Högerns fantomsmärta efter miljontals förlorade väljare orsakar kaos i EU:s maktdelning

EU-ledarna har än en gång misslyckats att nå fram till ett ställningstagande om fördelning av toppjobben. Den traditionella maktgrupperingen av konservativa och kristdemokratiska partier som styrt EU i flera decennier har förlorat miljontals väljare till höger och vänster, men vägrar inse att den måste gå med på maktdelning.

Om Frans Timmermans ändå till slut utses till ny ordförande för kommissionen kan det bli en tydlig signal om EU-uppbackning för kraven på att medlemsländerna måste leva upp till unionens demokrati- och rättsregler.

De kristdemokratiska/konservativa stats- och regeringscheferna har blivit allt färre på EU:s toppmötena. Och partigruppen EPP har minskat i storlek i val efter val, med ett tapp på en tredjedel av rösterna i de två senaste valen.

Det har dolts av Angela Merkels personliga ställning på EU-toppmötena och av att EPP fortsatt har varit största parti i ett alltmer fragmenterat parlament. Partigruppens ledare har fortsatt att agera som att de ska fortsätta styra EU-arbetet på egen hand även framöver.

I valrörelsen 2014 blev parlamentets lansering av ”Spitzenkandidat-processen” ett lyckokast för högerpartierna. Socialdemokraterna och Liberalerna i parlamentet hade bundit upp sig till kravet på att en av Spitzenkandidaterna skulle få posten som ordförande för EU-kommissionen. Med den särklassigt mest erfarne EU-politikern, Jean-Claude Juncker, som EPP:s toppkandidat kunde en ny princip trumfas igenom.

EPP-partierna var övertygade om fortsatt dominans i EU även under nästa mandatperiod. Den nya stjärnan på EU-himlen, Frankrikes president Emmanuel Macron, var så angelägen om att få samarbeta med Angela Merkel och verkade lätt att isolera.

Men plötsligt stod Macron inte längre ensam och sjöng serenader under Angela Merkels balkong. I stället stod han där med en kravlista om maktdelning. Och Socialdemokraterna som tidigare nöjt sig med att få sitt med vid middagsbordet hos EPP och få det som blev över stod nu vid Macrons sida, tillsammans med flera liberala och gröna ledare.

EPP:s ledare, den franske högerpolitikern Joseph Daul, hade varit så säker på att Spitzenkandidat-modellen gav automatiska segrar att han i brist på tunga namn låtit sin ”lärjunge” den okände EU-parlamentarikern Manfred Weber stå som toppkandidat. Weber har till skillnad från samtliga tidigare ordförande för EU-kommission aldrig suttit i någon regering, inte heller valts till någon nationell politisk församling. Och i EU-parlamentet har han som EPP-gruppens ordförande länge försvarat att Viktor Orbans parti ska få fortsätta ingå i gruppen.

Det borde därför inte ha varit förvånande för någon att det skulle finnas många invändningar mot att låta Manfred Weber efterträda Jean-Claude Juncker. Men Joseph Daul som fått se det en gång så stora gaulliströrelsens parti Republikanerna förödmjukas, först i president- och parlamentsvalen, och nu i EU-valet verkar i stället tolka ifrågasättandet av EPP:s toppkandidat som att Macron nu försöker krossa EPP på samma sätt som han gjort i Frankrike.

Angela Merkel lät länge Joseph Daul styra maktspelet kring fördelningen av EU:s toppjobb och försvarade Manfred Webers kandidatur på toppmötet i midsommarhelgen. Men när Merkel insåg att S- och Lib-regeringschefer från Spanien, Portugal, Nederländerna, Belgien och Luxemburg samlades runt Emmanuel Macron och att hennes inflytande riskerade att minska på toppmötena bytte hon fot.

På G20-mötet i Japan kompromissade hon bort Manfred Weber från posten som kommissionsordförande.

Frans Timmermans är ytterst lämpad för posten som EU-kommissionens ordförande. Han är erfaren efter fem år som förste vice ordförande och en lång period som utrikesminister i Nederländerna, där han bland annat arbetat fram förslag om hur EU ska kunna stärka kontrollen av att medlemsländerna följer de demokratiska grundreglerna.

Med ett val av Timmermans skulle alla de EU-politiker som i valrörelsen talade om att huvudfrågan är kampen mot Viktor Orbans ”illiberala demokrati” och extremhögerns Marine Le Pen och Matteo Salvini ge en tydlig signal om att de menar allvar.

Men Merkel verkade ha glömt att informera/förankra sitt fotbyte hos övriga EPP-regeringschefer. När hon kom till partigruppens förmöte på söndag eftermiddag möttes hon av en storm av protester, möjligen orkestrerade av den tidigare nämnde Joseph Daul.

Angela Merkel trodde kanske att övriga EPP-ledare skulle vara nöjda med att hon krävt att en annan Spitzenkandidat skulle få efterträda Juncker, och att EPP:s möjligheter att styra över maktfördelningen skulle behållas trots sjunkande valresultat. Men de borgerliga regeringscheferna var upprörda över att en socialdemokrat skulle tillåtas få leda EU-kommissionen, något som inte hänt sedan Jacques Delors på 1990-talet.

Därför blev EU-toppmötet på söndagen en långdragen historia ända in på måndagen, med osäker fortsättning under tisdagen. Att Ungerns Viktor Orban och Polens Mateusz Morawiecki skulle protestera var väntat. Frans Timmermans har som förste vice ordförande i kommissionen lett arbetet för att pressa de båda länderna att följa EU:s demokratiregler om rättsstaten.

De båda kan köras över, eftersom det krävs ett nej från regeringschefer som representerar minst 35 procent av EU:s befolkning för att blockera ett beslut. Men när en lång rad regeringschefer från Merkels egen EPP-grupp hotade rösta nej drog förhandlingarna ut på tiden.

EPP sägs ha erbjudits att få tillsätta posten som EU-ordförande, efter Donald Tusk. Men det namn som kastades fram, Världsbankschefen och tidigare bulgariska EU-kommissionären Kristalina Georgieva, har aldrig varit partipolitiker och regeringschef, och riskerar därmed att få problem att leda förhandlingarna med 27 stats- och regeringschefer. (Det stärker bilden av att konservativa/kristdemokratiska högern har få tunga politiker för EU-toppjobb).

Enligt medieläckorna från Bryssel skulle Manfred Weber som tröstpris få bli talman i EU-parlamentet, för halva eller hela mandatperioden. Liberalerna skulle få tillsätta posten som utrikeschef, kanske med Belgiens premiärminister Charles Michel. Och danska liberalen Margrethe Vestager skulle få bli förste vice ordförande i Frans Timmermans kommission.

Men vid lunchtid på måndagen gav Donald Tusk upp försöken att få fram ett beslut om fördelning av toppjobben. Han konstaterade att det inte fanns majoritet för någon paketmodell.

EU-ledarna lät som att hela havet stormar när de utmattade lämnade toppmötet. Frågan är om de är förmögna att se mer realistiskt på sina maktpositioner när de sovit ut och möts för ett nytt försök att dela på makten i det nya europeiska politiska landskapet.

About

Journalist more than 45 years, mostly politics and economy. Now free lance journalist mainly on social media.