Eftersom det är nu som Jean-Claude Junckers efterträdare kommer att väljas (se artikel här) kan det vara läge att summera hur han klarat sitt uppdrag.
Korta versionen:
Inte lysande.
Jean-Claude Juncker kom till det tunga uppdraget som EU-kommissionens ordförande med goda meriter.
Som Luxemburgs premiärminister (och på samma gång, på luxemburgskt vis, minister för allt möjligt annat) gjorde han stora insatser under 1990-talet genom att ständigt lyckas ena tyska förbundskanslar och franska presidenter.
Han ledde eurogruppen med fast hand genom 2000-talets ekonomiska kriser.
Han borde ha varit en lyckad EU-kommissionsordförande.
Det blev han inte.
Första varningen kom när han kampanjade för uppdraget under två riktigt korkade slogans.
Den första var att EU borde vara ”litet på små saker men stort på stora saker”.
Det är dumt – EU kan inte strunta i att reglera små saker.
Vi har en gemensam marknad, regler för ”små saker” är nödvändiga.
Ogräsmedel till exempel, förefaller kanske vara en liten sak.
Men om vi ska tillåta eller förbjuda ogräsmedlet glyfosat är verkligen ingen liten sak.
Stor på stora saker?
Hur vi beskattar medborgare eller beslutar att starta krig är stora saker men inget som vi vill att EU ska besluta om.
Det går inte att definiera som stort eller litet, de saker som EU bör ägna sig åt.
Hans första slogan var helt meningslös och det borde han veta.
Junckers andra slogan var ”Jag lovar leda en politisk kommission”.
Det var lika dumt.
EU-kommissionen består av tjänstemän vars arbete det är att genomföra vad folkvalda politiker har beslutat, i rådet och i parlamentet.
Självklart ska tjänstemännen inte agera politiskt.
De har regler att följa.
De har ett fördrag att försvara.
Här är ett exempel på när Juncker var ”politisk”.
EUs medlemsländer kunde trots år av diskussioner inte enas om ifall genmodifiderade grödor borde förbjudas eller tillåtas.
WTO-reglerna säger att EU måste tillåta.
Juncker-kommissionen ”löste” problemet genom att låta medlemsländerna välja själva, tillstånd eller förbud.
Vilket förstås inte löste någonting.
WTO-tvånget att tillåta kvarstår ju.
Länder som vill förbjuda GMO, får GMO-varor ändå eftersom vi alla lever på en gemensam marknad där varor rör sig fritt.
Det enda som var vunnet var att EU-kommissionen inte gjort sig ovän med något land.
”Politisk kommission” tycks faktiskt för Juncker betyda en kommission som inte stöter sig med medlemsländerna.
Men att vilja hålla sig väl med 28 medlemsländer när dessa sinsemellan ofta är oense, är att göra sig själv meningslös.
Junckers ”politiska” inhopp i dagsaktuella ärenden har ofta varit klumpiga.
Bara den här veckan kom två grava felsteg.
Först trampade han in i brexitförhandlingarna – där han faktiskt inte har någon roll – genom att hålla en privat lunch med överläggningar, med den brittiska premiärministern.
Mötet blev ett totalt fiasko.
Att han efter fiaskot kallade May för en tuff förhandlare, fick åhörare att skruva på sig i obehag.
Storbritanniens premiärminister hade ju just inför allas ögon lagt fram ett bud som hon bara en halvtimma senare tvingades ta tillbaka – tvingad därtill av en högst junior samarbetspartner.
Politiskt klumpigt är också att Juncker denna vecka lägger fram ett förslag om euroreformer som skulle ge EU-kommissionen ökad makt.
Han vill t ex se eurogruppens ordförande parkerad under honom, som en EU-kommissionär.
Den politiska realiteten som han inte låtsas om, är att euroländerna väljer sin egen ordförande och planerar euroreformer utan någon önskan att ge EU-kommissionen mer att säga till om.
Som regel lägger EU-kommissionen bara fram förslag som har en hygglig chans att gå igenom.
Man tynger inte lagstiftningsprocessen med sådant som är chanslöst.
