Tre nordiska socialdemokratiska kvinnliga statsministrar leder just nu sina länder mot större försvarssamarbete – på tre mycket olika sätt.
Vi är inte så lika i Norden.
I Finland är folk i allmänhet alltid klara över landets (utsatta) läge med Ryssland som granne. Kanske är det därför som den Nato-debatt som uppstått efter det ryska överfallet på Ukraina inte känns lika upprivande som i Sverige och i Danmark.
Eller som finlandssvenska DN-korren Anna-Lena Laurén säger:
”Nato för Finland är inte en ideologisk fråga – det är en strategisk fråga.”
Och landets statsminister Sanna Marin (s) går sålunda in för en bred och snabb debatt (inom veckor, inte månader) för att söka konsensus om Natomedlemskap för Finland.
Vårt grannland åt andra hållet, Danmark, är en av de varmaste Nato-anhängarna som Europa har men landet står sedan 1997 utanför EUs fläckvisa och oambitiösa försvarssamarbete.
Det där har vållat märkliga krumbukter som t ex att Danmark inte kunde delta när EU- länder 2016 agerade båtpolis mot FN-förbjudna vapenleveranser till Libyen men däremot var med i Natos anfall mot Libyen 2011.
I oktober förra året ansåg statsminister Fredriksen att det fanns inga problem alls med den saken.
Hon tvärvände över en natt.
”Det fanns en tid före Ukrainakriget och det finns en tid efter,” sa danska statsministern Mette Fredriksen utan minsta tvekan.
Men för danskarna att ändra sig nu, kräver ett ja från en dansk folkomröstning. Den har sålunda utlysts till den 1 juni i år.
Hetast motstånd kommer från EU-kritiska Danske Folkeparti till höger och Enhedslisten till vänster.
De anser att EU-samarbetet skulle skada dansk suveränitet.
”Vi (danskar) har ingen plikt att riskera våra liv i stam- eller gängkrig i Kongo, Kameroun…”, säger DFs partiledare Morten Messerschmidt.
”Nej till massiv och farlig militärupprustning!,” twittrar Eva Flyvholm, försvarstalesperson för Enhedslisten.
I Sverige regerar som bekant statsminister Magdalena Andersson vilken inom en månads tid, till skillnad från den säkra Fredriksen och den öppna Marin, lyckats presentera ungefär alla varianter av inställning till ett svenskt Natomedlemskap men ingen särskilt tydlig sådan.
Hon startade i att ”alliansfriheten har tjänat Sverige väl” och ”inget Natomedlemskap för Sverige” men förflyttade sig till att sätta upp en Natoutredning (som inte är en Natoutredning) för att helt nyligen ha landat i att hon ”inte utesluter” Natomedlemskap.
Detta är lustigt likt hur svenska s-regeringar lät om EU på 1990-talet.
Så otydligt var deras fotbyte om EU när det väl skulle annonseras på DN Debatt – att rubriksättaren missförstod och satte rubriken ”Regeringen avvisar EU-medlemskap.”
Ny debattartikel fick raskt skrivas.
Regeringsförslaget om att faktiskt söka EU-medlemskap kom några månader senare som en av de sista punkterna i ett krispaket och missades av de flesta massmedia.
En sakfråga skiljer trion nordiska länder – EU-fördragets lite bortglömda paragraf 42.7 (musketörparagrafen).
Magdalena Andersson och Sanna Marin har tillsammans nyligen väckt liv i denna genom att påminna sina EU-kollegor om deras plikt att hjälpa oss vid attack.
Tack vare bl a Marin och Andersson har ett EU-toppmöte i mars beslutat att för första gången konkretisera vad det lite luddiga åtagandet i paragrafen egentligen innebär.
Allt tal om musketörsparagrafen är istället ovälkommet för kollegan Fredriksen. Den används i den danska debatten som ett bevis för att Danmark skulle kunna dras in i militära äventyr mot sin vilja.
Gissningsvis följer Marin och Andersson hur det går för danska Fredriksen, för att se om folkomröstning vore ett klokt val för deras del. Hittills har gräl uppstått kring hur frågan ska lyda i folkomröstningen och förstås, om vem som får mest utrymme i debatten, ja eller nej-sidan.
Kanske blir de avskräckta av att ”ja till mer försvarssamarbete” i Danmark har gått från 53 procent i opinionsmätningar strax efter Ukraina-anfallet, till ett blekare 38 procent idag.
Om man bortser från vägval och taktik, är annars den svenska debatten påfallande lik den danska EU-försvarsdebatten – skyddet av att inrymmas i en gemenskap möter risken för att behöva slåss i otäckt land långt borta.
Den finska debatten verkar istället nästan vara över efter den första delen (behovet av skydd i en gemenskap).
Och lite längre västerut finns en fjärde socialdemokratisk statsminister, Jonas Gahr Störe vars norska landsmän börjar undra om inte Norge snart borde gå ansluta sig till sina nordiska kollegor och gå med i EU…