet, fiskeavtalen, forskning och en hel del polissamarbete.

Men sedan! kan man börja, som ett (nästan) fritt land!.
Britterna kan ”take back control” över invandring, handel och utbyte.
Här infinner sig ironin igen:
Storbritannien har så få tjänstemän som kan det där med handelsavtal (det har ju skötts av EU de senaste 45 åren) att de måste rekrytera expertis från utlandet.

Invandringen alltså.
Till ungefär hälften består brittisk invandring av folk som inte är EU-medborgare.
Att släppa in eller stänga ute beslutas helt nationellt.
Där gör en nyvunnen frihet från EU alltså ingen skillnad för Storbritannien.

Gränskontrollerna har aldrig tagits bort eftersom Storbritannien inte ingår i Schengen.
Återigen, ingen skillnad för att landet lämnar EU.

Storbritannien är inte heller med i EUs asylpolitik.
Landet tog inte en enda ur den stora vågen människor som nådde Europa förra året.
Inte här heller kan frihet från EU förändra invandringen.

Fast det finns en möjlig skillnad som väntar britterna.
Idag befinner sig brittisk gränskontroll vid Engelska Kanalen på fransk mark.
Det beryktade lägret i Calais med alla dess flyktingar är människor som vägrar söka asyl i Frankrike utan är på väg till Storbritannien.
Frankrike överväger att neka ta hand om dessa tusentals strandade flyktingar om britterna lämnar EU.

Nå, Storbritannien har, när vi talar invandring, trots allt 3 miljoner EU-medborgare på sitt territorium.
Här gör EU-medlemskap eller ej förstås en stor skillnad.
Men samtidigt bor 1,3 miljoner britter i andra EU-länder.
Internationellt skyddas alla dessa av en rättsprincip som kallas ”förvärvade rättigheter”.
Storbritannien kan därför få riktigt svårt att genomföra mångas hopp om att kasta ut dessa ut/in-vandrare.

Nå, handel då.
Om Storbritannien ska uppnå sin önskan om fortsatt tillgång till världens största och rikaste konsumentmarknad (= EU), uppstår genast ett problem.
EU beslutar ensamt – logiskt nog – vilka regler som ska gälla för varor och tjänster på EU-marknaden.
Som icke-medlem blir ett Storbritannien som vill sälja och köpa till något EU-land, fortfarande tvunget att underkasta sig EUs beslut för denna marknad.
Nu, emellertid, utan rösträtt.

Att kopiera Norge-lösningen har föreslagits av brexit-anhängarna.
Storbritannien skulle då gå med i det EES-avtal som ger Norge, Island och Liechtenstein fritt tillträde till EUs marknad.

Men som icke-medlem har Norge & Co förstås bara att underkasta sig EUs beslut om den marknaden.
Lösningen har kallats ”democracy by fax”.
Lägg därtill att alla EES-länder måste betala en avgift till EU, en rejäl avgift.
Norge betalar t ex mer per capita till EU-kassan än EU-landet Italien gör.

Norge-lösningen har just mött ännu en komplikation:
Norska EU-ministern anser det tveksamt att EES-gruppen tjänar på att utökas med stora, dominanta Storbritannien.

Nå, en schweizisk modell har också föreslagits.
Schweiz gillade inte EES (men gillar EUs marknad) och avtalar istället punkt för punkt om tillträde till EUs marknad.
Det rör sig om cirka 120 bilaterala avtal.
Dessa tar förstås tid att förhandla fram, I Schweiz´ fall har de tagit 20 år.
Extra besvärligt blir det genom att varje enskilt avtal skärskådas av alla inblandade 28 länders parlament som har möjlighet att säga nej.

Dödsstöten för Schweiz-modellen är nog ändå kravet på fri rörlighet för personer.
I en folkomröstning 2014 sa Schweiz´ väljare att det måste bli slut på fri rörlighet för EU-medborgare i deras land.
Varpå EU svarade att; ”Fine, men då är det också slut på tillträde till inre marknaden för er del.”
Fri rörlighet – som brittiska väljare inte tycks vilja ha –  är en given del av EUs inre marknad.

Sedan dess har schweiziska regeringen förgäves försökt tänka ut en kompromiss medan EU-sidan i väntan på besked hur Schweiz ska ha det, har stoppat studentutbyte och forskares tillträde till EU-projekt.
Schweiz-modellen tycks i tysthet ha övergivits av premiärminister Theresa May.

I dagarna lanserades istället Kanada-modellen av brittiska ministrar.
Kanada slöt 2014 efter fem års förhandlingar ett frihandelsavtal med EU.
Tyvärr har det inte kunnat börja gälla för Rumänien och Bulgarien kräver först visumfrihet till Kanada.
Och Tyskland förhalar avtalet för att man ogillar tvistlösningsmetoden.

