Historisk uppförsbacke för Löfven, när inte ens S-väljarna tror på framtiden – Men finns en ljuspunkt

De dystra nyårshälsningarna kommer slag i slag för Stefan Löfven och hans regering:

+ Väljarnas förtroende för statsministern och MP-språkrören sjunker, enligt Novus.

+ En majoritet av S-väljarna tror att arbetslösheten ökar, ekonomin, skolan, sjukvården och integrationen blir sämre nästa år, enligt Sifo.

+ Det finns dock en ljuspunkt för Löfven: Oppositionens oförmåga att visa ett trovärdigt alternativ till regeringen.

Stefan Löfven

Det är en historiskt brant uppförsbacke av misstro från väljarna som Löfvens regering står inför. Trots en stark ekonomisk tillväxt och sjunkande arbetslöshet är en majoritet av väljarna övertygade om att Sverige är på väg i motsatt riktning. Bara 15 procent tror att ekonomin blir bättre nästa år, bara 15 att arbetslösheten minskar, bara 10 att skolan blir bättre, bara 7 att sjukvården blir bättre, och bara 18 procent tror att integrationen av flyktingar blir bättre.

Den inställningen lär inte förändras av att en ekonomireporter i tv-studion förklarar att “väljarna har fel” efter att Sifo-mätningen presenterats

Väljarnas misstro befästs också när de får uttala sig om vilket förtroende de har för partiledarna: Statsminister Löfven har halkat ner till fjärde plats, när bara var femte väljare (21%) säger att de har “mycket eller ganska stort förtroende” för honom. Han ligger efter såväl Centerns Annie Lööf, Moderaternas Anna Kinberg Batra som Liberalernas Jan Björklund.

“Något håller på att gå sönder” var Socialdemokraternas mantra i valrörelsen 2014. Stefan Löfven lovade en radikal förändring om S vann valet: 32 000 platser inom omsorgen, mer personal och högre löner i skolan, jobbgaranti för unga, fler bostäder och stora investeringar.

Det är effekten av de svikna förväntningarna bland S-väljarna som nu syns i misstroendesiffrorna. Löftena om en nya jobbpolitik är än så länge ett fiasko – de nya jobb som tillkommer beror på konjunkturuppgången och låga räntor. Gustaf Fridolins löfte om en ny skolpolitik och höjda löner är än så länge bara en tummetott – rapporterna om problem i skolan fortsätter att strömma in.

Listan kan göras lång. I början kunde S-MP-regeringen skylla på att de tvingades regera med en borgerlig budget. Men den regeringsbudget för 2016 som godkänts av riksdagen har uppenbarligen inte fått S-väljarna att tro på att vallöftena kommer att infrias.

Huvudorsaken till den stora misstron är naturligtvis regeringens sätt att hantera flyktingkrisen, som väljarna nu ser som den viktigaste politiska frågan, enligt Novus’ decembermätning.

Det är i akuta kriser som en regering kan vinna eller förlora stort i väljarförtroende. Den borgerliga regeringen var “rökt” 2008 enligt statsvetarprofessorn Sören Holmberg – en helt logisk förutsägelse eftersom den låg under med 9-10 procentenheter mot Mona Sahlins rödgröna allians. Men Reinfeldtregeringens agerande under den internationella finanskrisen ledde till en dramatisk opinionssvängning och att Reinfeldt kunde sitta kvar efter valet 2010.

Men Löfvenregeringens hantering av migrationspolitiken ger små möjligheter att åstadkomma samma omsvängning:

S-MP-regeringen var dåligt förberedd: Den struntade i att tillsätta någon migrationsminister – i hopp om att inget skulle hända under de fyra regeringsåren. Den tillsatte ingen EU-minister – i tron att inget viktigt skulle hända där. Den hade nedprioriterat den krisberedskap som byggdes upp efter tsunamikatastrofen 2004 – krisenheten hade degraderats från statsministerns kansli till inrikesdepartementet.

S-MP-regeringen var splittrad: Miljöpartiet tvingade 2005 efter dramatiska budgetförhandlingar Göran Perssons regering till en amnesti för gömda flyktingar, och motsättningarna om flyktingpolitiken mellan partierna är djupa.

Regeringen har därför först framstått som handfallen och oförberedd inför den snabba ökningen av antalet asylsökande, trots att varningssignalerna var många. Därefter har den sett ut som en regering som agerar i desperation, med utspel om tältläger och förslag som att stänga Öresundsbron. Den riskerar snart att tvingas till nya reträtter inför näringslivsprotesterna mot ID-kontrollerna i Köpenhamn och Malmö.

Löfvenregeringens bristande förberedelser för migrationsfrågorna gör också att det verkar som om nästan all tid i regeringsarbetet går åt till att lösa de konflikter den utlöser. Allt annat politikarbete verkar ha gått i stå, åtminstone att döma av det som regeringen visar upp för väljarna.

De flesta väljare upplever upplever uppenbarligen mycket starkt att utvecklingen är på väg åt fel håll. Regeringens förhoppning är att antalet asylsökande till Sverige ska minska som Stefan Löfven talade om i sitt jultal, och att det ska bli möjligt att visa upp en ny bild av vad den åstadkommer. Men risken är stor att väljarnas bild av S-MP-regeringens politiska reformer redan har satt sig, och att betyget är negativt eller likgiltigt – det blev inte den förändring som lovades i valrörelsen.

Men ingen lär ändå säga att Löfvenregeringen “är rökt” i valet 2018. Den borgerliga oppositionen har inte, till skillnad från Mona Sahlins rödgröna allians 2008, lyckats visa upp någon alternativ politik som lockar väljare.

Det syns i opinionssiffrorna, där de båda politiska blocken ligger i stort sett jämnt i mätningarna. Det syns i förtroendemätningarna, där de borgerliga partiledarna även om de leder över Stefan Löfven ligger långt under Fredrik Reinfeldts siffror.

Det syns i politiken, där de borgerliga framstått som om möjligt ännu mer desperata och dåligt förberedda för för flyktingkrisen. Folkpartiet/Liberalerna var bland de första att kräva skärpta asylregler i våras, men stoppade dem under mattan när väljaropinionen svängde i början av hösten. KD har kastat fram förslag om flyktingläger i Skåne och Moderaterna har föreslagit att flyktingar ska skickas tillbaka till Danmark omedelbart, eventuellt utan att ens ha fått sin asylrätt prövad. Centern har i sitt mest långtgående nyliberala utspel hittills föreslagit att flyktingar ska tvingas ordna sitt boende på egen hand.

De flesta väljare tycks anse att samhällsutvecklingen kräver en ny politik, men de är misstrogna inför de alternativ som partierna hittills tagit fram. Så misstrogna att de inte ens tror på den ekonomiska verkligheten.Risken är att den politiska misstron fördjupas om politikerna inte visar sig förmögna att hantera flykting- och integrationsfrågorna.

Det handlar om jobben, där det troligen krävs nya modeller för att få fram jobb åt tusentals lågutbildade invandrare. På S-sidan har finansminister Magdalena Andersson talat om “diskmaskinstömmare” på Skatteverket. Men det krävs nog mer. Kortvariga skattesubventioner på några år är knappast lockande för företagen.

Det handlar om skolan, där fler lärare måste fram snabbt, friskolorna ta ökat ansvar, fack och arbetsgivare tvingas ta in lärlingsutbildningar.

Det krävs att väljarna ser att partier är beredda att ge upp sina ideologiska käpphästar för att hitta nya lösningar för att kunna överbrygga misstron bland väljarna.