Det är historiska dagar för svensk arbetarrörelse när två av de mest stridbara fackförbunden börjar ifrågasätta den svenska modell där kollektivavtal bestämmer lönerna utan statlig inblandning.
Den fria rörligheten för arbetskraft inom EU som ska bidra till social utjämning har sitt pris, och facken i grannländerna har anpassat sig till den nya verkligheten långt tidigare.
Allra längst går Transports ordförande Lars Lindgren när han i ett utspel på DNDebatt i praktiken efterlyser lagstadgade minimilöner, genom att i lag allmängiltigförklara kollektivavtalens lägstalöner.
Transportbasen skyller på tidigare borgerliga regeringar, Svenskt Näringsliv, EU och flyktingkrisen, men i själva verket är det efterverkningarna av Vaxholmskonflikten 2004 mellan Byggnads och det lettiska företaget Laval som nu sjunkit in till fullo.
EU:s utstationeringsdirektiv ska se till att utländska arbetare åtminstone får minimilön och inte sämre arbetsvillkor än andra arbetare, men det blir tolkningsproblem om det inte finns några lagstadgade minimilöner. Transports Lars Lindgren hävdar att EU-domstolen i sin Lavaldom förbjöd svenska fack att ställa krav på avtalsenliga löner för utstationerad arbetskraft. Men det var inte vad konflikten handlade om.
Det lettiska företaget var berett att skriva ett svenskt kollektivavtal med avtalsenliga löner. Men Byggettan i Stockholm krävde att de lettiska arbetarna skulle få motsvarande ackordslön i Stockholm och inte betalas enligt avtalets lägstalön. Därför förlorade Byggnads i Arbetsdomstolen och EU-domstolen, som ansåg att det inte var rätt att gå ut i konflikt.
Arbetsrättsprofessorn Niklas Bruun varnade redan i en DN-artikel jag skrev under konflikten 2004 för att Byggnads agerande kunde betecknas som diskriminering:
– Det svenska facket har rätt att kräva att utländska företag ska gå med på svenska kollektivavtalsregler. Men om man kräver högre löner än miniminivån i avtalet blir det en mer komplicerad fråga, säger Niklas Bruun.
– Det lettiska företaget kan hävda att det utsätts för diskriminering i Sverige eftersom andra företag har avtal där de anställda arbetar med minimilöner, sade Niklas Bruun.
EU-domstolens utslag tre år senare visade att hans varning var befogad.
Men det var inte bara fackförbunden som stoppade huvudet i sanden de här åren. När EU-kommissionen ställde sig på Lettlands sida inför EU-domstolens behandling gick den socialdemokratiska regeringen i spinn. Näringsminister Thomas Östros hotade med strejk mot EU.
Östros hotade med att Sverige inte skulle delta i EU-förhandlingarna om ett nytt tjänstedirektiv på grund av att EU-kommissionären gått ”till attack mot den svenska modellen”. Och Moderatledaren Fredrik Reinfeldt, som då var inne i sin mittensväng av partiet och ville undvika konflikter med LO-ledningen, ville inte vara sämre, utan deklarerade ampert att ”en EU-institution ska inte förändra den svenska kollektivavtalsmodellen”.
LO och Socialdemokraterna i Finland hade redan då insett att EU:s fria rörlighet kräver anpassning av modellen med kollektivavtal. Där drev finska LO med stöd av statsminister Paavo Lipponen igenom lagstadgade minimilöner 2001.
– Lagstiftningen har stärkt kollektivavtalen, berättade Matti Viialainen på Finlands fackförbunds centralorganisation för mig.
I Finland inrättade polisen också en specialenhet som jagar firmor som bryter mot lagen, och Arbetarskyddsstyrelsen fick extra personal för att kontrollera företag som dyker upp från de nya EU-länderna.
– Vi är nöjda med resultatet. Men vi vill absolut inte blanda oss i debatten i Sverige, underströk Viialainen då 2005.
Sedan dess har dragkampen och konflikterna fortsatt i Sverige. Byggnads har förlorat fler konflikteri Arbetsdomstolen kring utländska arbetares löner i Sverige.
Men när S-MP-regeringen lade fram sin länge utlovade proposition om nya regler för utstationerade arbetare för att upphäva Lex Laval var det plötsligt som om alla konflikter var undanröjda. Byggkoncernen Peab var med på presskonferensen med arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och arbetsgivarorganisationen Byggindustrin var positiv till den nya lagen.
Förklaringen till det var att Byggnads gått med på det som Vaxholmskonflikten ursprungligen handlade om – att utländska arbetare inte måste arbeta på ackord. Byggnads och Byggindustrin har nått en uppgörelse om lägstalöner för yrkesarbetare.
Det är ingen låglöneuppgörelse. 162,50 kr/tim innebär en månadslön på drygt 27 000 i månaden. Men är ändå lägre än ackordslöner som ligger på drygt 200 kr/tim, enligt Byggnadsarbetaren. Arbetsgivarnas Mats Åkerlind talar om en ”samsyn” med Byggnads.
Det ser ut som en anpassning till verkligheten, men Transport tar ännu ett steg med sitt utspel om lagstiftade minimilöner. Förbundsordföranden Lars Lindgren pekar på Norge som infört allmängiltigförklarade kollektivavtal och uppmanar regeringen att utreda en sådan modell.
Det är Transport och Byggnads som påverkas mest av utländsk arbetskraft, med långtradarchaufförer som tar körningar till usla löner och byggnadsarbetare som tas in av små företag på byggen där fackets ombudsmän inte finns. I Finland och Norge kan facken i och med att det lagstiftats om lönenivåer begära att staten tar ett större ansvar för att agera.
Men i Sverige drivs krav på lagstiftning om löner främst av borgerliga partier som kräver sänkta lönenivåer för nyanlända, och Transportbasens förslag hamnar därmed mitt i en hård politisk konflikt. Det är därför risk att den politiska valstriden sätter käppar i hjulet på den behövliga anpassningen av ”den svenska modellen” för att den ska både kunna säkra anständiga löner och fungera i ett Europa med fri rörlighet.