”Vi är lite förbryllade över intresset”, säger en anonym kanadensisk diplomat i brittisk press.
”Avtalet ger ju så mycket sämre tillträde till EU-marknaden än britterna har idag?”

Men resten av världen finns ju!
Kina till exempel, världens näst största ekonomi, har uttalat intresse för avtal med Storbritannien.
Fast,… vi talar som sagt om världens näst största ekonomi.
Som vill ha saker på sitt sätt.

Premiärminister May höll nyligen tillbaka startskottet för bygget av kärnkraftverket Hinckley Point (där kineserna ska bidra med 6 miljarder pund och i utbyte få en ägarandel plus tillgång till fransk toppmodern teknik).
Storbritannien förväntas nämligen subventionera verket många år framöver vilket kan innebära upp summor på till 30 miljarder pund.

Mays tvekan gjorde den kinesiska ledningen så arg, att man begick det diplomatiskt oerhörda greppet att skriva ett öppet brev i Financial Times.
”Relationerna mellan Kina och Storbritannien har kommit långt bara med stor möda. De befinner sig vid en avgörande punkt, och om inte ett ömsesidigt förtroende finns…” skriver ambassadör Lu Xiaoping smått hotfullt.
På spel för britterna står hoppet om så mycket som 100 miljarder pund i kinesiska investeringar plus chansen att bli marknadsplats för valutan remnibi… vilket annars kan gå till Tyskland.

Vågar May mopsa sig mot Kina?
Eller måste det nya, fria Storbritannien knäböja för Kina?

Nåja, det finns många fler länder än Kina att handla med för britterna.
Men lustigt nog är inte ens handel enkelt nuförtiden.

Tekniska normer och standards för varor och tjänster sätts idag i oerhört stor grad i diverse FN-organ, som Unece, ICO, ICEA, ILO…
Befriade från EU blir britterna visserligen äntligen fria att bestämma sina egna regler men enbart för vad de sysslar med hemma.
I stort sett allt annat regleras i internationella avtal.

Om britterna vill utnyttja friheten till att göra hemmaskräddade regler, leder det till en kostnad för brittiska företag. De kan tvingas tillverka två uppsättningar av allting – en variant erkänd av brittiska parlamentet, en erkänd enligt internationella regler.

Storbritannien vinner åtminstone friheten att förhandla enligt eget huvud när man som fristående land förhandlar om internationella normer.
Slipper tjafsa och kompromissa med resten av EU.
Fast, det är ju det där med gungor och karuseller…

När EU förhandlar är det som världens största och rikaste konsumentmarknad.
EUs storskalighet ger möjlighet att strunta i omvärlden om man känner för det (GMO, tillväxthormoner, ftalater…) och sätta helt egna regler utan att det behöver drabba europeiska tillverkare särskilt hårt.
Våra företag har ju redan världens största konsumentmarknad att sälja till.
(Faktum är att när EU sätter standards för t ex kemikalier i leksaker, ändrar större delen av världens leksakstillverkare sina produktionsmetoder.
Allt annat vore kommersiellt korkat.)

Därför lyssnar andra länder noga på EU i internationella förhandlingar.
Finns det energi över när alla väl har sagt sitt, kan säkert Storbritanniens önskemål bli hörda också.
Men det råder ingen tvekan om att britterna IGEN kommer att tvingas ta hänsyn till EUs åsikter.

När britterna så småningom når fram till punkten `handelsavtal med övriga världen` så råkar man på stötestenen att  formerna för internationell handel helt och hållet regleras av WTO, Världshandelsorganisationen.
Storbritannien kan inte fritt välja tullar, handelshinder, stoppa miljöfarliga varor eller ens ge statsstöd till sin egen produktion utan måste rätta sig efter WTO.s regler.

Dessa handelsregler förhandlas fram mellan de 164 länder som är medlemmar.
Även här kommer de brittiska förhandlarna tvingas lyssna på det kommersiellt tunga EU och våra synpunkter.
Storbritannien är stort i Europa, Inte så stort i världen.

Nå, där har vi Brexit i sin fulla prakt.
Inte så väldigt fördelaktigt för ett land som inte vill sluta som Nordkorea.

”Brexit  kommer att få oss britter att inse att vi är européer”, skriver Raphael Behn i the Guardian.

Brexit kan kanske också bli det som får alla uppmärksamma européer att inse vad vi har i EU.
Å ena sidan, inte en mirakelgörare.
Å andra sidan, en alldeles given väg att gå i en global värld.