Har EUs nya syn på USA nått Washington?

Rubios tal var det minst intressanta med Munchens säkerhetskonferens. Men vad de ledande européerna sa, däremot..

Det har pågått några dagars diskussion om hur man borde sepå talet som Marco Rubio, Trumps utrikesminister höll, under årets upplaga av den stora säkerhetskonferensen i München.
Gav han en utsträckt hand till Europa (vilket fick de sista överlevande USA-anhängarna att stå upp i ovation) – eller var hans tal bara en blek kopia av den utskällning som vice president JD Vance gav européerna för exakt ett år sedan?

Poängen är väl att det spelar ingen roll.
Européerna har gått vidare.
Det var tydligt i de grimaser som EUs utrikesminister Kaja Kallas gjorde på podiet – och som snabbt blev en meme – när Trumps FN-ambassadör upprepade absurditeten att Trump skulle ha stoppat åtta krig.

Det var tydligt när EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen meddelade att det är dags att förverkliga artikel 42 i EU-fördraget – kravet på varje EU-land att komma till varandras försvar om någon blir attackerad.
”EU-länders ömsesidiga försvar är inte ett tillval längre, det är en skyldighet,” sa hon.
(Hälsning till Natochef Mark Rutte, ingen mer än du tror längre på att USA skulle komma till undsättning.)

Och om detta inte var tydligt nog så släpptes en liten granat av ECB-chefen Christine Lagarde när hon gjorde följande uttalande i München:
”Den här veckan beslöt ECBs styrelse att expandera EUREP, vår facilitet som erbjuder likviditet i euro mot hög-kvalitets pant.”

Centralbankschefer kan verkligen låta obegripliga men hon förklarar:
ECB kommer i fortsättningen att globalt erbjuda alla länders centralbanker som behöver valutan euro, en lina rakt in i ECB.

Fortfarande inte glasklart?
Om ni alls minns finanskrisen, så är detta vad amerikanska centralbanken Federal Reserve gjorde då och varit tvungen att göra ett antal gånger för att rädda världen från finanskollaps när risken uppstår att det inte ska finnas dollar tillgängligt – 88 procent av världshandeln har ju skett i dollar.

Lagarde fortsätter att förklara så här:
”Den här faciliteten förstärker också eurons roll. Att det finns en ”lender of last resort” för centralbanker världen över, ökar förtroendet för den som vill investera, låna eller handla i euros, trygga i att valutan finns tillgänglig även om en marknadskris skulle uppstå.”

Den amerikanska dollarn har i mannaminne varit den valuta som man helst ville hålla sina tillgångar i, för alla litade på att USA skulle alltid betala ut när man kom med sitt krav. Genom de värsta globala kriser har dollarn stått pall, Fed har tagit på sig bördan att lugna alla stormar.

Fast Trump har på bara ett år lyckas göra så att alla numera är tveksamma till USA, till dollarn.
Inte så att alla placerare tvärvänt och desperat vill överge dollarn… men tillräckligt mycket för att många placerare ska leta efter alternativ för åtminstone någon del av sina tillgångar.
Strikt räknat i ekonomisk tyngd skulle man tro att den kinesiska remnibin låg nära till hands men en valuta vars regim man inte litar på, är inte lockande.
Nummer tre på listan är då euron.

Den plikt som amerikanska Fed tagit på sig vid större finanskriser i världen är kostsam. Fed tvingas bära risken för de som fallerat. Men man har gjort det för att det skulle kosta (även) USA så enormt mycket mer, om finanssystemet kraschade.
Och på plussidan så innebär ju att vara den ekonomi vars valuta alla litar på, enorma finansiella fördelar framför alla konkurrenter i världen.
Det har också gett politiska fördelar. USA har kunnat skrämma bolag, banker och länder att göra som de vill genom att hota vägra dem dollar.

Varför skulle ECB vilja ta på sig en liknande börda som Fed? Euron är ju mycket mindre utbredd och några globala finanskriser ska den europeiska valutan inte kunna åstadkomma.

Lagarde nämner handeln. EU har flest handelsavtal i världen – 78 stycken – och betraktar ännu fler handelsavtal med ännu fler länder, som en utväg ur vårt riskabla beroende av USA och Kina.
Mercosur är underskrivet, Indonesien stod klart förra året, Indien (världens fjärde största ekonomi) är färdigförhandlat, Australien sägs vara nära.

