Korten bara faller liksom alldeles rätt just nu för Emmanuel Macron.
Utan att behöva göra något, leder han överlägset inför presidentvalet.
För tillfället är president Macron mycket upptagen med världshändelser.
Den ryska aggressionen mot Ukraina och den europeiska säkerhetsordningen är akuta vilket kräver ideliga samtal med Joe Biden och med Vladimir Putin för att inte tala om alla andra politiska ledare i lång kö.
Han har inte ens hunnit säga det formellt ännu, att han är presidentkandidat i valet den 10 april.***
Man kunde kanske säga att Macron bara gör sig märkvärdig men han råkar vara EU-ordförande under detta halvår så nej, han har högst legitima skäl att synas i centrum av en internationell kris.
Detta skänker honom ”presidentitet,” alltså en aura av stor statsman vilket är något som brukar tilltala väljare.
Hans opinionssiffrorna är hyggliga och enligt den matematiska modell som tidskriften the Economist gjort, ligger hans chanser att vinna valet i april på makalösa 79 procent.
Vilket förstås måste vara oerhört retligt för de andra presidentkandidaterna.
Årets upplaga av kandidater (Valerie Pécresse, Marine Le Pen och Eric Zemmour) har som bekant investerat hårt på höger-höger-linjen vilket innebär att attackera sittande president för att vara svag mot kriminaliteten, mot invandrare och att ha misslyckats med pandemin.
Inget av det vill riktigt bita.
Macron framstår ju i TV-sändningarna som att han ägnar sig åt något ännu viktigare än käbbel (världshändelserna).
Pandemin sjunker bort just nu och Frankrike har inte klarat sig så illa jämfört med omvärlden.
Frankrikes ekonomi har dessutom sällan varit så slående framgångsrik.
Frankrike har de högsta tillväxtsiffrorna på 52 år vilket till och med får Tysklands siffror att blekna, har skapat fler nya jobb än på två decennier (650 000 bara förra året) och det blir rekord för lärlingsprogrammet som ska få ut unga i arbetslivet (720 000) medan Macrons mål om 25 innovativa nykomlingar som lyckats passera börsvärdet 1 miljard euro, uppnåddes tre år i förväg.
Macrons svåraste kandidat anses vara konservativa Valérie Pécresse som också inledde mycket starkt men hon tycks ha svårt att hitta en tydlig identitet.
Att vara tuff mot förorterna eller invandrare är ju verkligen inte unikt i fransk politik och ekonomin går väldigt bra utan hennes hjälp.
Pécresses senaste utfall mot president Macron kunde ha träffat en riktigt öm punkt (trupperna i Mali) men hon klev istället på en mina när hon krävde att den franske ambassadören i Mali genast måste tas hem.
Han togs hem för två år sedan och Pécresse verkade plötsligt inte så kompetent på utrikespolitik.
Främlingsfientliga Marine Le Pen har försökt framstå som rumsren men kämpar mot avhopp bland hennes egna, nära släktingars stöd till rivalen-till-höger Eric Zemmour och dras med pengaproblem som hon tidigare löst med ryska kampanjbidrag men numera fixar med bidrag från Ungerns Victor Orban.
Ettan, tvåan och trean i presidentvalet ligger sålunda mycket långt från varandra just nu i kapplöpningen medan fyran (Zemmour) flåsar strax bakefter och sen kommer ingen och sen kommer ingen och så kommer någon grön och någon vänsterkandidat.
Hölls valet nu så hade Macron segern i sin hand.
** * Så länge Macron inte deklarerat sin kandidatur gäller inte den begränsande TV-tiden för honom som det gör för andra presidentkandidater, utan han kan som president fritt synas i TV hur mycket som helst.)