Om man inte fått för sig att vara en ”politisk kommission”, förstås.
Lika fånigt var därför hans ogenomtänkta förslag i september om att alla EU-länder inom några år ska ha antagit euron som valuta.
Två länder varken kan eller vill införa euron hemma (Sverige och Danmark) och de är inte hjälpta inrikes av press från Bryssel.
Övriga icke-euroländer har inte en ekonomi stark nog för att eurogruppen ska vilja ha dem med.
I september föreslog han – ännu dummare – att slå ihop sitt uppdrag som EU-kommissionens ordförande med Donald Tusks som rådets ordförande, alltså att ge EU en president istället för två.
Så fel.
EU-systemet har en balans där EUs medlemsländer i rådet har fullt utrymme att försvara sina nationella intressen medan EU-kommissionen som fördragets väktare ska försvara det gemensamma, europeiska intresset.
Att tala om att slå ihop dessa två delvis motstridiga uppgifter är helt häpnadsväckande.
Ett misstag som kunde ha stått EU dyrt, var när Storbritanniens förre premiärminister David Cameron fick omförhandla det brittiska medlemskapet.
Under Junckers hand beviljades Cameron ett avtal som skulle ha skadat EU med bl a inflytande över finansmarknaden och euron – som britterna gjort allt för att underminera – och diskriminerande behandling av östeuropéer.
Det var tur i oturen att avtalet nobbades i den brittiska folkomröstningen.
EU-kommissionen brast i sitt ansvar här, att försvara det europeiska, övergripande intresset att inte enskilda medlemmar får särskilda privilegier.
Jean-Claude Juncker kan dessutom inte alltid hålla munnen när han borde.
Ta hans ogenomtänkta uttalanden om den katalonska krisen där han aggressivt ställde sig på den ena sidan (den spanska).
EU har (enligt fördraget) inget med att göra hur medlemsländer förhåller sig till sina regioner.
Junckers utspel förvärrade den spansk-katalonska konflikten samtidigt som han i onödan retade upp skottar, flamländare, basker och andra.
Som kommunikatör för EU-saken är han usel.
Nej, Jean-Claude Juncker har inte varit någon lysande kommissionsordförande.
Lyckligtvis organiserade han tidigt om EU-kommissionen så att alla kommissionärer kunnat arbeta relativt självständigt inom sitt område, medan de stämmer av att de ligger rätt ute i mindre grupper av kommissionärer med närliggande ansvarsområden.
Det här har tillåtit skickliga kommissionärer att göra rejäla insatser trots en klantig ordförande.
Margrethe Vestager har tagit fajten med de stora IT-jättarna som tror att de kan sätta sina egna regler och inte är skattskyldiga någonstans.
Andrus Ansip gör ett hästarbete i att förbereda den europeiska marknaden på det stora teknologiskiftet.
Jyrki Katainen gör ett modigt försök att få igång investeringar i Europa.
Skälet till omorganisationen tycks ha varit att Juncker inte vill tillbringa hela arbetsveckan på sitt kontor.
Han brukar nöja sig med tre dagar eller så.
Han stod heller inte att se någonstans när handelskommissionär Cecilia Malmström i månader ensam fick ta hela kritikstormen över USA-avtalet TTIP.
Han har varit osynlig medan Frans Timmermans tagit en svårvunnen strid om rättsstaten med Ungern och Polen.
Juncker fann ändå tid för att hålla den oduglige Gunther Oettinger om ryggen som misstänkts för korruption.
En allvarlig effekt av Jean-Claude Junckers misslyckanden är att det har tillåtit Tysklands Angela Merkel att växa in i en alltför dominerande roll i EU-arbetet.
Någon ska ju leda.
Och Merkel har inte haft mycket hjälp av Juncker för att hitta rätt i stormiga tider.
Nu har alltså arbetet med att hitta näste kommissionsordförande rullat igång.
Jean-Claude Juncker ställer inte upp till omval.
Låt oss slippa försök till politik från EU-kommissionen nästa gång – ge oss hellre en modig tjänsteman som tar sin roll som försvarare av det gemensamma, övergripande intresset, på allvar.
.