Det blir inga applåder för EUs klimatmål innan vi sett om det ger mer i praktiken än vad tidigare klimatmål har gjort.
”Hurra, det blev 60 procent i Europaparlamentet!”
”Sverige har fått elva EU-länder att stöda minst 55 procent.”
”Isabella Lövin går in för 65 procent!”
Jaha?
Det är lite svårt att förstå EUs upphetsning kring sifferexercisen om klimatet. Parlamentet röstade alltså fram en oväntat ambitiös siffra i början av månaden, EU-toppmötet diskuterade var de skulle lägga sig den 15-16 oktober vilket miljöministrarna sedan följer upp den 19 oktober med fortsatt debatt.
(Lite märkligt i sammanhanget, hur miljöminister Lövin kan driva krav på 65 procents CO2-minskning till 2030 bland sina kolleger medan hennes chef Stefan Löfven driver ”minst 55 procent” på EUs toppmöte…?)
Att sätta ett högt mål för EU-ländernas koldioxidminskning är säkert bra men när samma länder sedan ogenerat tilldelar sig själva alla tänkbara undantag och extravillkor, så snart målen ska bli konkret verklighet, då blir lite man fundersam.
Ta tung industri t ex, som står för över hälften av EUs utsläpp. Efter 2008 skulle de inte få släppa ut mer utan att först ha köpt CO2-kvoter för varenda partikel. Det skulle bli dyrt att förorena.
Sedan fick industrin gratiskvoter i så stor mängd att det i åratal har legat och skvalpat överblivna kvoter på marknaden så priset för att förorena fram till 2018 var nästan inget alls.
En anledning kan ju ha varit att när EU-länderna bestämde sig för att göra undantag för ”känsliga sektorer” som absolut inte kunde beläggas med utsläppskrav , så hittade de 164 industrisektorer!
Det är alltså inklusive stor-utsläpparna cement, kemikalier och stål, som inte ansågs ha råd betala själva för kvoterna.
De flesta av dessa kompenseras faktiskt än idag för det tunga kravet på att behöva betala för utsläppen – här är den aktuella undantagslistan och den är inte kort.
Eller ta bilindustrin, som står för 12 procent av EUs totala utsläpp. Sedan tidigt 1990-tal har EU-kommissionen gång på gång föreslagit att skärpa utsläppsreglerna men biltillverkande länder (inklusive Sverige) har lobbyat för att industrin måste få länge tid på sig att utveckla ny teknik först.
Och bilarnas utsläpp har fortsatt att öka medan vi alla väntat på denna nya teknik.
När biltillverkarna 2015 avslöjades ha fuskat med utsläppen trots dessa hjälpsamma eftergifter från EU, gavs de raskt rätt till ÖKADE utsläpp så att de inte skulle behöva bryta några regler. (Och ja, Sverige stödde ökade utsläpp).
Nästa år, 2021, skärper EU för femtielfte gången krav på bilutsläppen – men reglerna är så fulla av kryphål att det blir komiskt.
Bland annat tillåts varje biltillverkare att slå ihop sina utsläpp med fritt vald annan biltillverkare så att deras gemensamma genomsnitt klarar de nya utsläppsmålen. Fiat slår t ex ihop sig med elbilen Tesla och betalar amerikanerna 20 miljarder kronor för hjälpen.
Volkswagen gängar sig med kinesisk elbilstillverkare, SAIC och simsalabim, klimatet är räddat… eller nåt…
Allt enligt logiken att med en fot i frysen och den andra på heta spisplattan så är temperaturen statistiskt sett fin.
Skogen är ett annat bra exempel – enligt all klimatexpertis en av världens bästa klimat-fasthållare. Om man låter den stå kvar, alltså.
Men EUs största skogsindustriländer (Sverige och Finland alltså) har kämpat hårt för sin annorlunda syn att det är klimatvänligt att avverka skog om det sker i Sverige och Finland.
Trä är väl ändå bättre än betong, som det nordiska argumentet lyder.
Eller ta Polen vars klimatsmutsiga kolindustri länge stått för 90 procent av landets energikonsumtion. Men eftersom Polen ansetts vara ett fattigt land har EU först låtit Polen slippa klimatåtgärder i många år, därefter betalat Polen för att göra klimatåtgärder (varav en hel del pengar hamnat i kolindustrin ändå) och nu avdelat 2 miljarder euro för att polska gruvarbetare ska omskolas.
Fast…ifall Polen köper (fossil) gas för pengarna så är det också tillåtet.
”Klimatvännen” Tyskland har hållit sin kolindustri under armarna med miljarder i statsstöd i decennier. I år har landet till slut gått med på att avveckla kolet.
Fast först år 2038 – för vem har bråttom?
Men då ska förstås de stackars ägarna kompenseras för detta och arbetarna omskolas vilket förtjänar nya statliga miljarder i stöd (400 mdr kr är på förslag).
Och ja, EU-miljarder går ner i denna tyska pott med, trots att Tysklands plan för att avveckla kolet inte ens håller den takt som EU skrivit på i Parisavtalet (slutår borde ha varit 2030).
Så, visst.
Det är ju toppen om EU kan enas om ett högt klimatmål för 2030.
Det är bara lite svårt att ta det på allvar så länge alla inblandade väljer att göra schweizerost av klimatreglerna.