Hur bemöter vi bäst Erdogans provokationer?

Turkiet utvisar just nu holländska kossor som det senaste inslaget i en överhettad konflikt. 
Detta är en del i medvetna provokationer från Turkiets president Erdogan där Europa utnyttjas som fiende för att vinna turkiska väljares stöd för hans totala maktövertagande. 

Om en månad ska det turkiska folket folkomrösta om att övergå till en presidentiell styrelseform, med “särskilt turkiska” inslag.
Europarådets rapport om detta nya förslag till turkisk konstitution skrämmer.

Presidenten får rätt att ensam utfärda lagar vars laglighet inte måste kontrolleras av Högsta Domstol.
Presidenten får rätt att upplösa parlamentet när och varför han vill, t ex för att parlamentet inte röstat som han vill.
Presidenten får rätten att själv utse sex av tolv ledamöter av landets högsta domstol, samtidigt som han (som partiledare för landets största parti) kan föreslå och med enkel majoritet få valt de övriga sex.
Presidenten får sitta under tre mandat gånger sju år – president Erdogan skulle alltså kunna sitta till år 2035.

Det är för att få majoritet i folkomröstningen för det här maktövertagandet som president Erdogan skickat ut sina ministrar och statssekreterare att hålla politiska rallys i flera europeiska länder där det bor utvandrade turkar.

I Holland nekades som bekant den turkiska inrikesministern att landa när han flög in för att hålla ett rally.
Turkiets familjeminister försökte då köra in via bil men stoppades och sändes tillbaka till Tyskland.
Turkiska företrädare rasar, utvisar kor, kallar holländarna och tyskarna för nazister och fascister.

President Erdogan går sin vana trogen allra längst och skyller holländarna för massmordet på muslimer i Srebernica 1995.
Och så anmäler Turkiet Holland till FN för brott mot Wien-konventionen.

Just nu står Holland i det turkiska raseriets fokus.
Tidigare var det Österrike och det har spillt över på Nato.
Den turkiska regeringen blockerar Nato-program där österrikarna ingår, som hämnd för att österrikiska företrädare vill avbryta EU-medlemskapsförhandlingar med Turkiet.

Det är en uppenbar provokation av en stat att anordna öppna, politiska rallys i andra länder, särskilt förstås när slutsyftet är att kraftigt begränsa demokratin i sitt eget land.
Men för Erdogan är bråket som detta resulterar i, en win-win.

Först kan han tala högt och upprört hemma om hur européerna förnekar yttrandefriheten och diskriminerar muslimer.
“Och de påstår att jag!, skulle vara anti-demokratisk!”
Om han kan elda upp sina väljare över inbillade och verkliga förolämpningar, tror han sig öka chanserna att de stödjer honom i folkomröstningen.

Sedan kan han påminna européerna om att vi är beroende av honom – för att stoppa flyktingströmmen mot Europa.
Varje gång någon europé misshagar Erdogan eller hans anhängare, hotar den turkiska regeringen med att bryta EU-avtalet om att hålla flyktingar tillbaka.

För EU-sidan blir saken därför mer komplicerad.
Hans reform förtjänar avståndstagande.
Att han sänder ut ministrar att hålla politiska rallys i våra länder för att begränsa demokratin i sitt eget land, är en direkt provokation.
Provokationen blir desto mer brännande av att president Erdogan utnyttjar att Holland, Frankrike och snart Tyskland går till val där anti-muslimska partier har en möjlighet att välta etablerade politiska partiers makt.

I Bryssel har EUs utrikespolitiska, företrädare Federica Mogherini och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker tagit den resonabla linjen och uppmanat alla sidor att lugna ned sig:
Juncker gjorde dock det först efter att tagit avstånd från idén att skälla folk för nazister.
EU-rådets ordförande Donald Tusk demonstrerade betydligt mindre diplomatisk finess när han reagerade med att kalla Turkiet fullkomligt verklighetsfrämmande.

Nationellt har EU-länderna valt olika sätt att handskas med Erdogans provokationer.
Hollands premiärminister Mark Rutte kalkylerade tydligen att våldsamma motåtgärder mot de turkiska försöken skulle uppskattas mest av hans väljare.
Han kan ha räknat rätt, han gjorde ett bra val.

I Frankrike gjorde regeringen en annan bedömning och tillät Turkiets utrikesminister att hålla ett öppet möte i Metz.
Utrikesminister Ayrault hänvisade till yttrandefriheten och att risken för störande av ordning bedömts som liten.
De franska valkampanjerna rullar just nu för fullt så attackerna mot mötestillståndet från såväl höger som vänster kom direkt . Men det gör förstås mindre ont på en socialistisk regering, som ändå inte har en chans att vinna presidentvalet.

Den danske statsministern avvärjde ett besök med Turkiets premiärminister.
Sådant gillar hemmaopinionen men de är nu på högspänn och kommer låta höra av sig om några valmöten hålls på dansk jord.

Sverige tillät en hög företrädare för Erdogans parti att hålla möte i en Stockholmsförort.
Svenska regeringar i det här slags lägen brukar överlåta åt polisen att säga ja eller nej.
Mötet fick tillstånd trots att polisen mottagit hot och måste öka beredskapen och det slutade sedan med några arresteringar.

Så står förstås Tyskland i tur. Nu måste tyska Angela Merkel träffa sitt val.
Hennes makt utmanas liksom Ruttes av främlingsfientliga krafter som gärna ser ett nappatag med Erdogans gäng – helst ett där Angela Merkel ser ut som en mes.
Samtidigt skulle Erdogans hot om att riva upp flyktingavtalet, kunna destabilisera henne fullständigt bland de egna väljarna.

Det avgörande för Erdogan är inte de cirka 3 miljoner turkar som bor i Europa och som får rösta i folkomröstningen.
Det avgörande är konflikten som ska locka fram känslor av lojalitet bland turkiska väljare i Turkiet.
Ju argare han bemöts, ju gladare blir han.

Men alternativet, att låta honom hålla på vår mark, ger förstås riktigt dålig smak i munnen.