Det råder ”hela havet stormar” för energi just nu och inte ens de rikaste-o-mäktigaste länderna slipper undan. Kan EU samla sig till gemensamma tag?
Bilden av Joe Biden som ”fistbumpar” Saudiarabiens kronprins har gått jorden runt med diverse förödmjukande rubriker.
Som presidentkandidat svor Biden på att han skulle göra Saudiarabien till parias i världen efter det grymma styckmordet på en amerika-bosatt saudisk journalist.
Som president får han vackert resa på besök till denna paria och be snällt om mer olja i hopp om att få ner världspriserna.
Det är priserna på gas och olja som oroar Biden (hans väljare rasar när det blir dyrt att köra bil), inte tillgången. Han leder ju ett land som är självförsörjande på – och exporterande av – både gas och olja.
Vad som skrämmer Biden just nu är att Kina drar igång sin ekonomi efter utdragna lockdowns – och då suger upp ännu mer olja och gas från världsmarknaden.
Att detta kommer höja världspriserna är givet.
I sammanhanget är det intressant att notera, att Kina lägger som allra mest pengar i sitt ”Belt-and-Roads-program på just oljerika Saudiarabien.
Kina lyckas inte täcka sitt behov av energi utan jagar affärer där de finns att få. I Ryssland och Mellanöstern, t ex.
Och i USA.
Nu hade visserligen den amerikanske presidenten i våras lovat EU att ordna fram mycket mer LNG (flytande gas) så att EU skulle kunna bojkotta den ryska gasen (eller som Biden sa, ”svälta den ryska krigsmaskinen”).
Vad som har kommit av amerikansk gas, har varit till hjälp. Putin hade redan före kriget börjat strypa det ryska gasflödet till Europa och strypt ännu hårdare under våren.
”Vi förstår nu att detta skett med avsikt, för att minska våra lager inför vintern,” kommenterade Ursula von der Leyen häromdagen.
Men Bidens löften till EU visar sig svåra att leva upp till. Till att börja med hade USA ganska lite ledig kapacitet att börja skeppa till Europa.
USA kan inte nämnvärt öka sin gasproduktion, bara styra om vad som redan finns.
Värre för Biden, européernas heta efterfrågan höjde priset på gas i USA. Hushållselen sägs ha gått upp med 70 procent i pris.
Dessutom är olje- och gasbolagen i USA privata, vinstdrivande enheter. Just nu i juli och augusti köper många länder normalt gas för att fylla lagren inför vintern. I år mer än någonsin innebär detta ett priskrig där bl a Kina som storkund konkurrerar med européerna.
Sammantaget säljer faktiskt USA mycket mer gas till Kina, än man gör till Europa.
USAs största exportör Cheniere har just tecknat kontrakt med Kina för stora volymer gas på lång sikt – mellan åren 2026 och 2050.
I april undertecknade amerikanska NextDecade ett 20-årigt gaskontrakt med Kina
(medan Tyskland samtidigt tycks ha tackat nej till så långa gaskontrakt).
Detta föregicks av ett lika stort kinesiskt kontrakt – på 20 år – i november med amerikanska US Venture Global och ännu en hel rad ytterligare gaskontrakt med amerikanska leverantörer.
I mars sålde Kina rentav vidare en del av den amerikanska gasen till det törstande Europa – mot ett rejält prispåslag, förstås. Flera containrar med ”kinesisk” gas styrdes om från amerikanska Louisiana till europeiska hamnar.
Men med den ansträngda relation som Kina har till USA, vet president Xi naturligtvis att han aldrig kan vara helt trygg med att den amerikanska gasen fortsätter att flöda. Skulle han gå vidare med sitt hot om att ta Taiwan, lär båtarna stoppas.
Av de mest gasberoende länderna i Europa har Italien under premiärminister Mario Draghi reagerat snabbast på energikrisen. Italien har sytt upp leveranser och nya kontrakt i långa rader – från den traditionelle leverantören Algeriet från nya leverantörer österifrån och man har lyckats dra ner på den ryska gasen från 40 till 25 procent av konsumtionen.