Men det är inte bara fråga om hur mycket annan handel som EU kan skaffa sig för att minska de enorma handelsvolymer som hittills framförallt flutit mellan oss och de två stormakterna. (Handelsavtal är bra men levererar sällan de stora volymer som utlovas).
Det är också innehållet i handelsflödet. Lagarde nämner värdekedjan av underleverantörer, chansen att bygga upp en kedja av leverantörer i särskilt viktiga sektorer som inte lätt kan kapas av någon nyckfull stormakt.
Alltså, halvledare, kritiska mineraler, läkemedelsingredienser…
Och där vore en säker, trygg tillgång till en stabil valuta som euron, en klar fördel. Skulle kris uppstå i något mindre land så kan deras centralbank få en lina rakt in i ECB för påfyllning av euros.

Christine Lagarde nämner också panter – värdepapper. Obligationer och andra former av lån utställda i euros blir mer stabila av precis samma skäl.
Om EU… eller ska vi säga när EU… väljer att låna upp mer kapital för sina investeringar, så blir dessa värdepapper lite mer attraktiva för alla.

ECB har för övrigt sedan några år förberett för att kunna introducera en digital euro. Ett nödvändigt godkännande från EUs lagstiftare kom i december från ministerrådet och häromveckan även ifrån Europaparlamentet så att de bägge nu kan överlägga om ett slutgiltigt grönt ljus.
Även detta handlar om USA. En digital euro anses nödvändig för att inte låsa fast Europa i ett helt nytt beroende av en digital dollar.

I Europaparlamentet uppstod en intressant kollision när en borgerlig spansk rapportör försökte vattna ur reformen och försvaga den digitala euron.
Han blev nedröstad med siffrorna 420 mot 158.

Av debattinläggen var det uppenbart att för europaparlamentarikerna handlade det inte så lite om att befria EU från de amerikanska bolagen Visa och Mastercards dominans över kortbetalningar – i vissa EU-länder täcker de 100 procent av betalningarna (i Sverige 99 procent).
Ingen litar på amerikanska bolag längre – Trump skulle ju kunna beordra dem att jäklas med Europa och alla tror att bolagen skulle lyda honom.

Apropå lite av detsamma – EU är på väg att införa en elektronisk plånbok för både medborgare och företag som kan fungera i alla EU-länder och göra livet lite enklare.
Helt europeisk är planen, utan att passera några amerikanska tjänster.

Sett mot den bakgrunden ser ECBs nya åtgärd om att etablera livlina för att leverera euros till alla länder i världen, absolut ut som ett vältajmat politiskt motiverat beslut.
Vi ser det överallt nu, att EU-politikerna har till slut tagit ombord att USA är ett hot mot Europa. Att det är dags att börja försvara sig.

Detta sades högt i München också, självklart från den franske presidenten Macron men budskapet var detsamma från sant inbitna USA-anhängare som tyske förbundskanslern Merz, kommissionsordförande von der Leyen och utrikesminister Kaja Kallas.
Och det framgick tydligt av EU-toppmötet dagen innan på det belgiska slottet.

Möjligen har ekon av en ny europeisk inställning färdats över Atlanten. Kanske förklarar det varför årets officiella bidrag från Trump-administrationen – Marco Rubio – var fullt av bedyranden om att ”ni måste tro oss, vi är era vänner!” och tafatta komplimanger till en europeisk historia.

En intressant fråga kvarstår ändå. Är det verkligen ett politiskt modigt steg som ECB nu tar med sina euro-linor?
Modigt är det ju, för att erbjuda sig bära bördan av andra länders valutakriser är trots allt kostsamt. Sånt brukar EU-politiker inte vara snabba till.
Eller kan det vara så att ECB redan känt av darrningar och skakningar i världens finanstransaktioner och upptäckt att euron används bredare och oftare än någonsin?
Att ECB upptäckt att det uppstått behov av att kunna stabilisera en snabbt ökande användning av euron och vill ställa räddningstjänsten redo innan det smäller någonstans?

Så här avslutade Lagarde sitt inlägg vid Münchens säkerhetskonferens:
”Europa måste vara en källa till stabilitet – för oss själva och för våra partners.
Detta är också en del av europeisk säkerhet. Och detta är hur ECB fyller sin roll.”

Det vore ett mer bekant europeiskt mönster i så fall, att reagera på något som redan pågår.
Men i så fall är det inte bara vid Münchens säkerhetskonferens som vi kan se effekter av Trump-administrationens framfart det senaste året.
Kanske har den amerikanska elefantens klampande redan satt tyngre spår på den globala finansmarknaden än vi andra förstått,