Jobb eller principer?
Premiärminister David Cameron tvingas välja när indiska stålbolaget Tata vill lägga ner i Storbritannien.
I en första omgång valde Tory-regeringen principerna.
EU vägde nyligen mellan att förenkla eller försvåra chanserna att lägga dumpingstraff på Kinas stålproduktion.
Det råder överkapacitet på stål globalt.
Kinas stora produktion har bidragit till det och fortsätter att förvärra överskottet genom att öka, inte minska.
Kina tillverkar billigare stål än Europa varför tyska regeringen och den europeiska stålindustrin pressat EU att bekämpa konkurrenternas lågprisimport med strafftullar.
Men den brittiska regeringen gick emot och det hände inte.
(Inte alla anser att detta beror på principfast kärlek till frihandel hos Cameron. Någon misstänker honom för att än en gång fjäska för kinesiska intressen.)
Nu drar stålkoncernen Tata konsekvenserna av det och meddelar stängning.
15 000 brittiska jobb är direkt hotade.
Kanske så mycket som 25 000 fler jobb, indirekt.
Det måste ses som ett hårt slag, tillverkningsindustrin i Storbritannien har fallit drastiskt sedan andra världskriget och är nere i cirka 14 procent av BNP.
Så vad kan Cameron göra åt saken?
Två förslag nämns i debatten.
Det första är att ge generösa statsbidrag till den köpare som åtar sig att ta över en olönsam stålproduktion.
Principiellt vore det lite märkligt för försvararen av fri kapitalism, David Cameron.
Men det vore framförallt mot EUs konkurrensregler.
Stater får ge stöd till företag på vissa, ganska begränsade villkor men att hålla olönsamma verksamheter under armarna med skattepengar är illojal konkurrens.
Det andra förslag som cirkulerar är att nationalisera stålverksamheten.
David Cameron har försiktigt sagt att han menar inte att det är aktuellt just nu.
Det vore förstås också lite märkligt för just en tory-regering att förstatliga ett företag.
Dessutom stupar det på exakt samma EU-regler som ovan.
Inte heller ett offentligägt företag får konkurrera på ett illojalt sätt.
Noga taget är det enda riktigt lagliga alternativet som Cameron har, att be EU om hjälp ur globaliseringsfonden för att ha råd att vidareutbilda arbetarna till andra jobb.
Möjligen vore det dock den politiskt mest osmakliga lösningen för David ”Brexit” Cameron.