Gasberoende Bulgarien befinner sig mitt i en regerings- och korruptionskris och hoppas på Bryssel för att lösa sina problem.
Gasberoende Tyskland har börjat bygga några flytande LNG-plattformar för att kunna ta emot amerikansk gas men har till skillnad från italienarna inte lyckats minska sin konsumtion med mer än 5-7 procent.
Dessutom har den tyska regeringen i en otrevlig operation tiggt och hotat Kanada för att de skulle bryta mot sanktionerna och återlämna en gasturbin på reparation, till Ryssland. Annars ville Putin nämligen inte återöppna gasledningen Nord Stream I, stängd för underhåll.
Nu finns gasturbinen i Tyskland men ryssarna har inte brytt sig om att hämta upp den.
”Man får en känsla att de inte vill ha tillbaka den,” sa ekonomiminister Habeck.
Det råder ingen brist på kommentatorer som påpekar att tyskarna än en gång har låtit sig luras och förödmjukas av Putin.
Bland övriga EU-länder har det importerande Ungern har – i sin vanliga stil – infört exportförbud av energi, trots att man utgör en del av ett energinät med Tyskland men också Rumänien och Ukraina.
Ungern har öppet ställt sig på Rysslands sida i Ukrainakriget och räknar med att som tack bli försett med gas och olja från Putin.
Samtidigt jagar EU-kommissionen energiskt nya gaskontrakt för medlemsländernas räkning.
EU-samtal inleddes med Quatar i februari men trots att Biden försökte lägga ett gott ord för européerna har det gått trögt. Vid midsommar diskuterades fortfarande Quatars krav att EU ska skriva på för minst 20 år.
Det rimmar inte så väl med att EU ju planerar att dra ner på gas och annat fossilt bränsle långt före dess.
I förra veckan reste kommissionsordförande Ursula von der Leyen personligen till Baku i Azerbadjan. Landet har inga stora mängder gas (man säljer redan till Kina bl a) men von der Leyen kunde få upp dubbla leveranserna fram till 2027.
Allt har ett pris – von der Leyen fick ge åtaganden till Azerbadjan om nya handels- och samarbetsförbindelser.
Det borde vara väldigt goda nyheter att en helt ny ledning som går från Azerbadjan och når Europa via Grekland och Bulgarien, Trans Adriatic Pipeline, har börjat tas i bruk.
Men en skugga som vilar över ledningen är att den löper genom Turkiet, vilket ger den självsvåldige president Erdogan nya möjligheter att jäklas med européerna.
Kort sagt, behovet av energi utgör en källa till svaghet för de flesta länder i världen.
EU-kommissionens svar på detta är, som väntat, mer av EU.
Bland EU-förslagen som finns på bordet är:
* Högre fart på att införa fossilfri energi,
* Gemensam (frivillig) upphandling av energi,
* Krav på solidaritet vid energibrist,
* Krav på ransonering om minst 15 procent vid gasbrist,
På tisdag får vi en uppfattning om hur EU-länderna reagerar på förslag om solidaritet när energiministrarna möts i Bryssel.
En tidig reaktion har kommit från t ex Spanien med gliringar riktade mot Tyskland (”Till skillnad från andra har vi inte levt över över våra tillgångar när det gäller energi”), när nu chansen ges att ge tillbaka för Tysklands många kommentarer om Sydeuropa.
Den tyska regering tycks också ha insett att de vore störst vinnare på EU-solidaritet inom energiområdet och ekonomiminister Robert Habeck har redan lovat en tysk insats för att spara mer än de önskade 15 procenten.
Men skulle Italien få en populistisk regering nu när extremhögern lyckats välta premiärminister Draghi i en välregisserad operation signerad Silvio Berlusconi, så kan EU-kommissionens plan möta stora svårigheter.
Större kriser i Europa brukar leda till mer EU även när det känns väldigt avlägset. Tisdagens möte blir intressant.